Ni gravida, känner ni förlossningsångest om nätterna?
Jag har precis fått veta att jag är gravid, och går runt och är hellycklig om dagarna och planerar hur barnkammaren ska se ut, vad barnet ska heta och andra positiva saker. Jag oroar mig också lite granna för missfall nu de här tre första månaderna eller att jag inte äter rätt, men ser det som en ganska vanlig oro jag delar med de flesta.
Om nätterna blir jag däremot som utbytt: plötsligt känner jag ett hugg i bröstet och tänker: "NEJ! Vill inte ha barn! Tänk om nåt går fel! Tänk om jag inte klarar av att föda, tänk om det måste bli kejsarsnitt, jag vill inte att nån ska skära i mig!" Å så tänker jag vidare att jag eller barnet kanske dör under förlossningen. Och om vi klarar av allt det, tänk om jag faktiskt inte är redo att bli mamma!
Hur vanligt är det att gravida (särskilt förstföderskor) tänker och känner så här? Ni som hade det så här under era graviditeter, hur blev det sen när barnet väl var fött? Hur kände ni er och hur gick det?
Jag vill bara försöka få min oro stillad och vill kunna sova ostört under nätterna och bara glädjas åt detta.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-12-18 02:06:59:
Vill bara tillägga att jag trots rädsla för snitt faktiskt ändå överväger att be om kejsarsnitt.. jag vet hur jag blir i pressade situationer, känner jag mig rädd, nervös eller har ont eller nåt annat negativt så är min vanligaste (och enligt mig själv, den fegaste) metod att ge upp, sova, tills det onda gått över. Om det skulle hända vid förlossningen (vilket jag ju inte vet något om iof) så blir det ju antingen kejsarsnitt eller komavarning..
