Ska bli moster är glad men ändå inte!

Förstår dig! Man vill glädjas men det är inte helt lätt när man inget hellre vill än att vara där själv. Man vill ha lite distans till det. Hoppas verkligen att det lyckas för dig nu!!

Vet precis hur du känner... (har fyra brorsbarn på två brorsor)
man kämpar som f-n själv o sen blir ens närmaste med barn bara sådär känns det som...

Önskar dig bamsestort lycka till...

håller tummar o tår för att ni ska lyckas inom snar framtid!kram

Min syster visste inte om att vi hade svårt när hon ringde och berättade det som borde ha varit den "glada nyheten" att jag skulle bli moster. Jag var tvungen att berätta det för henne. Hon tog det mkt bra och förstod att jag inte orkade vara så engagerad. Jag var så avis och mådde dåligt över det och mådde dåligt över att om vi hade kunnat få barn så skulle jag varit överlycklig för hennes skull. Det var en tuff tid för hela min familj. Som tur var så släppt allt när hon väl fick sitt barn. Jag älskar det barnet mer än ngt annat och jag passar på att mysa för just nu är det så nära jag kommer ett eget. Hoppas att du tar dig igenom detta och att ni blir gravida själva snart!

Har du varit i samma sits Spartacus? Jag tror att min syster hade blivit mer besviken om jag hade gått omkring och spelat glad medan jag tyckte att det var jobbigt. Jag är glad över att jag sa det till henne.

Hej LO72.
Jag förstår precis hur du känner det inför att bli moster. När man vill ha nått så mycket, och man har kämpat så länge, för att månad efter månad får ?bita i det sura äpplet? så är det helt enkelt inte lika lätt att glädjas åt att andra bara behöver titta på ett par kalsonger så blir de gravida. Detta gäller även om personen råkar vara ens syskon. Det handlar ju inte om att missunna sina syskon deras lycka, utan helt enkelt bara att ens egna ?misslyckanden? blir allt mer tydliga.

Själv har jag just blivit faster. Min bror och hans tjej blev gravida av misstag (för oss som kämpar är detta fenomen väldigt konstligt) och när jag fick reda på nyheten så kändes det som om nått av alla mina inre organ sprack. Dessutom slog mitt hjärta snabbare, jag kunde känna hur mina kinder blossade upp och hur mina ögon fylldes till bredden av tårar. Som tur var så befann jag mig utomlands och lyckades upprätthålla en glad fasad. Försökte begrava mig i arbete och annat som fick mig att tänka på allt utom barn, tycker att jag lyckades ganska bra. Jag kände mig aldrig bekväm med att berätta om min och sambon situation. Var rädd för att det skulle bli konstigt. Men hade jag varit bekväm i det hade jag helt klart berättat om det. Strax därefter fick jag redan på att de var två bebisar (vissa får ingen och andra får två utan att ens försöka, var finns rättvisan i denna värld). Kvällen spenderades snyftandes i soffan med en väldigt förstående och kärleksfull sambo. Sen vandrade veckorna på och det kändes bättre.
Det hela la sig lite och folk kunde prata om också annat än just deras graviditet. Nu är de födda och jag känner att jag är tillbacks i en svacka. När jag ser på deras barn känner jag givetvis inget annat än kärlek, men när jag kommer hem och när jag tar det 150:e gravtestet så känner jag mig rent ur sagt för jävligt avis, och jag tycker jag har rätt till det.

Det handlar alltid om att vi som inte får barn måste vara så glada/lyckliga över att andra får hur många som hels. Jag tycker också att det är kul då och då, men ibland tycker jag också att det är jobbigt. Visst förstår jag att gravida kvinnor inte kan sitta hemma och gråta över att folk som jag inte kan få barn, men jag tycker att vi måste kunna kräva respekt åt båda hållen.

Lycka till, Hälsningar
Pyro Pyret

Ja ja JA!!!! Precis så är det jag också tycker. Varför ska vi känna glädje och vara lyckliga för alla andras graviditeter?! Har skrivit om min besvikelse i en annan tråd så jag drar det lite kort bara. Min s k bästa vän väntar sitt första barn, hon och hennes sambo skulle köra säkra perioder men hon blev på smällen direkt efter p-pillerstopp. Ändå så hade hon blivit jätteförvånad. Hon vet om hur jag och min sambo har det och vad vi gått igenom (oförklarligt barnlös genom utredning) så jag trodde ju att hon skulle ha lite förståelse för att jag blev arg, sur och bitter (fick beskedet i ett mail) men nu så vill hon inte prata med mej öht. Så jag ska vara lycklig för att hon är med barn? Hon har inte visat någon som helst förståelse för min situation så varför ska jag vara förstående mot henne? Har inte fått höra ett uppmuntrande ord från henne om vår längtan efter barn (förutom standardfraserna då som vi barnlösa kräks av att höra) och då ska hon föreställa min bästa vän.

Min älskade sambo vill nu att vi ska tala om det för ett par som vi umgås mycket med (som har tre barn) men jag är rädd att det kommer att bli samma sak där, stackars er, det ordnar sej nog snart, tänk inte på det, bla bla bla... Jag vill att någon ska förstå PÅ RIKTIGT hur det är men det verkar inte finnas någon mer i vår bekantskapskrets som delar vår börda. Vi har ju talat om det för några stycken men ingen verkar fatta hur jobbigt det är att gå igenom det här. Önskar att man var tillbaka på planeringsstadiet igen. Då man var naiv och trodde att barn blev till om man slarvade med skydd. Fast för en del så är det så men varför inte för oss?

Min syster blev gravid i aug 07, det var lite jobbigt för vi hade fått mf och jag blev inte gravid.
Fick göra ivf och nu fått ma, min syster ska föra om en vecka.
Ja tyckte det var skitjobbigt då vi misslyckades med vår första ivf, det var runt jul och de fick julklappar til deras ofödda barn två dagar efter vårt misslyckade ivf.Då blev jag ledsen.Klart att de ska kunna vara glada och få julklappar till deras först ofödda barn, men jag tyckte det var lite okänsligt att ge dem just då vi var där.

Känner nu att det är helt ok och kan faktiskt glädjas åt deras barn, men det tog lite tid och jag gjorde allt för att jobba mig igenom det, bla med stöd härifrån.

På senaste efter min och min systers senaste lilla dispyt i julas har vi kommit varandra nära.

Har däremot en arbkamrat jag inte kan glädjas åt lika mkt, hon har gjort 2 aborter bara ett par månader innan hom blev gravid igen och är lite allmänt oseriös i det hela, oxå kämpar jag och min sambo så.
Känner mig dock lite dum nu nä hon fått lite komplikationer, men det vet jag ju att jag aldrig velat och önskat henne.

Nu är det bara 8 veckor kvar så ska syrran ha och jag längtar så..men vi satt en kväll o spelade kort och då sade jag vad jag kände att det var jobbigt o inte alls kanon men ändå att jag var glad för deras skull..Då säger hon som vanligt det ordnar sig för er med men fasen är inne p 8:e året o så kan hon bara inte säga hela tiden hatar det..Hon tyckte det var jobbigt med sammtidgt ska hon vara glad att hon ska ha barn men så ska hon tänka på mig.Det blev jätte konstigt o jag prata med min mamma igår med o jag tror varken syrran eller mamma fattar hur det känns.Visst jag pratar om att jag vill sitta barnvakt o skämma bort bebben men sammtidigt skriker jag i kroppen det liksom är som ett öppet sår som aldrig läkts.