Elaka adoptivföräldrar (svärmor)

Jag vet att jag, och många andra adoptivföräldrar, är enormt tacksamma för våra barn och absolut inte förväntar oss någon slags tacksamhet i gengäld. Det är vi som ska vara tacksamma för våra barn! Våra barn har ju inte haft möjligheten att välja föräldrar, varför skulle de vara tacksamma?

Jag tror inte att bitterhet är något som är typiskt adoptivföräldrar. Jag tror att det rör sig om vilken inställning man har till livet. Att man väljer att se det jobbiga i livet istället för att vara glad över det som faktiskt är bra.

Jag är också adopterad, likaså min man. Våra föräldrar har varit exemplariska föräldrar på alla sätt. Visst har de också fel och brister som alla andra och jag har bråkat med mina föräldrar en hel del under uppväxten precis som vilka andra barn gör med sina föräldrar, biologiska eller ej. Att du och din man inte kommer överens med era föräldrar har väl egentligen inte med det faktum att ni är adopterade att göra eller? Dåliga föräldrar finns det ju gott om, har många vänner som vuxit upp med sina biologiska föräldrar också och de har haft liknande problem som du beskriver ovan.

Jag håller inte med dig att det är vanligt att adoptivföräldrar beter sig så illa som era föräldrar gjort/gör emot er, snarare tvärtom. Att adoptera ett barn är en lång process, man blir liksom inte föräldrar av en olycka eller utan att det är planerat som en graviditet kan komma som en överraskning. Man vänder ut och in på sig själv, blir bedömd om lämpligheten att få bli föräldrar till ett barn genom adoption. Och därför tror jag att föräldraskapet också blir bättre för att adoptivföräldrar är mer förberedd inför föräldraskapet på ett annat sätt än vad många som får biologiska barn är. Men trots att man blir utredd och får medgivande att adoptera så finns det ju mindre lämpade föräldrar även bland adoptivföräldrar, vi som adopterar barn är inga övermänniskor eller bättre människor på något sätt! Eftersom jag själv är adopterad och nu också adoptivförälder själv (hämtar sonen om 2 dagar) så ser jag adoption från båda sidor. Och jag har aldrig känt tacksamhet för att jag blev adopterad, däremot är jag tacksam över att jag har så bra föräldrar som ställer upp för mig i alla väder. Man väljer inte sina föräldrar lika lite som föräldrar väljer sina barn. Det är bara att beklaga att ni fått föräldrar som inte uppför sig som föräldrar borde!

Låter som en otroligt trist historia. Om biologiska barn är viktigt för en, är adoption en riktigt dålig väg till en familj.

Jag hoppas innerligt att jag aldrig blir så emot mina barn.

Dåligt föräldraskap som genomsyras av bitterhet och egoism är inte vanligare bland adopterade. Många människor har en märklig inställning till sin närmaste familj!

Hoppas att er familjekärna blir lycklig trots mor å farföräldrarna.

Jag tror inte heller att detta är ett fenomen som är vanligare bland adoptivföräldrar. Min mormor (76 år) är en helvetestant, på ungefär det sätt du beskriver att din svärmor är, och min mamma är i allra högsta grad hennes biologiska barn, och jag hennes biologiska barnbarn. När jag skulle berätta för släkten att jag är gravid, klarade jag bara inte av att berätta det för mormor. Jag ringde själv till min farmor och farfar, men mormor fick mamma ringa till, för att jag inte klarar av hennes kritiska kommentarer om något jag är väldigt lycklig över.

Hon har hittills på åtta år inte haft ett enda gott ord att säga om min man, som är världens snällaste, och som alla andra tycker om. Tvärtom har hon kläckt ur sig att han "ser opålitlig ut", "tänker göra dig med barn, så att du inte kan göra klart din utbildning", osv.

Hon har valt ut en av mina kusiner (också biologiskt barnbarn), av anledning totalt oförståelig för oss andra, till särskild hackkyckling, så hon får extra mycket skit, och inga födelsedagspresenter, till skillnad mot ALLA hennes andra barnbarn.

