Ventilera med likasinnade

Hej!

Bor inte i Sverige, så det blir väl svårt att träffas, men dela tankar kan vi väl göra ändå?

Är 30 år och sambo med en man som er infertil. Så för vår del är det ingen vits att ens försöka själva. Har gjort utredning med spermaprov och undersökning av mig, och väntar bara på att min sambo ska vilja sätta i gång, så vi kan skicka söknad till Danmark.

Jag tycker också det är jättejobbigt med alla tankar och känslor i samband med att man inte blir gravid. "Alla" är gravida/har spädbarn, och "alla" pratar bara om barn hela tiden. Och då är det inte alltid lika lätt att verka oberörd och inte visa utåt hur ont det gör inuti...

Skickar en jättestor styrkekram, vi kommer klara det bägge två!!

Det är lika för mig/oss. Alla runt om kring oss har barn och det är frustrerande i bland när man får en klapp på axeln och får höra: Det kommer lösa sig eller tänk inte på det!
Hur ska man kunna sluta tänka på det? Det räcker att slå på tv:n eller öppna tidningen, gå ut etc så blir man påmind om barn varje dag. Jag har börjat ta akupuntur nu och det känns jätteskönt. Bara få slappna av en stund gör det lättare att ha ett glatt sinne. Tack för ditt stöd :)

Hej,

Jag känner verkligen igen mig i det ni skriver.
Jag tycker att jag ser magar hela tiden och alla pratar barn vart man än är, man känner sig så himla utanför.
Vi bor i ett nybyggt område också där det bara är unga par som flyttar in och nu när ett år har gått så har alla börjat "skaffa barn", alla utom vi.
Jag ska börja spraya igen den 25/10 för vårt andra privata försök som vi gör i Falun.
Är inte framme i kön till Huddinge förrens i början av -09 som det ser ut nu och jag är 35 år och känner att jag inte har tid att vänta. Frågan är bara hur många gånger vi kommer ha råd med privata försök, det är ju ingen kostnad man räknat med precis.

Kram till er båda!

Hej!

Inte för att jag önskar att ngn ska ha det som oss, är det ändå skönt att höra om fler som är på min ålder och tänker som jag. Och helt ärligt, även om det är jobbigt att vara mellan 25-30 och inte kunna få barn, så har vi över 30 en stress faktor till. Vår ålder...

Men, lite positiva nyheter från Norge. I går vid middagen fick jag en ring av min sambo som skulle symbolisera att det verkligen var vi två (har haft lite problem ibland) och att han nu ville att vi skulle försöka få barn, när jag ville. Dette kom helt oväntat, och jag är verkligen jätteglad över att vi iaf kan komma ett steg vidare!

enen:
Hur länge har ni stått i kö? I början av -09 är ju jättelänge till. Kan de inte hänsyn till din/er ålder?

Och till er bägge, jag håller tummarna för oss alla tre, och hoppas att vi om inte för lång tid kan ha poitiva nyheter att berätta för varandra.

Massa kramar

CuteLilleMyGirl:
Vad roligt att du fick en ring och han vill att ni ska försöka få barn, vad glad du måste ha blivit!

Vi började vår utredning i början av januari -07 och det visade sig att min mans prov inte var bra och då skulle han vänta tre månader innan han fick lämna nytt prov.
De tre månaderna kändes som tre år, minst!!
När hela utredningen var klar så var det juni och då blev vi ställda i kön för IVF på Huddinge sjukhus och det är ett år och nio månaders väntetid, känns som om jag hinner komma i klimakteriet innan vi är framme!
Misslyckas det här försöket vi ska börja med nu så ska jag ringa och försöka prata med dem, men frågan är om det går?
Jag ska försöka i alla fall.

Jag börjar i alla fall känna mig lite positiv nu när vi snart ska börja igen, den här gången ska det lyckas!

Jag håller också tummarna för oss alla tre!

Kram och kämpa på!

Hej

Jag är också 30 plus och vi har nu försökt bli gravida i över tre år. Har gjort utredning och de anser oss vara oförklarligt barnlösa. Väntar nu på att göra ett tredje försök med insemination på SH. Även vi står i kö till Huddinge, har stått nu i 11 mån. Jag känner som många andra att tiden rinner iväg och håller nu på att fundera över att gå vidare med IVF privat. Skulle gärna vilja prata av mig lite, med någon som verkligen förstår hur jobbigt detta är. Jag bor söder om Stockholm.

enen:

Jag hade ju förberett mig på att vänta att ta det upp (igen...) till runt min födelsedag i februari. Så det var totalt oväntat och helt underbart!
Men det är ju nu den egentliga "resan" böjar, så även om den här väntan är slut börjar ju nu nästa...

