sviken, alltid besviken!

Ledsen jag blir när jag läser detta kan ju ej råd som jag är blivande adoptivmamma alltså tvärt om!!
Som du skriver är jag rädd att bli åt andra håller att bli för mkt helt enkelt!!
Vill bara ge en stor kram vet att det finns flera adopterade på denna sidan som du kanske kan finna stöd hos!!

Tyvärr har jag precis samma erfarenhet och jag kan väl därför inte vara till någon tröst eller ge goda råd. Intressant dock att det finns fler än min adoptivmamma som beter sig likadant. Funderar ibland på om det beror på att jag är adopterad eller om hon har någon empatisk störning eller liknande som hade tagit sig samma uttryck även om jag varit hennes eget barn. Mina två barn är tonåringar nu, och jag tycker det är ganska tråkigt för deras skull. De har ju inte speciellt bra kontakt med mormor och morfar fast att de bor 20 minuters bilväg bort. Det är inte många gånger per år vi träffas. Jag är 40 år och har väl mer eller mindre gett upp. Håller sporadisk kontakt mest för barnens skull faktiskt. Vi har alltid bjudit in dom till att fira jul med oss sedan barnen var små för vil ville ha en familjejul för barnens skull. Men det käns ju inte så kul när man i andra sammanhang hör mamma säga att" Det vore allt skönt att resa bort över julen" typ till Spanien eller nåt då. Man vill ju att de ska tycka det är roligt att träffa sitt barn med familj. Suck, Suck

Nu vet jag ju inte om era föräldrar skulle ha varit annorlunda om ni var deras biologiska barn, men jag kan garantera att det finns föräldrar som är på liknande sätt mot sina biologiska barn.

Okej, nu vet jag inga detaljer om er som har så dålig erfarenhet av adoptivmammor... men min spontana reaktion är att när man är 29 år är man vuxen och lever sitt eget liv, liksom förhoppningsvis ens mor! Den moderna mormodern idag har inte tid att ägna sig helt åt sina barn och barnbarn och tur är det! Det är ju hemskt med dem (som faktiskt finns) som lever helt genom sina barn också. Bättre då att de har sitt eget liv. Hon kanske har prioriterat att bo på den ort du nu bor tidigare, fast hon längtat till en annan ort...och när du blev större så kände hon att nu kan jag flytta, det finns ju telefon! Och vill du bo närmare och prioritera det så kan ju du flytta. Jag tror inte att det beror på att du är adopterad. Det är så olika hur starka band föräldrar har till sina vuxna barn, eller starka band har de alltid, men vissa tycker det räcker att man vet att man har varandra och har inte behov av daglig kontakt.

Vildrosen, det som gör ont/ondast är inte den bristande kontakten med en själv utan med ens barn... Själv är man ju vuxen, precis som du skriver. Men ens barn... Nej, jag förstår TS och kan bara beklaga. Sådana där föräldrar finns det. Jag tror inte att det har ett dugg att göra med att du inte legat i hennes mage dock, utan hon är bara så där. Jag har själv erfarenhet av föräldrar med biologiska barn som visar precis så där lite att de faktiskt bryr sig om barn och barnbarn. Det är sårande och faktiskt obegripligt. Jag längtar redan efter barnbarn trots att sonen bara är 2,5 år

Hej och förlåt för att jag hoppar in i tråden. Jag vill börja berätta att jag emellertid inte är adopterad men har dock en mamma som bara har riktat sin uppmärksamhet åt en enda sak i livet och det är min pappa. Han har alltid varit det stora barnet i vår familj och någon uppmärksamhet åt barnen (vi är tre stycken) har dessvärre inte getts, varken från mamma eller pappas sida. Det har varit fruktansvärt jobbigt, särskilt de gånger som jag verkligen behövt min mamma lite extra, såsom när jag fått mina upprepade missfall m.m. Inte en enda gång har hon ringt och förhört sig om hur jag mår efter missfallen och skrapningarna osv. Nu kommer jag kanske utanför ämnet lite. Vad jag vill ha sagt är att jag har fått jobba väldigt mycket med att lära mig att min egen mamma inte har något större intresse av oss "barn". Jag kan inte påverka andra människor och inte heller få dem att agera och engagera sig på så sätt som jag önskar. Den enda jag kan ändra på är mig själv. Jag försöker tänka att min mamma har gjort så gott hon har kunnat och hon orkar tydligen inte mer. Jag är dock lyckligt lottad då jag numera har en fantastisk svärmor som alltid ställer upp i vått och torrt. Vill också tillägga att min syster har ett barn och min mamma har inte heller något intresse av honom, sorgligt men sant.

