• Elsa73

    Hur bli av med avundsjukan?

    Jag orkar inte detta.
    Jag kan inte bli gravid, det är medicinskt omöjligt. Jag får aldrig veta hur mina och sambons barn hade blivit och sett ut. Jag kan inte hoppas på något.

    En efter en blir människorna i min omgivning gravida. Arbetskamrater (5 av dem har fått barn på lite drygt 1 år), vänner och bekanta (4 har fått barn de senast 2 åren, eller är gravida), släkt (2 har fått barn det senaste året).

    Jag har dagar när det är helt OK. De dagarna är underbara och jag hoppas alltid att de är begynnelsen av en permanent förändring, men hittills har jag blivit besviken varje gång.
    De andra dagarna framkallar gravida magar och småbarn tårar. Antingen sådana man kan gömma lite diskret eller sådana man måste rusa in på toa och tömma ur sig i gråtkramper på golvet eller lutad mot väggen.

    Jag undrar hur man kommer vidare? Någon som vet?
    Jag har tänkt att söka hjälp hos psykolog, men jag har så lite förtoende för den kåren, att jag är rädd att det är dömt att misslyckas på förhand.
    Jag försöker finna glädje i alla små vardagsting, och jag är faktiskt rätt bra på det, men det hjälper inte när man får det där telefonsamtalet med en glad röst i andra änden som berättar att om 7 månader ska de bli föräldrar! Då måste man vara glad och lycklig för deras skull, och förr var jag det. Glad först och sedan gömde jag mig och grät. Men ju längre tiden går, ju fler sådana besked som droppar in, desto svårare har jag att känna den där inlednignsvisa glädjen. Det mörka tar över, ställer sig i vägen.

    Jag vill dra mig undan mina vänner och bekanta som har barn eller planerar att skaffa. Jag fixar det inte längre. Men jag vill ju inte förlora dem.:(

    Vad ska man göra? Hur bär man sig åt?
    Jag är så hjärtligt trött på avundsjukan inom mig!

    *trött och ledsen*

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-05-12 18:52
    21 april:Jag vet inget om framtiden längre. Men för 2 veckor sedan hände något som jag upplever som en milstolpe: vi fick besked om att en väns lille son hade fötts. Jag blev glad för deras skull, drog efter andan och försökte stålsätta mig inför smärtan som skulle hugga klorna i mig sekunden efter... och den kom inte...!!!:D Jag har fortfarande inte blivit ledsen! Det är första gången på 5 år som jag har känt så här och för mig är det så stort att jag knappt kunde tro att det jag kände var sant. Bara glädje, precis så som jag drömt om och längtat efter att få känna.:D

    Jag är rädd att det kommer bakslag längs vägen, men nu har jag känt det och vet att det är möjligt, nu vet jag att även om smärtan kommer tillbaka så KAN den försvinna. Det kanske blir lättare i fortsättningen om jag kan minnas det?

    Jag hoppas innerligt att jag är på väg upp nu. Två steg fram och ett tillbaka kan jag hantera, bara jag vet att det är framåt jag går...!

    Och jag önskar alla er som också lider att få känna det jag kände för 2 veckor sedan, av hela mitt hjärta!*kramar*

  • Svar på tråden Hur bli av med avundsjukan?
  • Liselottang

    Stackars dig. Kan inte föreställa mig hur det känns. Men förr eller senare måste du nog förlika dig med ditt öde. Trots att det är en livssorg. Funderat på adoption?

    Det måste kännas förjävligt. Och det är OKEJ att känna som du gör, det är nog många ofrivilligt barnlösa som gör det.

    Vet inte vad jag ska skriva, ville bara ge lite respons på ditt inlägg...

  • Paulina f69

    Känner så väl igen känslorna... Kan varmt rekommedera dig att trots allt söka någon sorts samtalskontakt. Helst kanske någon som kan det här temat i livet, barnlängtan... Har du/ni gått hos en fertilitetsklinik kanske du kan få hjälp där?

  • Elsa73

    Tack för respons, båda.

    Paulina f69: nej, vi har inte gått på någon fertilitetsklinik, eftersom min infertilitet var konstaterad redan innan vi träffades, så den vägen har jag inget att hämta.
    Men jag ringde psykiatriska öppenmottagningen i går, tyvärr ville de inte hjälpa mig utan hänvisade mig till vårdcentralen. Måste samla lite mod och styrka innan jag försöker ringa dit.

