Första gemensamma barnet

Vad vill du veta?
Jag har 4bonusar och sen har vi en gemensam. Fråga på så ska jag försöka svara!

Hej!
Jag ser på din presentation att ni haft en del problem under graviditeten och efteråt. Men det verkar vara en mysig krabat. Grattis till barnet.

Nej, jag hade bara en del funderingar kring mig som först-föderska och känslan av att det vi gör tillsammans inte är unikt och speciellt för honom. Och att jag under de veckor vi har bonusarna så kommer fokus ligga mer på dem så att inte de kommer i skymundan och inte på mig och den nyfödda. Lite ego kanske men jag ser framför mig att jag får hur mycket hjälp som helst varannan vecka och är ensam varannan vecka. Vi har pratat en del om detta hemma men vet ju förstås inte riktigt hur det blir.

Samtidigt är jag rädd att hela tiden bli jämförd med exet och hur deras graviditeter varit (har iofs inget emot exet, är en mycket trevlig person).

I det stora hela alltså att allt är nytt och fantastiskt för mig men inte det för min sambo. Är jag knäpp?

Du är inte ett dugg knäpp. Min man har två barn sedan tidigare, 11 och 13 år, och vi har en gemensam kille på två och ytterligare en till på g.
Jag hade exakt samma funderingar som du och vi pratade en hel del om det innan vår första kille kom. Min man uttryckte det som att det här är ju första gången han får barn med MIG. Dessutom var det ju 9 år sedan han fick barn sist, så han hade glömt mycket. Fördelen är ju att han är lite lugnare och tryggare i papparollen, men han var absolut inte avmätt för det utan snarare tvärtom. Vad det gäller jämförelser sa jag att jag inte var särskilt intresserad av det och han har hållit sig ganska bra - har han sagt nåt har det mer varit till min fördel.

Gällande vårt familjeliv nu så funkar det ganska bra tycker jag. Men det kommer aldrig bli som en familj där alla barnen är gemensamma. Olika åldrar på barnen skapar olika behov och det är svårt att pussla ihop ibland. Jag känner fortfarande att bonusarna stjäl tid från vårt gemensamma barn, fast jag vet att jag inte får känna så. Det som jag tyvärr har märkt på mig själv är att när jag inser hur mycket jag älskar mina egna barn så inser jag också att jag inte kan älska min mans barn lika mycket. Jag trodde inte att det skulle vara så stor skillnad på kärleken.

Du kommer inte ha ensamt ansvar för ert barn varannan vecka, men det är klart att det kommer märkas skillnad. Jag vet inte hur gamla dina bonusar är men det går ju tid till skjutsning till aktiviteter och andra grejer och då är han ju inte hemma lika mycket som när ni är lilla familjen.

Jag hoppas att det inte lät för negativt det jag har skrivit för det är inte meningen.

Doodelidoo: tack för inlägget. Det är precis de funderingarna jag har haft. Bonusarna var 2 och 6 när de kom in i mitt liv så det stora har varit för mig att anpassa mig till livet med barn. Har inge som helst erfarenhet av småbarn, inga småsyskon, inga vänner som hade barn då etc. Att gå från att ha levt ett singelliv med stor frihet, ett jättebra jobb vilket inneburit en hel del möjligheter att göra saker som resa etc till att bli inskränkt rent tidsmässigt har varit svårt. Men jag har en fantastisk sambo och vi pratar mycket om hur jag känner. Han kan inte alltid förstå men han lyssnar och accepterar att jag känner som jag gör och jag tycker att det är viktigt att han vet om mina funderingar/känslor etc. Jag har också sagt att bara för att jag tycker en del saker är ovana (t.ex. kontakt med ex ofta, inte ha all tid i världen för bara varnadra etc) betyder inte att jag inte accepterar dem. Bara att det får ta tid. Nu är det i stort sätt vardag och allt flyter faktiskt troligen ovanligt bra efter man hör hur andra har det. barnen accepterar mig till fullo och exet och jag har en mycket god kontakt.

Men ändå vill jag ju vara den enda i världen för honom när vi får bebbe. Fast å andra sidan har jag ju inget annat att jämföra med eftersom jag inte har några bran sen tidigare vilket kanske bara är positiv...

Jag tänkte nog lite så oxå innan lillen kom men när han väl var här och jag märkte att pappa tyckte att han var lika speciell som de andra barnen (ibland lite extra speciell med tanke på vad han har gått igenom) så har de tankarna släppt. Lillen är så glad i alla sina syskon så det känns bara kul. Exen träffar vi inte så ofta då barnen är rätt stora och nån jämförelse mellan graviditeter har gubben inte gjort(mest för att han inte kommer ihåg kanske).

Och du är inte knäpp
Bra att ni pratar om det, jag höll nog mina tankar för mig själv. Lillens syskon var ju bara här varannan helg och då la de själva all fokus på lillebror. Sen jobbar min man mycket men när lillen var bebis märkte jag att han gärna försökte ta lite ledigt och mysa med den lille. Man har nog kärlek över till alla barn. Men som du säger så har inte jag samma kärlek till bonusarna som till min son. Däremot så växte känslorna i o med att de är syskon till sonen.

