Missfall igår efter 4 dgr blödningar...

Jag beklagar!! Det är klart att du är ledsen! Det skulle jag också ha varit!! Stooor kram till dig!

Har precis varit med om nästan samma sak. Klart du ska sörja!

*Skickar massor av stryrke kramar*

Här är min tråd... www.familjeliv.se/Forum-10-205/m30176867.html

Jadu, folk menar väl kanske väl men det blir fel. Min man! sa efter vårt första missfall (eller andra jag minns inte) - ja, vi har ju inte haft något barn innan så det är ju ingen skillnad... jag tolkade det som att han inte brydde sig...

Efter missfall tre fick jag en fruktansvärd kommentar från en sköterska... Ja, så kan det gå om man inte sköter sig!
Jag fattar inte att jag inte sa något men jag var ju faktiskt i chock. Kommentaren hade inte ens varit ok om jag hade varit knarkare eller dylikt. Hör till saken att jag skött mig exemplariskt - inte druckit kaffe ens så fort jag fått veta att jag varit gravid. Kommentaren ledde till att jag inte sökte vård fler gånger - hade inget förtroende kvar för vården.

Efter åtta missfall fick vi en underbar pojke som snart är två år!! Han är vår guldklimp och jag bryr mig inte så mycket om ifall vi får fler barn - fast vi försöker ju. Hade troligtvis ett missfall igår men det var tidigt i graviditeten. Jag känner ju igen symptomen. Vi får se hur det blir. Jag tar en dag i taget och njuter av att umgås med vår solstråle.

Kämpa på!

Hej.
Efter att ha blött drygt en vecka kom jag i onsdags till gynmottagningen för ett ultraljud. Jag var inte alls orolig eftersom jag mått bra hela iden, inte alls haft ont eller nåt, det var helt enkelt bara en rutinsak. Och alla barnmorskor jag pratat med sa samma sak, att det är normalt att att blöda i början av graviditeten, jag har dessutom två normala graviditeter bakom mig. Men under ultraljudet började barnmorskan med att säga "jag är ledsen det här ser inte bra ut". Jag blev helt stum. hon visade mig livmodern och nåt annat och sen "en liten" men där fanns ingen hjärtaktivitet. Jag bara grät rakt ut, hysteriskt, som ett litet barn. Det är inte ens lönt att försöka beskriva vad jag kände. Vi hade glatt oss åt detta i en månad, jag skulle varit i vecka nio.
Och jag blir så ledsen på kommentarer som: "det var förmodligen inget friskt barn" eller "ja, ni får försöka igen" etc. Det hjälper inte att höra sånt!!! Jag blir bara mer lessen då.
Kvällen samma dag som jag fick veta det så kom min bästa vän, hon kan konsten att få mig att må bättre. Hon förstår och håller med mig i min sorg trots att hon inte varit med om det själv, hon e den enda som inte fäller "dumma" kommentarer.

ja missfall är inget man vill vara med om, särskilt om man längtar efter barnet så mkt, jag fick missfall i v.11 (oktober 07) - som alla säger : säkert något fel på barnet så det var nog lika bra, visst jag kan hålla med om det men ingen kan nånsin förstå den tomhet man känner efteråt :/ är nu gravid igen och hoppas det ska gå bättre denna gång !
Lycka till ni andra !
Kramar mysan

Lycka till Mysis, hoppas allt går bra för er!

Beklagar ditt mf, vet hur tungt det är.
Sorgen går i vågor.
Ta hand om dig.

Hej alla! Tack alla för era inlägg! Börjar känna mig starkare nu men det känns fortfarande jobbigt.. Många kramar

Här har du en till, sitter dessvärre o väntar på mitt missfall, har fått reda på att det aldrig blivit nått, är i v 7 idag, så har ja inte fått missfall innan nästa vecka så blir det skrapning, känner mej rätt besviken här också =(

Jag fick en liten blödning i fredags och åkte in för att jag kände då att något inte var okej. Fick då höra att barnet var dött och åka hem och vänta på missfall i stället för ett barn. Jag grät som en mistlur på sjukhuset och sedan i omgångar hemma.

I måndags så fick jag en störtblödning och fick åka in med ambulans och akutopereras. Jag misste en hel del blod och mitt blodvärde sjönk med drygt en tredjedel så det är kanske därför som jag mår som jag mår just nu. Jag har svårt att känna nägot alls för någonting, känner mig så avstängd och klarar inte av att känna kärlek till min familj. Jag vill bara sova och vakna upp och inse att det är en mardröm.

Jag trodde att missfallsrisken hade gått över eftersom vi hade sett ett hjärta slå i v 7 och jag var nu i vecka 12. Dagen efter störtblödningen skulle jag gått in i v 13.

Jag fick en liten blödning i fredags och åkte in för att jag kände då att något inte var okej. Fick då höra att barnet var dött och åka hem och vänta på missfall i stället för ett barn. Jag grät som en mistlur på sjukhuset och sedan i omgångar hemma.

I måndags så fick jag en störtblödning och fick åka in med ambulans och akutopereras. Jag misste en hel del blod och mitt blodvärde sjönk med drygt en tredjedel så det är kanske därför som jag mår som jag mår just nu. Jag har svårt att känna nägot alls för någonting, känner mig så avstängd och klarar inte av att känna kärlek till min familj. Jag vill bara sova och vakna upp och inse att det är en mardröm.

Jag trodde att missfallsrisken hade gått över eftersom vi hade sett ett hjärta slå i v 7 och jag var nu i vecka 12. Dagen efter störtblödningen skulle jag gått in i v 13.

Usch, så tråkigt!! Hur har det gått för dig?
Styrkekramar!

Beklagar verkligen! Vet hur det känns. Kände mig helt tom efteråt men kände ändå press att jag var tvungen att vara som vanligt. Styrkekramar!