• Amandass

    Tonåring och bebistokig!

    Alltså, hmm..
    Jag börjar undra om jag är helt bäng i skallen.
    Jag är 15 år, snart 16.. och helt j-la bebissjuk.
    Dom är så sjukt underbara, inte bara dom, barn över huvudtaget.
    Det är nästan så jag sitter och önskar att jag kunde trolla så jag blev åtminstonde 20 på studs, då är det väll antagligen lättare och mer acceptabelt (inte för att det spelar så stor roll) att skaffa sig en knodd. Om det inte vore för att skolan var så himla krävande och för att jag var singel, så skulle jag göra allt för att få en bebbis redan nu. Jag har varit såhär sålänge jag kan minnas, men nu är jag ännu värre. Jag verkligen längtar efter bebis.
    Det är inte bara så att jag sitter och tycker det är "skitballt" att ha barn, bara för sakens skull.
    Utan jag älskar hela alltet, med att man går och väntar på henne/honom.. undrar vem det kommer bli.. och sedan väljer ett namn man älskar och därefter får vara med och se hans/hennes framsteg och ja.. sköta om barnet. Jag vet att barn är jobbiga också, men det är så mycket annat som är underbart.. så ja.

    Jag tyckte att det passade bäst att lägga den här tråden under "Ung förälder" eftersom det har lite med det att göra.
    Så jag kan ju passa på och fråga..

    Ni som är unga föräldrar, har ni också varit som mig innan ni fick barn? Hur lyckas ni få ihop det med att både sköta skola, läxor och viktiga prov, med att ta hand om ett barn och samtidigt på något vis få in en human inkomst? (kan man säga så förresten, human inkomst? *trött i huvudet* )

    Vill också avsluta med att säga att jag är superimponerad av alla ni unga mammor som fått ihop allt det här jag nämnt ovan,
    förundras över hur starka ni måste vara.
    För jag kan tänka mig att ha barn i sig är tufft, men just att ni måste plugga samtidigt.. få ihop en inkomst och samtidigt kanske möta fördomsfulla och idiotiska människors blickar och kommentarer.
    Ja, dagens ros till er!

  • Svar på tråden Tonåring och bebistokig!
  • lindaha

    Jag var också helt bebissjuk när jag var i din ålder.
    Men sen gick det över när jag kanske runt 17-18 och kom ut på krogen, det var ju så roligt en helt ny värld öppnade sig.

    Och nu är jag 21, snart 22 och väntar min första bebis.

    Är så glad över att jag väntade så jag fick uppleva dom där åren som jag annars skulle gått miste om om jag hade blivit gravid.
    Sen så är jag fortfarande ung nu när jag får första bebisen

  • Amandass

    lindaha

    Kul att höra att fler varit som jag iallafall,
    då är man väll inte helt knäpp då.
    Det är nog bara en av mina kompisar som verkar vara liiite som jag, men annars är dom flesta helt annorlunda gällande det.

    Just nu är jag ju inte någon partygalning och ett tag tänkte jag att det kanske är så jag är som person, att jag inte är så mycket för fester. Men det kan ju, som det gjorde i ditt fall, kanske ändra sig för mig också när jag kommer upp i den åldern då det finns mer fester & dylikt att välja på än vad det gör nu.
    Så det är väll egentligen smartast att vänta.

    Kul att du väntar bebis förresten, grattis!

  • Sagofe

    Jag var också som du, TS, när jag var i din ålder. Bebisgalen, ville ha en egen tyckte att de var så otroligt underbara.
    Blev gravid ett par månader innan jag fyllde 22 och gissa om jag är glad för det!
    Det första halvåret var det ju hur lätt som helst att ha barn, men nu, när sonen snart är 11 månader... Ojojoj. Han kryper runt överallt, ställer sig upp och sliter ner allt han når, vill pilla i kontakterna, skriker när man tar något ifrån honom och det är inte en lugn stund.
    Visst, det är väldigt roligt också, han är ju glad för det mesta, men jag tror inte jag hade haft tålamodet när jag var yngre.

    Och så det där med pengarna... Jag har iofs den lägsta föräldrapenningen och har delat upp den på nästan 1,5 år, men jag har i alla fall min sambo som har hyfsad lön, annars vet jag inte riktigt hur vi skulle haft råd med allt. Man vill ju kunna unna sig själv något också, inte bara köpa mat och barnkläder.

  • Sagofe

    Glömde ju att säga... Skulle du bli gravid så är det klart att det fixar sig, men det är bättre att vänta några år

  • angelica88

    Började oxå längta efter barn i din ålder (haha i din ålder, låter som jag 'är 30 ) men min dåvarande pojkvän kändes inte rätt, sen träffade jag min nuvarande pojkvän och vi blev med barn efter 2 månader, jag hann dock gå ut gymnasiet och det är jag glad över, men det går ju innan om man bara vill

  • Mamman88

    jag var också som du, men sen tog jag mitt förnuft till fånga och ville gå ut gymnasiet och resa innan, men pang så blev jag med barn. Precis när jag sagt att jag ville vänta. Men det löste sig nu har jag världens goaste unge. Men visst kan det vara jobbigt men det är det värt. Men man får inte mycket pengar om man inte jobbat innan så mitt råd till dig är att gå ut skolan och skaffa jobb innan då blir ekonomin bättre.


    Jenna kom till oss den 2 mars 2007
  • fia jimmy

    Fick mitt första barn när jag va 17år.. Behöll barnet fastän jag hade en "kass" relation m pappan. Men vi fick ju stå ut m varandra så länge vi bara orkade för sonens skull.. Pengar hade vi så vi klarade oss (utan hjälp av soc)..

