Delat ansvar i en familj

Suck ! Är världens ledsnaste just nu fast också förvirrad och lite arg.... Tror inte att det finns några rätt eller fel... men kanske andra erfarenheter?

...ska försöka att vara objektiv...

...jag har en son på nio år. Han bor varannan vecka hos mig och varannan hos sin pappa. Jag och sonens pappa har en jättebra relation. Det är aldrig några bekymmer med att byta dagar, ställa upp om någon är sjuk eller så.

...träffade nån jag gillade (gillar ) väldigt mycket. Efter ett år tillsammans bestämde vi oss för att flytta ihop. Han och sonen hade inga problem att komma överens - men inte heller så att de aktivt umgicks heller....

Sedan dess har vi grälat och "gjort slut" typ 10 gånger om året... (vi har bott ihop i ca två år) varje gång handlar det om samma sak : Jag tycker att han känns mer som en inneboende än en i familjen. Han kommer och går som han vill... har han inga andra aktiviteter inplanerade så är han hemma hos mig och sonen.

Jag säger inte att han inte hjälper till... ber jag om något som: kan inte du gå ut med hunden, så gör han det.... känner han för att handla eller laga mat - så gör han det...

Men jag vill ju ha en vardag tillsammans. Jag vill ha en medvuxen som delar ansvaret för den här familjen med mig. Nu hämtar jag på fritids, lagar middag, läser läxor, tvättar, stryker, städar, administrerar gemensamma räkningar och går ut med hunden... och nej - det är inte för mycket! Jag kan visst göra det själv : MEN - det känns inte rättvist! Fast kan ju inte argumentera emot att det är min son och min hund.....

Nu har vi bestämt oss för att separera... för jag ställde kravet att han tar ansvar för i alla fall några aktiviteter... inte bara utför dem i mån av tid... han vägrade... sa att han kunde ta ansvar för att utföra aktiviteter när det inte krockar med något annat. För eftersom han inte har barn och hund så har han rätt till frihet...

..så nu är jag hopplöst ledsen för att det hela gick åt skogen - arg på mig själv för att vi inte pratade om det här INNAN vi flyttade ihop... Har fått hör att jag är ett själviskt kontroll freak som inte vill unna honom något... kanske? Börjar bli osäker...

Någom som har lust att kommentera?

violis

Äldre 28 Sep 20:20

#1

Att man hjälps åt är väl ändå självklart även om bara den ena har barn..
visst läxläsning,häntning/lämning och barpassning kan du ju inte kräva..
Naturligtvis har DU huvudansvaret för allt som rör din son och han har inget eg ansvar mer än vad han själv känner är ok för honom att ställa upp på.

MEN att man turas om med maten/handlingen att man hjälps åt med tvätt och städ DET är självklart! Det är ju inte sysslor som enbart hänger på att du hade barn innan...handla och laga mat måste man ju göra oavsett om man är bara två vuxna eller vuxna med barn,likaså måste man städa och tvätta med jämna mellanrum.
Att bara "hjälpa till" när det passar en själv och inte krcokar med annat låter hemskt själviskt och omoget.
Även om man har många fritids sysselsättningar måste man kunna plannera sitt liv liiite åtminstonne och även plannera in alla dessa vuxna måsten hur tråkiga de än är!
Bor man tillsammans med någon måste man kunna anpassa sig och kompromissa, man kan inte längre bara köra sitt "race" utan måste ta hänsyn till de andra i hushållet.

Av vad du berättat tycker jag INTE det verkar som om du är nåt "kontroll freek"som inte vill "unna" honom något..jag tycker det verkar som om du vill ha en vuxen partner som tar sitt ansvar för ert gemensammaliv och att du inte vill vara mamma/hushållerska till en vuxen man utan bara för din son!

Yohanna85

Äldre 30 Sep 09:50

#2

nu är ju jag den kvinnliga biten av ett förhållande och jag har en bonus.

Men vi har tagit det som det har kommit. Min sambo har aldrig tagit mig för givet just med att ha hans son!
MEN jag är den som står och lagar mat till oss allihopa, jag städar mest och jag tvättar mest. (just nu är jag mammaledig).
Men så var det även innan också, eftersom jag var hemma mest (pluggade).

Men att ta ansvar för hans son har kommit med tiden, det har växt fram hos mig. Och min sambo har låtit det växt fram.

Jag dansade väldigt mycket innan! tränade en del och tävlade. Jag skötte nog hemmet mest förut. Men idag när jag är mammaledig till våran gemensamma så har jag även min bonus nu när min sambo jobbar kväll. För att inte ha bonusen så länge på dagis. Så bytte vi vecka när min sambo jobbar kväll.

Så jag är hemma själv med bonusen och våran gemensamma. Och det anser jag självklart eftersom min sambo måste ju jobba och detta var vårat bästa alternativ just nu när jag är ledig anser vi.
Och det gör ju att jag tar minst lika mycket ansvar för hans son.

Vi kan ha honom de andra veckorna när han jobbar dag, men jag vill inte sätta han hela dagen på dagis. Och är han hemma så får jag fullt upp till min sambo är hemma halv 5 på dagen. Och det är ganska tungt ... men när min sambo jobbar kväll är han ju hemma, under dagarna och sen när han åker och jobbar så lämnar han sonen på dagis några timmar, sen hämtar jag honom och vi går hem och gör lite kvällssysslor sen är det läggdags!

Men ni har bott ihop i 2 år och han beter sig som en inneboende, hjälper inte till med något!
Det är inget att ha. Det är inte fel på dig. Han borde ju ha kommit in mer i familjen efter en sån lång tid ni har bott ihop!
Du kommer att hitta någon som kommer växa in i er familj och kommer vara ett stöd i vardagen. För han ska ju inte vara ett extra barn där hemma. Man ska hjälpa till varandra. Sen kanske det kan ta ett litet tag innan de tar ansvar för bonusen/bonusar, men det ska ju gå åt rätt håll. Men han verkade inte vara mogen för ett familjeförhållande. Han är inget att ha

Delat ansvar i en familj

INNEHÅLL