Ja jag kan tänka mig att faktiskt med ett gemensamt barn kan familjekänslan bli lite annorlunda. Nu är vi visserligen en familj men tar det slut går jag åt mitt håll, och han och barnen åt sitt håll. Med ett gemensamt barn är det VI. Visserligen kan ett gemensamt barn säkert krångla till saker och ting också men som mitt liv ser ut och med relationer till ex och bonusbarn så tror jag det bara borde bli positivt.

Kul att höra att ert barn kanske uppskattades ännu mer för det var så speciellt efter separation etc. Min sambo levde i en riktigt pissig relation och fick genomgå en massa skit. Han säger att han inte kan minnas att han mått så här bra någonsin. man får nog ett annat perspektiv på tillvaron efter en separation.

Hej!

Förstår helt dina frågor, tankar och funderingar... och det viktigaste tror jag är kommunikation. Försök prata så mkt som möjligt med din man...

Min man kom från en jätte trasig relation och har upplevt allt med mig som "nytt" och helt fantastiskt. Vi kom helt enkelt "hem" när vi fann varandra. Sedan är det klart att det alltid kommer att vara lite klurigt och svårt att min älskade har barn tillsammans med någon annan - men detta är ju något som min man faktiskt också känner. Det är ju ingen ultimat situation för någon.
Men när det gäller att ni ska barn tillsammans tror jag att det bara kommer att göra er gott. NI är fortfarande "stommen" i den nya familjen och det är otroligt viktigt att NI fungerar. Om NI mår bra så mår barnen bra. Ni ska leva med varandra hela livet och ja, visst barnen kommer alltid vara era barn men de kommer att så småningom bilda nya familjer och flytta hemifrån.
Om du och din kära har en bra relation och ni tror på varandra - så tror jag inte du har något att vara orolig för. Men det är viktigt att bejaka sina känslor, bearbeta dem och prata om dem. Men allt som sker med dig är ju NYTT för honom... Ingen graviditet är den andra lik och ni är unika i eran situation.

Jag tror familjebanden stärks om man hanterar dem på rätt sätt... Jag mena på ett sätt blir du ju då faktiskt "lite biologisk" släkt med bonusbarnen... Du kommer att vara mamma till deras halvsyskon. Fantastiskt... och jag har hört att i de flesta fall så avgudar bonussyskonen och de biologiska varandra. De ser inte alls någon skillnad på hel och halv. Syskon är ett syskon!

Lycka till!
MVH
/Triniti

det bästa med att min sambo hade barn sen innan. Var att jag såg hur han var som pappa! Så han är absolut inte annorlunda nu än innan. Han är helt underbar mot sina söner. Hade han kanske däremot inte varit en bra pappa. Så hade man ju kunnat se ett och annat.

Men jag var nog också lite orolig över att han redan varit med om det första magiska stunden med en annan. Men det var nog minst lika magiskt för honom denna gången med. Det är ju ett helt annat barn!

Men kan nog absolut säga att det bästa med att de har barn innan är att man ser hur de är som förälder. Om man kan tänka sig att ha barn med denna!?

Tror att alla bonusmammor som inte hade barn innan känner så här..
Allt är så nytt och spännande och med första barnet har man fullkoll på exakt vilken vecka och var i veckan man är!
Då är det en sorg skulle jag kalla det att det inte är första gången för barnets pappa också
En sorg som man måste bearbeta...jag ville gärna prata med min man  men jag ville inte höra något om hur det varit  tidigare.

efter att ha fått flera barn så inser jag i dag att man kan inte jämföra graviditeter....det är olika varje gång,varje förlossning är unik och ett lika stort mirakel !

Det jag däremot vill råda dig till det är att omöjligt försöka få åtminstonne 1:a veckan bonusbarn fri så att du och din man kan få vara nyblivna föräldrar med allt fokus på bebisen ett litet tag först innan vardagen börjar.
Jag har varit med om både senariet ensamma hemma och alla bonusar hemma när man kommer hem från BB och tro mig bonusfritt är skönast.
Vi har gjort så att bonusarna har fått komma upp till BB och hälsa på sitt nya småsyskon först av alla men sedan har de åkt till sin mamma (de gånger barnet fötts på" hennes" tid)
och kommit till oss nästa gång de skulle enl schemat.

TS jag förstår precis hur du känner. Min sambo tyckte "been there - done that" har byggt hus, varit gift, fått barn och allt sånt där. Innan jag blev gravid sa han "det blir kanske inte så spännande för min del, jag har ju redan varit igenom det" men nu låter det inte likadant. Han är jätteentusiastisk och tycker det ska bli superkul med ett nytt barn. Och då är hans första nästan 16 år. Pratade med hans ex idag, hon har en 4 åring med en ny man, och sa att det var ganska jobbigt i början, men när dottern vant sej vid bebisen och förstått att hon var lika älskad ändå så gick det bra. Varje barn är unikt.

Hej!

Jag är i precis samma situation, sambon har 2 jättegoa ungar sen ett tidigare förhållande och vi ska ha vårt första gemensamma barn i januari 08. Det känns jättebra men jag är ju inte "pappa på riktigt" kan inte ens föreställa mig hur det kommer kännas med ett "eget" barn. Kommer min relation till sambons två barn förändras? jag hoppas ju självklart inte det men det kommer nog bli svårt att inte göra nån skillnad på lillplutten och de äldre barnen till en början. Det går ju runt en del i huvet just nu.