Rädd för att föda!
Har kommit på hur jag ska sätta ord på den kommande förlossningen.
Måste erkänna att jag emellanåt är livrädd. Längtar såklart också men skräck-känslorna tar ofta över.
Tänk er att ni står i kö till Frittfall på Grönan(v12-15)
. Ni ser fram emot det och längtar tills ni ska komma fram. Men när ni nästan är där så börjar det komma lite obehagliga känslor i kroppen, du börjar bli lite rädd men längtar ändå tills det är dax(v20). Nu har du äntligen kommit fram och sätter dig i stolen, du känner fortfarande att det ska bli kul men rädslan är nu ännu starkare(v30) .Stolen börjar åka upp, nu är du riktigt rädd(v35) . Nu är stolen högst upp och rädslan är stakare än någonsin, du är rent av livrädd nu och börjar nästan ångra det du gett dig in på. Tänk om det går åt helvete, du kanske dör?! (v.40, förslossningen har startat). Stolen faller ner och du känner en övermäktig känsla. När stolen sen har stannat nere på maken är du så jäkla stolt över dig själv och du älskade upplevelsen. Du kan faktiskt tänka dig att göra om det redan nu! (efter förlossningen).
Någon som förstår hur jag menar?
Jag måste nog erkänna att jag är rädd nu! (v39)