Julifru; Jag tycker det är helt fantastiskt att du ger så mycket kärlek och uppmärksamhet till dina barn =). Fortsätt med det. Tids nog kommer de säga ifrån om det blir för mycket.

Stor kram!!!

Copy cat: jag har ju inget än
Fel av mig att säga hur det kommer bli dock men mer rädd att bli för jobbig mamam än tvärt om!
Kram igen Ts!!

Absolut när man är 29 år så borde man vara rätt så självständig , men har man aldrig i hela sitt liv känt att man är betydelsefull hos sina föräldrar så fortsätter det att var aen tagg i ens hjärta och själv rästen av livet. Det är så klart väldigt lätt för den som har en stark självkänsla i sin uppväxt och känt och VET att man är betydelsefull att hävda att man borde ju vara självständig när man är 29 år, klar som den att man kan säga nått sånt!!
Men om man ej varit med om det så är minsta lilla vink av bekräftelse viktig!!

Usch va jobbigt det måste kännas att se sin mamma flytta så långt ifrån dej. Visserligen har ju din mamma all rätt att göra det och jag tror inte heller att det har ngt att göra med att du är adopterad eller att det varit annorlunda om du varit deras bio.barn. Men det är konstigt att hon väljer sin syster framför er. Kanske hon ser henne som en trygghet och vet att du har det bra med din familj och hon känner sig ensam?
Det är ju inte så konstigt i så fall. Jag hade med blivit oerhört sårad om mina föräldrar flyttat härifrån men samtidigt kanske det är ngt de verkligen velat göra.
Min mans pappa( och han är inte adopterad) bor 200m bort från oss VARJE sommar och han bryr sig absolut inte om varken sin son eller sina 2 barnbarn. Förra veckan flyttade han och hans familj hem till mölnlycke igen utan att låta oss få veta. De vet inte ens om att vi väntar ett tredje barn nu och hans 3 barnbarn. Han har inte ens pratat med de barnbarnen han har.
Det tycker jag är så fruktansvärt. Men det är han som går miste om det bästa som finns.

TS: Precis som många andra här ovan antytt så skulle hon förmodligen ha betett sig precis likadant även om du var biologisk! Jag har själv nästan ingen kontakt alls med mina försäldrar. Jag är ju vuxen nu? Jag vet många andra som har det som jag/vi. Nu är det ju DIN familj du måste lägga din energi på. Där DU är mamma. Passa på som sagt...För barn har man ju bara till låns!

Förstår din känsla TS. Särskilt påtagligt blir det ju också när man har fått egna barn som man älskar över allt annat.

Har träffat många adopterade som säger att deras adoptivföräldrar inte bryr sig längre om dem nu när de är vuxna. Helt galet tycker jag. Har svårt att förstå varför man skaffar barn om man ändå inte är intresserad av dem.

Ethi.
Du skriver att det smärtar att de ej vill umgås med ens barnbarn. Ja, visst det är barn, men samtidigt är det föräldrarna som har ansvar för sina barn och inte morföräldrarna. Men viist, jag har inga egna barn så jag kan inte förstå de känslorna, jag kan bara relatera till generationen över. Ethi, tycker du då också att man ska ha saa kontakt med syskonbarn? och att man är obegriplig om man inte har det? För jag känner verkligen inget behov av kontakt med mina syskonbarn. Du får ursäkta men jag tycker det är helt normalt man bestämmer vilka man som vuxen trivs med och umgås därefter.

