Galet rädd för att dö under förlossningen...

oh ja känner igen mej, ja känner exakt likadant, ja har gått i aurora samtal o så pga min rädsla att dö under förlossningen...

Känner igen mig och pratade med min barnmorska om det igår..Hon sa att det var väldigt vanligt bland omföderskor..Är det första barnet har man ju "bara sig själv" medans när man väntar andra så kommer lätt dessa tankar.."Vad händer med barnet om jag dör osv"

Hon sa att det är normalt (hatar detta ordet)men att om det är en sak som man tänker på konstant så ska man se till att få hjälp..Jag kan ha perioder då jag inte sover på natten för att jag är rädd att dö o vet inte vad som händer min son då..

Vet inte vad jag kan råda dig till..tycker själv att det är superjobbigt o att jag inte kan ta till migde fakta som finns..att det är ovanligt att sådant händer osv..

Jag är intensivvårdssjuksköterska och har blivit väldigt medveten om faror efter allt jag sett i mitt jobb. T ex så kan jag vara riktigt rädd när vi åker bil om jag tycker min man kör oförsiktigt, jag vill helst ha reflex om jag är ute när det är mörkt och har brandsläckare hemma i lägenheten. Jag har också funderat på det här med förlossningen. Min strategi är så här: Jag äter järntabletter sedan väldigt länge för att ha högsta möjliga Hb, jag kommer att be barnmorskan sätta minst en rejäl nål om jag skulle behöva mycket vätska och jag kommer troligen inte vilja ha epidural eftersom jag (kan vara överdrivet, jag vet) anser att det ökar riskerna för både mig och barnet. När jag fått de tre kraven uppfyllda vet jag att jag inte kan påverka det hela mer utan kommer troligen kunna slappna av.

Min syster tog upp en liknande sak med mig för ett år sedan när hennes barn/mitt gudbarn var nyfött. Hon berättade då rakt ut för mig att hon var rädd för att hon och hennes make skulle dö just pga att hennes dotter då inte skulle ha några föräldrar som tog hand om henne. Vi pratade om det och jag förklarade seriöst att om något sånt skulle hända skulle jag självklart ta hand om den lilla och göra henne till en del av min familj. Det var ingen tvekan om saken. Hon blev då väldigt lättad och tyckte det kändes bra att ha pratat om det. Man ska aldrig bagatellisera när en människa känner så. Hellre verkligen prata om det så att man vet att allt löser sig om något sånt skulle hända. Att risken att något händer är ganska liten lindrar ju inte ångesten...

Innan vår andre son föddes var jag jätterädd att dö ifrån min förstfödde, men det berodde på att jag fått trappa ner min anti-depp dos. Tack o lov kollade läkaren upp riskerna o jag kunde lugnt trappa upp igen, så dödsångesten försvann innnan födsel.

Jag känner samma sak. Förra graviditeten var jag kolugn fram tills jag fick veta att dottern låg i säte (gjorde misslyckat vändningsförsök) ville absolut inte ha snitt, men valde det eftersom det var säkrast för barnets skull.
De 2 veckorna jag väntade var hemska, var så nervös. Snittet gick jättebra.

NU när jag är gravid med nr 2 har jag redan börjat oroa mig för den (förhoppningsvis) vaginala förlossningen. Är rädd för att min sambo ska stå ensam med två barn osv.

Antar att det är ansvaret & kärleken till dottern som gör att jag känner som jag gör.
Hoppas det hinner gå över fram tills det är dags (är i v 22)

Skönt att höra att man inte är ensam, det verkar som att de flesta är mest rädda för att det skall göra ont... Jag skall prata med min barnmorska och försöka lugna ner mig, både för min och familjens skull...

Jag är också orolig för att något ska hända nu under andra förlossningen. Mest tänker jag på barnen, då det blev allvarliga komplikationer under förra och jag fick genomgå ett urakut kejsarsnitt (katastrofsnitt).
Är i valet och kvalet hur jag ska föda denna gången (om 24 dagar), då jag själv får bestämma och har ett planerat kejsarsnitt inbokat.

Väger för och nackdelarna mot varandra hela tiden, men inte blir jag klokare av det. Så det återstår att se hur det blir då det närmar sig.

Då bör man satsa på att du är lugn under födseln. Lustgas är bäst.

Åh så skönt att höra!
Jag väntar mitt andra barn om 17 dagar och är LIVRÄDD för att nåt skall hända mig under förlossningen. Att min älskade son skall behöva mista sin mamma. Helnojjigt. Förra gången var jag mer rädd för att något skulle hända barnet, men det har inte ens slagit mig den här gången.. Knasigt!

Men som någon sa, det är väldigt ovanligt, men jag är rädd, inte hysterikst men rädd. Ska ta det med min lugna sabo ikväll tänkt jag...

Lycka till, Ni andra!

Har aldrig hört att någon dör under förlossningen,däremot med havandeskapsförgiftning...(nära)
Det måste vara ytterst ovanligt.

Jag har inga barn nu, utan väntar mitt första. jag tänker lite på risken att jag kan dö, men nästan all min tid går till att oroa mig för barnet. Jag är så rädd att jag inte vet vad jag ska göra att något ska hända min bebis när den födds.
All rädsla är väldigt jobbig, särskilt när det handlar om andra människor som är inblandade och så. Men jag tror nog mest att man är rädd för att det är en situation man inte varit i innan. Jag tror nästan alla är mer eller mindre rädda för att föda. Det kan ju trots allt hända hemska saker. Men jag tror ändå man ska försöka tänka så att det faktiskt födds jätte många barn i sverige och de allra allra flesta klarar sig bra, både mamma o barn!