    Usch, har inga höga tankar om vårdcentraler, inte de jag besökt hittills iaf...

    Hur gör man egentligen för att få hjälp? Jag tycker det är vansinnigt svårt att beskriva sina problem så att någon vill hjälpa. Vill ju inte gnälla och klaga, ska vara starkt och minnas att det finns många andra som mår mycket sämre än jag, men då det verkar det ju inte som om man behöver hjälp...

  • Liselottang

    Äh. Varför skämmas för att man mår dåligt? Jag har fått experthjälp någon gång i mitt liv då jag mått dåligt. Du ringer vårdcentralen och säger att du inte mår bra, skulle behöva psykologhjälp och frågar vart du ska vända dig. Ingen tycker att du är en sämre människa för att du tar tag i problemet och söker hjälp! Hoppas du vågar, du är värd det!

  • Paulina f69

    Elsa - nej, om du ska få hjälp så måste du faktiskt säga precis som det är, berätta hur jobbigt du faktiskt har det och hur dåligt du mår. Inte tänka att du "inte ska klaga" etc. Berätta så som du har skrivit här t.ex.! Sen så vet jag att det inte alltid är lätt att få den hjälp man skulle behöva. Men vårdcentralen är faktiskt dom som ska ge hjälp i såna här lägen. Så är det. Jag fick stå på mig en del, och skickades fram och tillbaka mellan psykiatrin och mvc några vändor innan jag äntligen fick remiss till en fantastisk psykolog på mvc. Och då har jag både förlorat barn och har svårt att få fler barn - tre misslyckade ivf:er de senaste två åren... Lycka till!

  • Elsa73

    Tack ska ni ha, jag ska "ta mig i kragen" (hatar det uttrycket) och göra ett nytt försök.

    Paulina f69: så ledsen att höra om dina förluster.

    Så mkt lättare att berätta om hur man mår så här på nätet, öga mot öga med vårdpersonal, eller öra mot öra för den delen, är det så mkt svårare.

    kram till er båda

  • Kurreburre

    Du är inte ensam om att känna som du gör. Vi e många ofrivilligt barnlösa här som känner så. Något som underlättar oerhört e att din omgivning känner till er situation. Alla våra bekanta, vänner o släkt har fått eller väntar barn. Men de vet vad vi går o har gått igenom o att jag inte orkar träffa dem eller höra om deras graviditeter. Så jag slipper de där samtalen. Tyvärr e det väldigt ensamt, men jag mår ändå bättre såhär, förhoppningsvis kommer vi ut på andra sidan o e i samma situation som dem o kan dela deras glädje.

    Kliniken där jag går föreslog att jag skulle prata med dera kurator förra sommaren, men jag har väldigt svårt för sånt o jag har fixat det på egen hand. Men kliniken e privat så jag tror nog att även om ni inte går på en fertilitetsklinik så kan ni säler gå till kuratorn där, om ni har någon klinik i närheten.
    Annars rekomenderar jag privat vår överhuvudtaget. Min man fick en depresion och panik ångest för ett par år sedan, hjälpen från vårdcentralen va katastrofal de förstod inte alls. Sen tipsade min pappa om en privat terapuet som va kanon! Det handlar ju mycket om personkemi, man måste känna förtroende o förståelse om det ska funka.

    Får jag fråga vad dina fertilitetsproblem e o varför ni inte har testat IVF el. liknande?


    När ska det bli VÅR tur?!
  • bux

    Hej Elsa73! Jag började nästan gråta när jag läser det du skriver, jag känner nämligen precis likadant!!! Vi har försökt bli gravida sedan hösten 05 men det vill sig inte. Testade så sent som i söndags negativt efter en insättning av ett fryst embrio. Jag kan knappt glädjas åt alla vänner o bekanta som säger att de ska ha barn, och jag skäms - jag vill kunna glädjas med dom men det går inte! Jag har en kompis som är med barn (en bland väldigt många!) o även fast hon vet om vårt problem så "tjatar" hon om hur jobbigt det är att vara gravid, jag skulle MER än gärna ha alla hennes krämpor och lite till...Hon menar ju inget illa men jag klarar inte av det snart.

    Vi får försöka stötta varandra här och hoppas på det bästa!
    kram på er!

  • Elsa73

    Bux: ledsen för din skull, hoppas att det går bra om ni försöker igen.
    *styrkekram*

Svar på tråden Hur bli av med avundsjukan?