• Tressey

    Jag talar för unga föräldrar

    Hejsan. jag är en tjej på snart 17 som funderar allvarligt på att skaffa ett litet knyte, som jag då vet inte är någon docka utan ett annat liv som behöver 24 timmars uppmärksamhet och att jag då inte kommer att få tid att vara ute och supa eller resa särskilt mycket. Eller som vissa nu säger, jag förstör mitt liv. Jag undrar hur det känns för era barn om de skulle få veta att de har förstört erat liv, till er som säger så. Det finns de som faktiskt skiter fullständigt i att vara ute och festa eller resa o.s.v, och allt de vill är att skaffa ett barn med någon som de verkligen älskar och som älskar en tillbaka. Jag och min pojkvän har varit tillsammans i mer än två år, jag är 90 och han är 83. det funkar väldigt bra, men p.g.a att folk hela tiden talar om för mig att jag är för ung för att klara av ett barn så börjar jag att tro på det. jag blir osäker på mig själv, vilket jag inte var tidigare. Kanske är det så att jag mestadels är feg p.g.a de "äldre och erfarna" som trycker ner mig och så många andra "unga mammor". Jag känner verkligen jättemånga som fått barn när de varit i min ålder och det har gått hur bra som helst. världen är full av fördomar, verkligen. Men då vet jag även väldigt många "äldre" föräldrar som inte klarar av ett barn. Det går inte att sätta en ålder på det här, utan jag tror att det har med psyket att göra. när man själv känner sig redo.

  • Svar på tråden Jag talar för unga föräldrar
  • TheSunset

    Jag blev gravid när jag va 15 år och 16 när jag blev mamma...

    Jag ångrar inte min son alls.

    Jag va ensamstående hela tiden...
    ingen utbildning, det gjorde det svårt att få ihop ekonomin....levde då på soc.
    Hade ingen avlastning....jag sa då att det gör inget att jag missar....men vänta det kommer då du känner att jag vill oxå göra det och det..

    Hade jag vetat då hur jag skulle ha det...hade jag väntat.
    Men jag klarade det...och jag klarade det bra.
    Men ibland känner jag att jag missade rätt mkt....
    Fick aldrig bo ensam, aldrig åka utomlands själv...Kunna åka iväg över en helg....m.m
    Man e altid tvungen att passa tider när man har en liten..

    Jag älskar mitt liv..har idag 2 barn....som jag älskar mer än allt.

    Men som sagt hade jag vetat då vad jag vet nu så hade jag väntat lite.
    Man hinner iallafall.


    (¯`°?.¸ ღ♥ ♥ღ ¸.?°´¯) Hampus 990910 & Julia 061101 (¯`°?.¸ ღ♥ ♥ღ ¸.?°´¯)
  • Z4R4H

    Jag känner samma som ovanstående.

    Dock är min son knappt två veckor, hade jag vetat vilken tid och vilket ansvar det var hade jag nog väntat, men jag ångrar honom inte för något i världen. Jag vet att jag klarar det här det handlar bara om att vänja sig.

  • Tressey

    Man vet faktiskt aldrig vad man hinner, vet jag nu sen ett år tillbaka. rätt va det är så kan livet vara slut. och det känns som om att jag hellre vill att mitt liv går ut på att ta hand om mitt och min älsklings barn, visst kanske jag kommer att ångra vissa saker och fundera mycket på saker som jag inte fått göra, men jag tror att det är värt det.

  • TheSunset
    Tressey skrev 2007-10-08 12:18:33 följande:
    Man vet faktiskt aldrig vad man hinner, vet jag nu sen ett år tillbaka. rätt va det är så kan livet vara slut. och det känns som om att jag hellre vill att mitt liv går ut på att ta hand om mitt och min älsklings barn, visst kanske jag kommer att ångra vissa saker och fundera mycket på saker som jag inte fått göra, men jag tror att det är värt det.
    Ingen annan än du som kan ta det beslutet...men tänk dig för riktigt noga bara....

    Är du utbildad???
    (¯`°?.¸ ღ♥ ♥ღ ¸.?°´¯) Hampus 990910 & Julia 061101 (¯`°?.¸ ღ♥ ♥ღ ¸.?°´¯)
  • guztav06

    Känner ni att ni har råd att försörja ett barn ser jag inga problem med det! Jag var 18 då min son kom och vi har ett underbart liv! Jag har inte förstört mitt liv utan berikat det med det bästa som finns..

  • Mommmy  Dearest

    jag håller med ovanstående...

    jag älskar min son och man och är över förväntan, lycklig över de beslut vi har tagit och över vår underbara son.


    The Jungmairs
  • Tressey

    Jag är inte utbildad utan går på IV och läser upp matten andra året. min pojkvän däremot har en bra ekonomi och är beredd att hjälpa till såklart.

  • Bonanza

    Se till att ta studenten först bara! Ingen anställer någon som inte ens har gått gymnasiet, och det är tråkigt att behöva plugga på komvux. Vill du sen studera vidare behöver du din gymnasiekompetens.

    För att "orka vänta" i ett- två år på att få skaffa barn, gör som så att varje gång du gör något kul t.ex. går på bio får du tänka "det här hade varit svårare med barn" osv.

    Att vänta 1-2 år är inte så jättelänge, faktiskt. Men det underlättar enormt att ha tagit studenten och blivit myndig. Så håll ut i några år till, så lovar jag att allt är enklare sen.


    Underbara älskade...
  • Bonanza

    Och om det tar slut om ett år? Då är du 18 och har inte tagit studenten och ska försörja dig och ditt barn på ett studiebidrag och ett barnbidrag? Att kunna försörja sig själv även om det tar slut är väldigt viktigt.


    Tressey skrev 2007-10-08 12:25:44 följande:
    Jag är inte utbildad utan går på IV och läser upp matten andra året. min pojkvän däremot har en bra ekonomi och är beredd att hjälpa till såklart.
    Underbara älskade...
  • lollajapp

    Jag va 17 när jag fick mitt första barn. Jag kände mig mogen och ansvarsfull då men nu när jag tänker tillbaka så var jag inte det. Jag ångrar inte min son men jag önskar att jag hade väntat några år.

    För mig blev en graviditet för mycket för mitt förhållande med barnets pappa och det tog slut ganska fort efter att jag fått veta att jag var gravid. Jag levde som ensamstående, fick gå på soc för att klara av att leva och tappade i princip alla mina vänner. Det fanns ingen tid över för mig att utvecklas som person och jag började må allmänt skit.

    Ts lugna dig några år, skaffa en stabil ekonomi, ett riktigt fast förhållande, lär känna dig själv ordentligt och ta reda på hur tålmodig du egentligen är.

Svar på tråden Jag talar för unga föräldrar