Varför känner jag så här?

Du måste vända dig till någon som kan hjälpa dig. Fick du inte kontakt med en kurator på neo? Hoppas du får hjälp med detta, och tro nu inte att det är något fel på dig! Du är en bra mamma, och du älskar ditt barn. Men just nu behöver du hjälp att ta dig igenom det här.

åh vad jag känner igen mig!
Du är inte en dålig mamma! Bara en mamma som gått igenom en traumatisk händelse som tar tid att bearbeta.

Jag mådde som du gör nu när jag fick min dotter för nästan exakt 2 år sen (hon blir 2 på torsdag ) och visste inte hur jag skulle hantera mina känslor. Jag ville inte ha min dotter och grät mest hela tiden. Jag fick panik när hon grät och hade ingen ork att vara med henne så sambon tillbringade mycket tid med henne i början så att jag fick ta allt i min egen takt.
Jag fick kontakt med en mycket bra psykolog på sjukhuset via en BM  som ringde upp mig ca 2 månader efter mitt akutsnitt. Jag gick och pratade med henne under en period och hon fick mig att förstå att jag hade en förlossningsdepression. Jag blev snabbt bättre efter att jag fått bearbeta min upplevelse med nån utomstående. Hon fick mig att förstå att det inte är ovanligt att må så men att man pratar inte gärna öppet om det

Stor kram!

KAn ej ge några råd mer än att be någon om hjälp och det ÄR inget fel på dig känn ingen skuld!! Du har varit med om något hemskt och du höll dig säkert stark när du var tvungne till det på neo och så kom det i kapp när du kom hem. JAg bröt också ihop när vi var hemma men det gick mer ut över mannen inte barnen!! Stor kram till dig och hopas du kommer finna att det blir ljusare i livet snart!!

Hej! Du skulle verkligen behöva prata med någon utomstående. Du har gått igeneom en traumatisk upplevelse, och att först stanna på neo under många veckor med allt vad det innebär, så är det ett STORT steg att komma hem. Det är inget konstigt med hur du känner, men du behöver hjälp för att kunna gå vidare och knyta an till ditt barn, och framför allt få känna dig som en bra mamma! Ring MVC där du gick eller BVC, de har kuratorer o psykologer i sin verksamhet. Vänta inte för länge med att söka hjälp, för allas skull.
Massor av styrkekramar och hopp om att du skall finna en lösning.

Tack för alla inlägg!! Jag var hos en psykolog i dag ...ett steg mot det bättre kanske:*)

Kram på er*

jag förstår dig.allt blev helt fel från början.
inget blev som man tänktesig.
och någon annan tog hand om min son jätte länge tills jag ens fick röra vid honom.
sen när man kommer hem så ska du helt plötsligt vara mamma.
under den korta tiden någon annan tog hand om mitt barn så skapade jag lite distans. allt var så overkligt.
jag ammade dockoch tog till mig honom iallafall.
men man känner sig på lurad. och det är så mycke känslor som ska bearbetas under lång tid.
min son föddes 06 våntar nu nr två.
och nu börjar oron att sakta smyga sig på.
även jag skulle rekomendera att du pratar med någon.
kan vara skönt att få ur sig allt.
lycka till

Vad bra du sökte hjälp starkt gjort!! Lycka till nu hoppas du fick träffa någon du känner förtroende för! kram på dig!!

Hej! Jag känner igen mig och förstår dig precis. Har varit med om samma sak och fick min flicka 9v för tidigt oxå pga akut moderkaksavlossning och fick ligga på neo osv. När jag kom hem var det väldigt jobbigt och tog tid innan jag kom över det hela och kunde acceptera allt som hänt. Det har nu gått ett halvår och den tiden känns nu långt borta och har kommit över det hela och allt är bra. Tycker det känns som vi har mkt gemensamt och hjälper dig gärna och är ett stöd för jag lovar dig att du kommer att ta dig igenom detta. Det är ingen lätt väg och det vi fått gå igenom är svårt att förstå för dem som inte varit i situationen själv. Har du lust och behöver skriva av dig till en som vet hur du känner kan vi maila till varandra. Jag är glad om jag kan hjälpa dig!
Många kramar till dig och din familj

Jag känner igen mig precis.
Sonen föddes i vecka 28 och var väldigt sjuk i havandeskapsförgiftning.
När vi kom hem ville jag bara vara själv. Orkade inget, ville inget.
Man kommer igenom det, jag fick hjälp via mödravården där jag hade gått.
Man har varit stark så länge och till slut så orkar man inte längre.
Det är inget fel på dig, men jag vet hur det känns, det blir ännu värre när man verkligen försöker, man vet hur det borde vara men det känns inte så. Verkar som om alla runt omkring som just fått barn är så j**la lyckliga, varför är inte jag det?
Sök hjälp hos mödravården och prata med din sambo om hur du känner, skäms inte över det som jag gjorde. Du har inte gjort ngt fel, det är bara kroppens sätt att säga att nu orkar jag inte mer.
Lycka till och ta hand om dig!