Förlossningsdepression ni som har/har haft

Jag födde min dotter 060628, allt var superbra i början de 2 första månaderna var min sambo hemma, helt underbart. Allt kom smygandes vid jul, ca 6 mån senare kom allt upp till ytan, innan hade jag känt av vad jag trodde var det typiska för en trött mamma.

Jag har fortfarande problem att jobba med och idag är hon 15 mån.
Allt går upp och ner, mitt humör pendlar, känner mig mycket ensam, vissa dagar är det bara så jobbigt att jag vill checka ut som mamma och bara dra.

Trodde aldrig jag skule drabbas av ngt sådant.

antagligen började det ganska snart efter förlossningen men jag trodde det skulle gå över. Det har det inte än och jag börjar tro att det skall vaar så här..för alltid...

Symptomen kom smygande när vi varit hemma från BB ett par dagar. Jag började först känna mig nedstämd på kvällarna, tänkte att det nog var trötthet. Sedan kom det mer och mer och till slut var jag bara ledsen hela tiden. Kände mig nervös, hade ångest... Allt kändes bara jobbigt, jag varken ville eller orkade vara mamma, ville bara att allt skulle vara som förut.
Jag kunde inte känna något speciellt för min dotter, var liksom nollställd. Jag ville inte göra henne illa på något sätt, men jag ville helst inte ta hand om henne (detta känns jättejobbigt att skriva nu i efterhand).
Eftersom jag sökte hjälp omgående så blev jag också "frisk" ganska fort, efter några veckor vände det och jag började må bättre igen. Det är svårt att säga när jag blev helt återställd, men efter en eller två månader kanske...

jag födde våran dotter vintern 05. efter att vi kom hem från BB 2 dagar efter hon föddes började jag känna mig världelös, kunde inte vara själv med henne, ville inte hålla i henne! mm mm.. va ne hemsk upplevelse.

Första symptomen var nog att jag knappt ville hålla i min son på förlossningen/BB när han var precis nyfödd. Jag var totalt ointresserad av honom. Ville helst att nån annan skulle ta hand om honom, så jag slapp.

Sen var kvällarna värst. Jag hatade kvällar. Dagarna var okej, jag var ute och gick ungefär tre, fyra timmar om dagen för att slippa "bry" mig. Men på kvällarna hade jag ångest och en släng av panik och tänkte att den obehagliga känslan skulle förfölja mig resten av livet och att jag aldrig mer skulle kunna prata ostört med min man eller se en hel film på TV.

Men efter att ha ältat det hela med BUP i nåt år, gått i egen terapi, och skolat in sonen på dagis, så är det väldigt mycket bättre. Men det har tagit närmare två år. Fast nu ångrar jag inte längre att jag satte honom till värden. Inte så ofta i alla fall.

Jag var ledsen, trött, sov dåligt, åt dåligt.
Tyckte inte om min dotter, kände ingenting för henne. Ville inte ta hand om henne, tyckte bara att hon var jobbig.

Var lite ur balans redan under graviditeten, men det berodde nog mer på att jag mådde så otroligt illa.. kunde inte behålla någon mat dom första fem månaderna, gick ner fem kilo första tiden. Stressade runt mycket med både jobb och skola... flyttade sen hem till min hemstad jätte nära förlossningen.. Hade mycket vatten i kroppen och foglossning kunde knappt röra mig, kände mig inte speciellt attraktiv! Hade mycket oro runt omkring mig..bråk med sambon och mina föräldrar och dom sins i mellan.
Omtumlande snabb förlossning utan smärtlindring, enbart lustgas pga jag öppnade mig så fort så det var för sent att lägga epiduralen. Dåligt bemötande av personalen..tog mig inte på allvar, kände mig så rädd och ensam tur att sambon var med...
Mot slutet tryckte dom på magen för att få ut barnet (kändes som ett övergrepp)avslutades med tång...kändes som hela underlivet drogs i sär(det gjorde det också, brast mycket ringmuskeln gick av) Fick sys under narkos. När jag vaknade var jag så groggy. Tyckte att mitt barn var jätte vacker, men hon kändes overklig,kändes inte som att hon var min.
Närmaste tiden var bara hemsk ont i såret, bebis som skrek,amning som inte funkade , fick inget stöd från min familj förutom sambon då...vi som flyttat närmare familjen för att få stöd , jag ångrade mig, vad hade jag satt mig i för situation egentligen?Allt var jobbigt. Jag vlle inte ta i mitt barn, ville inte vara ensam med barnet, fick panik på kvällarna avskydde dom var så orolig när kvällen närmade sig. Fick förbjudna tankar, tänk om jag hoppar från balkongen..eller slänger ut bebisen genom föstret osv.fast jag aldrig skulle göra något av det var det otäckt med såna hemska tankar.. Fick så dåligt samvete för mina tankar. Kunde inte prata med nån ingen som förstod mig,drog mig för att träffa andra mammor pga att allt ofta verkar så perfekt orkade inte med det. Nu sex månaders senare är det bättre..men vissa dagar känns det som jag är tillbaka på ruta ett. Vill så gärna känna dom där moderskänslorna jämt! Vill bara att det ska försvinna..är otroligt plågsamt och det känns som ingen i hela världen kan förstå....

Så skönt att man inte är ensam om detta.
Känner mig så misslyckad som mamma.
Hon har inte bett om att få komma hit, till mig.
Jag borde överrösa henne med kärlek och ork.
Vissa dagar har jag inte det.
Jag vill kunna njuta utav henne.
Känns som om jag missar henne.

Hjälp mig någon, någon som förstår mig.

Mitt tips till alla som tycker att det suger att vara mamma är att söka hjälp, för det måste inte kännas så. Jag har känt så i 1,5 år, men det är väldigt mycket bättre nu jämfört med hur det var i början.

För min egen del känns det bättre ju mer min son lär sig. Nu när han kan prata lite är dialogerna så mycket mer givande. Och det går att leka på ett helt annat sätt än när han var liten och mest lågt still. Fast jag tycker fortfarande att det är rätt tråkigt att leka, men det är åtminstone roligare att rita bilar än att vifta med en skallra.

För egen del har jag varit på vippen att slänga ungen i golvet åtskilliga gånger (och det var väl när jag insåg det som jag kontaktade BUP).

Men man är ingen dålig mamma bara för att man har förlossningsdepression. Och man är en riktigt bra supermamma om man dessutom söker professionell hjälp.

sannaa, jag förstår verkligen hur du känner! Känner också så...att jag missar massor. Hur kan jag blir irriterad på det finaste jag har? Som jag blir i bland när hon gnäller..Känner också att jag inte kan njuta och leva i nuet...trodde detta skulle vara den lyckligaste och mysigaste tiden, men det känns som att jag inte riktigt kan njuta detta tar så mycket energi jag vill bara älska mitt barn! Jag gör ju det, men varför känns det då så tomt i bland? Som om vi har en osynlig vägg mellan oss som hindrar oss från att komma riktigt nära...Blir så ledsen när jag tänker på henne, hon är det bästa som hänt mig! Varför fick inte jag det där som alla andra pratar om det där perfekta underbara? Hur länge ska det kännas så här? Blir så less. Går hos psykolog, men det känns nästan som det blir värre.