Vildrosen: Självklart väljer man själv vilka man vill ha kontakt med, men samtidigt så har min släkt en speciell plats i mitt hjärta. Jag kanske inte vill träffa dom dagligen och hela tiden, men nog är det viktigt för mig att veta att dom har det bra. Vi är inte jätte tighta i vår familj/släkt men tillräckligt så att man vet att man inte står ensam. Jag tror inte att det har att göra med om man har barn själv eller inte utan det är vilken typ av människa man är. Antingen vill man ha kontakt eller inte och är man då en som vill ha kontakt så gör det jätte ont när familjen väljer att inte ha kontakt.

Vildrosen, ja visst är det normalt att man som vuxen väljer umgängeskrets. Just därför tycker jag att det är obegripligt att man inte väljer att umgås med sina barnbarn... HUR kan man bli så ointresserad av sina barn bara för att de blivit vuxna, och sina barns barn - som är just barn och faktiskt har RÄTT till mor- och farföräldrar som finns där och engagerar sig. Tycker jag. Med "engagerar sig" menar jag inte att vara barnvakt si och så mycket eller göra ditten och datten med barnet. Bara att vilja umgås med det ibland. Är det mycket begärt eller?

Syskonbarn är annorlunda, även om jag verkligen tycker att även den kontakten är viktig så är den ändå ett steg längre bort. Mina syskon har aldrig varit de viktigaste i mitt liv, men mitt barn är det. Att jag skulle förlora intresset och viljan att ha en bra kontakt med honom när han är vuxen bara för att han är vuxen, det finns inte på kartan. Han är det viktigaste och finaste i mitt liv, och jag längtar efter att barnbarn som ett fortsatt led i vår släkt att ösa kärlek över. Jag gör verkligen det. Jag kan inte förstå hur man inte kan känna så...

Hmmm..jag är ett biologiskt barn men blivnade adoptivmamma, men känner igen mig ändå. Min mamma har på sätt och vis flyttat till världens ände för hon vill inte vara mamma till oss mer. ( Hon bor nära...) När hon fick veta att vi hade fått barnbesked var hennes spontana reaktion inte alls vad jag hade velat. Hon tycker att jag skall satsa på mig själv och inte på barn även om vi har försökt få barn i så där fem år.....visst hon kommer över det men det känns lite hårt när hon säger så...Nu har jag hittat "standin mammor" som stöttar men det är inte riktigt samma sak.....Kanske har din mamma gått på samma mina som min att skaffa barn för att bli bekräftad och sedan söka bekräftelse i sin syster.

KRAM Ts!
Jag tror jag förstår vad du saknar eftersom vi i vår familj alltid stått varandra mycket nära.
Jul- o. födelsedagsfirningar gemensamt är något "givet" även om jag inser hur tacksam jag bör vara.
Lycka till med den egna familjen!

Jag håller med MN73 och Ethi här, alltså, jag tror att de hade varit likadana även om TS inte vore deras adoptivbarn utan biobarn. Jag förstår ts reaktion, verkligen! Jag är en av dom som inte har klippt navelsträngen till 100% med mina föräldrar (ja, jag är adopterad) och det finns väl mycket gott och ont i och med det men mina föräldrar ser det som att man är förälder livet ut, det är inget man slutar att vara den dagen barnet fyller 18 år. De är väldigt intresserad av sitt barnbarn och mamma kommer gå ned i arbetstid när sonen börjar dagis för att få vara med honom regelbundet. Nu säger jag inte att det är något man tar för givet att ens föräldrar ska göra, absolut inte! Jag är självständig fast jag har nära kontakt med mina föräldrar. De stöttar och kommer med råd men eftersom jag ÄR vuxen så bestämmer jag själv.

TS, tyvärr har jag inga råd att komma med men jag förstår din besvikelse. Men det du kan göra är att försöka finna trygghet och stöd i din egen familj och bli den mamma och förälder till dina barn som du känner att dina föräldrar inte är. Man väljer inte sina föräldrar och kanske finns det andra personer som kan vara ett substitut för din mamma?

Lycka till!