Är så ledsen och besviken över att vänta min tredje son.
Jag vet att många kommer att bli upprörda över mitt inlägg. Särskilt alla ni som har svårt att få barn och skulle göra vad som helst för att få ett men jag vet inte var jag skall vända mig för att få prata av mig. Jag väntar mitt tredje barn och har sedan tidigare 2 jättefina killar. Jag älskar dem enormt och skulle dö utan dem. Nu väntar jag min tredje son och känner en sådan stor besvikelse och frustration över att det inte är en flicka. Jag skäms så väldigt mycket för mina känslor och tankar så jag inte ens kan prata med min man om detta. Jag vet inte vad jag skall ta mig till, utan jag gråter bara för mig själv. När bebben i magen sparkar så vill jag inte känna vid den, jag vill helst inte prata om den. Alla i min omgivning vill helst att vi skall få en flicka och jag har så svårt att säga att det är en kille i magen. Jag hoppas så innerligt att jag kommer känna samma underbara känsla som jag har gjort med mina andra två killar när de har fötts och fått kommit upp på mitt bröst, men jag är så tveksam!
Mitt förstånd säger mig att jag måste acceptera situationen och att jag inte kan förändra det som är, men hur skall jag komma tillfreds med mina känslor. Jag blir galen! Jag vet inte hur jag skall orka med tre killar, mina två som jag har är väldigt busiga och bråkiga. De tar all kraft som jag redan har och hur skall jag orka en till! Jag vet att alla säger att "det skulle du ha tänkt på tidigare" och jag säger det själv till mig! Men nu är situationen som den är och jag ber till er som har varit i samma situation att ge mig några råd hur jag skall komma tillfreds med tanken att få en kille till!
Men barn är olika. De kan vara sjuka också, och det är nog enklare att sköta om tre vilda friska killar än en multisjuk tjej. Klart man orkar, de flesta är friska och starka och vi orkar alltid mycket mer än vi tror! Några jobbiga år får man räkna med när man har småbarn, man fixar det -för man måste ju!