Hur bli av med avundsjukan?
Jag orkar inte detta.
Jag kan inte bli gravid, det är medicinskt omöjligt. Jag får aldrig veta hur mina och sambons barn hade blivit och sett ut. Jag kan inte hoppas på något.
En efter en blir människorna i min omgivning gravida. Arbetskamrater (5 av dem har fått barn på lite drygt 1 år), vänner och bekanta (4 har fått barn de senast 2 åren, eller är gravida), släkt (2 har fått barn det senaste året).
Jag har dagar när det är helt OK. De dagarna är underbara och jag hoppas alltid att de är begynnelsen av en permanent förändring, men hittills har jag blivit besviken varje gång.
De andra dagarna framkallar gravida magar och småbarn tårar. Antingen sådana man kan gömma lite diskret eller sådana man måste rusa in på toa och tömma ur sig i gråtkramper på golvet eller lutad mot väggen.
Jag undrar hur man kommer vidare? Någon som vet?
Jag har tänkt att söka hjälp hos psykolog, men jag har så lite förtoende för den kåren, att jag är rädd att det är dömt att misslyckas på förhand.
Jag försöker finna glädje i alla små vardagsting, och jag är faktiskt rätt bra på det, men det hjälper inte när man får det där telefonsamtalet med en glad röst i andra änden som berättar att om 7 månader ska de bli föräldrar! Då måste man vara glad och lycklig för deras skull, och förr var jag det. Glad först och sedan gömde jag mig och grät. Men ju längre tiden går, ju fler sådana besked som droppar in, desto svårare har jag att känna den där inlednignsvisa glädjen. Det mörka tar över, ställer sig i vägen.
Jag vill dra mig undan mina vänner och bekanta som har barn eller planerar att skaffa. Jag fixar det inte längre. Men jag vill ju inte förlora dem.:(
Vad ska man göra? Hur bär man sig åt?
Jag är så hjärtligt trött på avundsjukan inom mig!
*trött och ledsen*
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-05-12 18:52
21 april:Jag vet inget om framtiden längre. Men för 2 veckor sedan hände något som jag upplever som en milstolpe: vi fick besked om att en väns lille son hade fötts. Jag blev glad för deras skull, drog efter andan och försökte stålsätta mig inför smärtan som skulle hugga klorna i mig sekunden efter... och den kom inte...!!!:D Jag har fortfarande inte blivit ledsen! Det är första gången på 5 år som jag har känt så här och för mig är det så stort att jag knappt kunde tro att det jag kände var sant. Bara glädje, precis så som jag drömt om och längtat efter att få känna.:D
Jag är rädd att det kommer bakslag längs vägen, men nu har jag känt det och vet att det är möjligt, nu vet jag att även om smärtan kommer tillbaka så KAN den försvinna. Det kanske blir lättare i fortsättningen om jag kan minnas det?
Jag hoppas innerligt att jag är på väg upp nu. Två steg fram och ett tillbaka kan jag hantera, bara jag vet att det är framåt jag går...!
Och jag önskar alla er som också lider att få känna det jag kände för 2 veckor sedan, av hela mitt hjärta!*kramar*