Däremot tror jag att en gång i tiden var man inte lika noga med urvalet av adoptivföräldrar, och man släppte nog igenom både en och annan som egentligen inte borde ha fått adoptera, eller få biologiska barn för den delen (men det är ju svårare att hindra). De finns ju nu också, såklart, men de är nog färre. Är ni internationellt adopterade, eller adopterade inom Sverige?

Jag tror ärligt talat inte att din svärmor skulle vara annorlunda om din man var hennes biologiska barn. Hon är bara en konstig och bitter människa. Om hon inte ältade det där med hennes biologiska barnlöshet, skulle hon terrorisera sina barn med något annat.

Men vad tråkigt att både du och din man har haft sån otur med sina föräldrar!

Kramar til dig ts!
Helt enkelt försök strunta i tantens dumma kommentarer, VET,lätt att säga svårare att göra.
Håll den kontakt ni känner att ni orkar med, frfr allt för barnbarnens skull om inte för er egen.
Lycka t. med den egna familjen o. glädjer över det ni själva lyckats åstadkomma.

Tack ni som vill vara snälla och trösta. Det är tröttsamt med elaka människor och jag känner mig riktigt less just nu. Kanske beror det på att jag är mer hormoniell under graviditeten och det är svårare att rycka på axlarna såsom jag kan annars.

Jag trodde att det som sades här inne var avsett för oss vuxna adopterade och att fokus låg på vårt perspektiv och inte (som så ofta) på adoptivföräldrarnas.

Kalinka:

Skönt att höra att det finns fler som har såna knepiga släktingar oavsett adopterad eller biologisk. Ja, vi har haft en j-a otur med adoptivföräldrar men vi tröstar oss med att vi är adopterade. VI har haft tur med mycket annat och lyckligtvis är vi kapabla själva och har lyckats ta hand om oss själva på ett bra sätt och ändå ta oss fram. Jag vet inte hur det känns men det skulle vara skönt om man hade ngn äldre som man kunde vända sig till när jag känner att jag behöver få vishet (även om ålder uppenbarligen inte är en garanti för klokhet!

Det är nog sant att förr släpptes fler inkapabla adoptivföräldrar igenom vilket resulterat i flera dåliga relationer men jag måste ändå säga att jag aldrig under mitt snart 40-åriga liv mött ngn adopterad med bra relation till sina adoptivföräldrar. Jag tror att de finns och hoppas att det finns!

FLodputte:
Tack för snälla lyckönskningar. Detsamma!

emcjoh:
Tack för snälla ord. Jag kämpar med att se bort från dumma tanten och hitta en bra strategi för att parera henne. Ngt besök i jul orkar vi inte med så det blir minimering av all slags kontakt med henne.

Tack alla ni med fina lyckönskningar!

Vietnamamma: Jag förstår inte vad du vill med dina kommentarer. Jag har haft en hemsk barndom med adoptivföräldrar som är missbrukare, blivit utsatt för misshandel, sexuella övergrepp etc. Så är det. Statistiken motbevisar det du påstår här.

Dessutom finns det ett stort mörkertal som liksom jag, haft en hemsk barndom med sina adoptivföräldrar och ändå klarat sig mycket bra som vuxna.

Jag är stolt över mig själv. Jag fick ingenting som barn och jag har tagit hand om mig själv sedan jag var 16 år gammal. Jag har försörjt mig själv och sett till att göra bra saker av mitt liv. Jag har gjort en klassresa och lever i ett materiellt sett högre samhällsklass än mina adoptivföräldrar och har bättre utbildning. Detta har jag klarat TROTS de dåliga förutsättningar jag haft. Så du ska inte tycka synd om mig, jag är mer än kapabel.

Till skillnad från dig är jag tacksam över mitt liv och mina förutsättningar varje dag. Mest tacksam över att adoption ligger bakåt i tiden för mig och inte i framtiden.

Jag tycker att din historia är mycket tragisk, och jag tror att du måste vara en mycket stark person som lyckats repa dig så bra från allt du har varit med om.

Men jag undrar varför du tror att adoptivföräldrar generellt är sämre föräldrar? Menar du att det finns statisktik på det? Jag har läst om undersökningar som visar att adopterade mår sämre än andra, men jag har inte sett någon undersökning som säger att adoptivfäräldrar skulle vara sämre föräldrar än andra föräldrar. Menar du att det är så?