Det är din mans spermier det är problem med eller? Är ju iaf det här. Vi hade "turen" att min sambo redan visste det när vi blev tillsammans, så hans utredning var snabbt överstått, och min visade att allt bör vara som det ska.
Jag antar att vi kommer resa till Danmark för insemination med donor, det var det min läkare rekommenderade till att börja med.

1 år och 9 månader är en evighet ju! Och kan de inte skynda på det lite med tanke på ålder och så? Förstår verkligen att det känns jobbigt. All väntan, som känns som bortkastad tid, är nästan det värsta...

Jag hoppas verkligen att ert försök lyckas nu och att du snart kan berätta positiva nyheter för oss.

Kramar till oss, vi som kämpar och kämpar...

Och till Tröttis, välkommen hit! Jag håller tummarna även för dig och hoppas att det lyckas snart.

CuteLilleMyGirl:
Det är min mans spermier det är fel på, det var därför det tog så lång tid med utredningen.
Att ni ska resa till Danmark för insemination, är det inte tillåtet i Norge? Hur lång väntetid är det för det?

Tröttis:
Välkommen hit!
Jag bor också söder om Stockholm.

Enen:

Jag trodde det var enklare att utreda mannen än kvinnan, det sa vår läkare här. Men det beror väl på vad felet är och om det skal göras TESA/TESE el inte. Min sambo valde att inte göra det, eftersom hans FSH värde var så högt.

Det är tillåtet med DI i Norge, men då som i Sverige med känd donor, och det önskar inte min sambo. Och så är väntetiden kortare i Danmark än i Norge har jag fått förståelse för. Får veta mer när vi ska till läkaren (igen...) 17/11.

Jag tycker det är fräckt av sjukvården att vi som har problem och behöver hjälp och dessutom har rätt till det ska behöva vänta så länge i kö. Vi har väntat i 18 månader nu och de ligger fortfarande efter med väntelistan på Huddinge. Jag fick besked i sommras att vi kommer bli kallade i okt men nu blir det nästa år. Jag tycker det är superstressande för tiden går och är man som jag snart 37 år så är varje månad dyrbar ....

Der här med spermier verkar vara ett känsligt ämne. Jag vet att min mans spermier är slöa, vilket dr har konstaterat + att jag har problem med kvalitén på mina ägg så utgångsläget är inte det bästa MEN med IVF finns det god chans att lyckas. Det som är jobbigt är att min man inte kan ta till sig att det är något fel på honom utan det beror bara på mig. Jag kränker hans manlighet när jag säger att problemet ligger hos oss båda ......

Vad jag känner med er! Försökte själv i flera år att få barn. Fick också de där snedvridna leendena "det ordnar sig ska du se". Förstår precis vad ni går igenom just nu! Vi har efter års försök med olika medel fått två IVF-barn. Så otroligt också ovärderligt. Jag hoppas att ni kommer ut på andra sidan med småttingar ni med. Ett varmt lycka till och massor av kramar från //SIN74

Jag tycker faktiskt att det också ska gå på ålder, är man "äldre" har man inte lika lång fruktbar tid kvar som de som är under 30.

Och det som verkligen provocerar mig är att det fokuseras så otroligt mycket på att ?vi? väntar för länge med att få barn.
Men är det då bättre att få barn när man är runt 20 år, utan utbildning, jobb och stabilt förhållande?! Det måste ju faktisk vara en del saker som ligger tillrätta innan man får barn.
Och alla träffar inte den de vill dela livet med när de är 20 år?
Jag träffade t.ex. min sambo när jag var 28 år. Och då tycker jag att man bör vara tillsammans lite innan man vet om man ska ta det här stora steget i livet tillsammans.
Ja, jag kunde ha fått barn med han jag var tillsammans med mellan 20-23 års ålder, men det ville jag inte. Han var ju inte rätt man!

Mm? Jag hade ?turen? att min sambo hade provat få barn med sitt ex, och då fick besked om att han inte hade några spermier. Så han hade haft ca 5 år på sig att smälta det så att säga, när vi blev tillsammans. Men han var väldigt inne på adoption, men för mig är det absolut sista utväg. Nu har han tänkt och tänkt (tydligen) och kommit fram till att DI är det rätta för oss. Och det är skönt.
Men jag kan ändå undra om han innerst inne känner ?skuld? och tycker det är jobbigt, men att han tyvärr inte delar det med mig. Han dejtade t.ex. mest äldre kvinnor innan vi träfafdes, och hade uttalat till en kompis att det var mycket pga hans oförmåga att få biologiska barn.

