Inatt grät jag i timmar, av panik

Hej, första gången jag går in på detta forum och har läst 2 trådar, inte mer. Finns säket någon som mig här ute och det vore så skönt att få prata med någon eller höra från någon som har eller har haft det likadant som jag nu har det.
Är 24 år och väntar mitt första barn med min älskade sambo.

Allt börjar väl med att jag jag alltid haft en skräck för att föda, ända sen tonåren innan jag äns tänkt skaffa barn.
Tanken på att föda har aldrig riktigt varit något för mig, har alltid älskat barn och vill ha barn hur gärna som helst.

Säger inte att jag förväntat mig att att det ska vara en dans på rosor att föda barn, det förstår man ju, men det man utsätter sig för under en förlossning känns som jag inte fysiskt eller mentalt skulle vara något jag klarar av.

Det var lite panikartat i början av graviditeten och jag tänkte , hur ska det här gå..?? Men tiden i början gick sååå långsamt att förlossningen verkade som något långt långt borta. Så under mitt fasen av graviditeten var allting lugnt , men nu när jag tittar på min graviditet och har insett att jag har 6 veckor kvar till BF blev paniken total igår natt. Jag grät ohämmat jag kände knappt igen mig själv. Har märkt att under graviditeten har en stark känska för att bli inlåst på tex. offentliga toaletter vuxit fram, har ingen aning om varför har aldrig varit sån förut, även hissskräck och panik för små utrymmen. Får panik av att någon håller fast mig i benen tex, sånna panik känslor att inte kunna ta sig ur situationen, exakt så kände jag inatt.
Hade känslan av att sitta fast eller känslan av att inte kunna fly denna skräck som väntar om 6 veckor,vilket jag inser att jag inte kan fly ifrån vilket gör attt paniken växer sig allt starkare.

Jag längtar så mycket efter mitt barn och det kommer bli det bästa som någonsin hänt mig, men resan dit för att möta mitt barn känns helt omöjlig. Är rädd för at inte kunna föda mitt barn rent fysiskt då jag känner att min kropp inte kommer klara av det. Mentalt inte kunna fly när värkarna tex sätter in (jämnför det tex med när man får "spring i benen" när man ska sova tex, då får jag panik måste upp röra på mig, kan inte passivt ligga kvar och vänta på en sån känsla att den bara ska försvinna) , inte kunna "fly fältet".

Oj vad jag har skrivit nu, haha, undra hur många som orkar ta sig igenom texten och dessutom orkar skriva någon rad =), någon hoppas jag på iallafall. Det har varit jätte skönt att få skriva av sig, har knappt pratat med någon i verkliga livet runt om eller om man har sagt något får man höra, det kommer gå jätte bra.
OK, TACK, då är allt bra nu... Eller vad förväntar dom sig höra i det läget??

(obs! har inte läst igenom inlägget så ursäktar stavfel)

Hoppas någon vet vad jag pratar om. Ta hand om er / Linda

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-01-14 13:37
Sorry att jag inte skrev det i inlägget, men jag har varit hos en specialist barnmorska på sjukhuset. Var hos henne förra veckan och hon frågade vad jag var för rädd och gick igenom halva registret på vad man vanligtvis är rädd för. Hon pratade med mig och bokade en ny tid för rundvandring på förlossningen, men nu i efterhand så känns det som det inte hjälpte något. Hon sa si och så och ja sa ok vad bra...Så gick det till.

Fick mig att känna mig lugn för stunden men inte mer än så. Jag vet att man som först föderska ofta går över tiden och är livrädd för att föda ett skitstort barn. Så sepcialist barnmorska skulle boka in ett ultraljud för att kolla ungefärlig storlek i vecka 38, men då kan det ju vara försent...