Dalarna;
All denna väntan är så frustrerande! Så ni kommer att få vänta ännu längre (vi också alltså), det är för jäkligt.
Jag förstår verkligen din stress vad gäller åldern, jag känner den också, varje månad är dyrbar.
Vid vårt första IVF sa läkaren att jag verkar vara en person som inte producerar så många ägg, fick bara tre sist, och han tyckte inte vi skulle vänta för länge med att försöka igen, känns mycket stressande!
Vad jag vet är Sthlm län det enda som inte omfattas av vårdgarantin, vi bor verkligen på fel ställe! Jag tycker att det borde var samma över hela landet, men de som bestämmer har säker inte haft de här problemen själva..
Och visst är det känsligt det här med spermier. Min man hörde på jobbet när några andra killar pratade, och den ena sa om någon kille han inte gillade: "han kan ju inte ens fixa en unge", gissa hur kul min man tyckte det var att höra det..
Många är så tanklösa, men har man aldrig haft dessa problem själv så kan man omöjligt förstå detta.

Sen håller jag med om det där med ålder, även om vi börjar bli gamla nu så kanske vi inte var för gamla när vi började försöka få barn, åren går ju så fort..
Jag var 29 år när jag blev tillsammans med min man.

Imorgon ska jag i alla fall börja spraya för vårt andra försök (privat)så nu känner jag mig hoppfull igen, vågar inte ens tänka på vad som händer om det misslyckas, vet inte om vi kommer att ha råd med någon mer gång, kanske en gång till.
Det känns för jäkligt att man kanske måste avstå från att få barn för att man helt enkelt inte har råd att försöka så många gånger som det skulle behövas.

Det är så skönt att få skriva av sig till personer som verkligen FÖRSTÅR.

Kram till er alla!

Enen:

När jag gick på utredning första gången för 3,5 år sedan sa läkaren till mig att ni måste få hjälp nu för din klocka har börjat ticka. Han skrev en resiss till Huddinge och sa sedan: Tyvärr är väntetiden minst ett år(har nu gått 1,5 år) så jag rekomenderar er att söka privat. Så frustrerande!
Vi har gjort 2 IVF i Falun men inte lyckats och precis som du skriver så kostar det en hel del. ´Visst är det värt alla pengar som finns men det käns ändå fel på ett sätt när vi har rätt till hjälp.

Jag önskar en verkligen lycka till. Försök ha ett glatt sinne, le mycket!

Jag tycker det är så skönt att få ventliera med dig/er som verkligen förstår hur det känns att vara of.barnlös. De som inte har problem kan inte förstå hur gärna de än vill. Jag får så mycket tips från vänner som vill stötta men ofta blir det så fel. Många frågar mig om vi inte ska adoptera i stället men det känns så främmande. I tanken vill jag ha mitt eget barn men skulle det vara så att det inte går efter 10? IVF kanske det känns annorlunda...........

Vi måste kämpa på och inte ge upp!!

Jag kan verkligen rekomendera er alla att prova akupuntur. Det är otroligt avslappnande. Det har gett mig lite lugn i sinnet och orka vara glad :)

Dalarna:
Har ni berättat för många vad ni håller på med?
Det har inte vi, jag skulle nog vilja berätta för fler men min man tycker att det är för privat.
Jag har också funderat fram och tillbaka på adoption men känner precis som du, att jag i första hand vill föda ett eget barn.
Bara det här att få vara gravid och bära sitt barn, även om man kanske inte mår så bra så längtar jag jättemycket efter det, att få följa barnets utveckling vecka för vecka.
Jag tror nog vad gäller adoption, att vi först måste veta att det inte finns någon chans för oss att få ett eget barn, först då kan vi nog börja tänka på adoption helt och hållet.
Men jag tror nog att vi kommer att leva utan barn om det inte lyckas på egen hand.
Men då kommer den här känslan att man känner sig så utanför, så annorlunda mot alla andra.
Sen är det ju så att det inte bara är barn man inte får, man får ju inga barnbarn heller och då kommer man känna sig utanför igen.
Vi får se hur det blir, har ialla fall påbörjat vårt andra försök nu och jag försöker vara hoppfull.

CuteLilleMyGirl:
Snart är det äntligen november så ert läkarbesök närmar sig, måste kännas spännande och höra vad läkaren har att säga.
Tänk att det ändå finns donatorer till sådant här, det är fantastiskt!
Jag har också funderingar på om min man känner skuld, det är svårt att få ur honom vad han verkligen känner.
Jag har sagt till honom i alla fall att jag hellre är gift med honom och inte får några barn än träffar någon som jag har möjlighet att få barn med.
Tror det är viktigt att säga sådana saker för visst måste det kännas jobbigt för honom, jag kan ju bara tänka mig hur jag skulle må om det var hos mig felet låg.