    Nu är jag 21 o har hus ihop m min sambo. Vi har ett gemensamt barn o jag har ju även sonen

    Men shit va jag har jobbat för att få allt att gå ihop.. Den tiden jag var ensamstående med sonen fick jag jobba mkt övertid. Annars hade man ju inga pengar till hyran osv.. Mitt tips är att om du verkligen längtar o vill ha barn så tänk på dig själv lite först. Ge dig själv frihet innan du blir mamma!

  • C060908

    jag var också som du. Jag vaktade många andras barn och älskade verkligen barn, men ville gå klart gymnasiet först. Jag blev gravid i början av ettan när jag egentligen skulle gått i nian började skolan ett år tidigare. Jag blev alltså gravid när jag var 15 och födde min dotter när jag var 16. Jag kan säga så här att jag hade inga planer på att bli gravid och det är klar att jag inte ångrar någonting.

    Men det handlar nog väldigt mycket om vad man har gjort i livet och fast partner och etc. Min dotters pappa är ju tex med när han känner för det vi är inte tillsammans. och hon har ingen kontakt med sina farföräldrar eller hans släkt överhuvudtaget för dom har inte hört av sig. Jag hade ju tur som började skolan ett år tidigare för nu när jag varit hemma i ett år får jag börja i en klass där dom är lika gamla som mig, så indirekt missar jag inte något.

    Jag är ensamstående bor i en etta på 50kvm med min dotter. Och visst det är jätte kul och mysigt jätte ofta men vi kan lägga det negativa sidan till också du måste vakna tex sju varje morgon, inte duscha i fred springa upp och ner med tvätten till tvättstugan med ett barn på armen, endel kompisar kanske försvinner, du är inte lika tillgänlig för killar och etc. du kan inte ut och festa. Som sagt det är inte bara en dans på rosor. Sen självklart hade jag bott med hennes pappa kanske det hade varit lite lättare.

    Jag älskar min dotter och skulle inte kunna leva utan henne idag. Men jag kännde redan innan att jag var trött på allt festande och sånt. Jag kännde att jag redan hade gjort allt, varit på krogen massvis, festat utomlands med en kompis. Rest över nästan hela världen. Du känner när du är mogen ingen annan. Men jag kan medge att ibland när man hör någon låt man festat till så blir man lite less men det släpper snabbt vill jag lova.

    Nästa vecka börjar jag andra ring på linjen natur och min dotter börjar på dagis. Och jag har en ny pojkvänn och det går bra för alla parter. Men tänk igenom allt du gör inte bara att skaffa barn ALLT! Att skaffa barn kräver mer än vad en man gör i ditt liv. Men det ger så mycket tillbaka. Varje gång min dotter ler eller skrattar så undrar jag vad jag gjort för att förtjäna detta underverk när det finns folk som försökt få barn hela livet så fick jag det utan att be om det. Hon är mitt allt.

    Lycka till i framtiden!

  • Flinga 06

    Mitt tips, åk som au pairtill tex eng eller usa och ta hand om en baby!

  • soetis

    jag var som dig förut och längtade till en bebis oerhört mycket. men då var jag singel, sen när jag skaffade pojkvän så blev jag inte gravid på nästan 1 år (fast vi slarvade väldigt mycket med skydd - eller vi använde inte skydd alls!) bebisen var inte planerad, men den var ju inte direkt oönskad pga att vi inte hade skyddat oss ett dugg. känndes liksom som om jag kommer inte bli gravid ändå! men sen så hände det som hände, var 16 & stog där med + på stickan.. mycket funderingar om vad jag ska göra, vad folk ska tycka osv. pojkvännen, sambon ville att jag skulle ta bort barnet för att jag var för ung. det visade sig att jag var långt gången och skulle behöva genomgå en två-stegsabort isåfall, jag vägrade totalt! inte skulle jag föda ut ett dött barn inte, min mamma stöttade mig.. nu är jag 17 och väntar på att hösten ska komma och sen gå.. december blir det dags. längtar !

    jag har ändå "gjort allt" man ska i ungdomslivet, levt livet som alla ungdomar.. vill inte leva liven genom att festa och ragga killar osv. så jag klarar mig utan dom sista åren på min tonårstid. längtar efter att få fler barn, köpa våran villa som vi planerat osv. tänker inte ett dugg på alla "ungdomssaker".
    men samtidigt så får man ju massa dumma kommentarer, varken min pappa eller resten av släkten tog det hela speciellt bra. men dom har vant sig vid tanken nu. dom flesta börjar iaf bli lite glada över bebisen..

    hoppade av gymnasiet förra året pga att jag inte har velat gå i skolan på fleeera år. orkade inte, det var inte min grej. kan ju hända att jag pluggar lite grann efter barnet kommit, men det är inget som är bestämt nu.

  • hannahlilla

    Jag älskade barn men hade inte en tanke på att jag skulle få en liten såhär tidigt.
    Var 16 när dotter föddes, blev gravid på p-piller.
    Det är underbart men också jobbigt, enda jag kan rekommendera är att vänta tills efter gymnasiet, jobba lite först också så du kommer upp i en bättre föräldrapenning än 180:- minus skatt, en bra pojkvän som också vill ha barn är ju också alltid ett stort plus.
    Sen kan ju allt hända, titta bara på oss haha! Men om man ska planera barn är det ju bra att man har bra förutsättningar.

    Man behöver ju inte vara 25+ för att få det klart :)


    Elvira, 19/3-07.
  • SatuSv

    Jag va oxå bebis sjuk när jag va i den åldern,men sen började jag upptäcka andra saker,som att festa o ha kul,(o så plugga förstås),sen när jag började gå på krogen så va det glömt o jag levde The time of my life i några år,tills jag var 21.fick min dotter när jag va 22 o ska fylla 23 snart.Jag är skit glad att jag väntade o levde livet,nu skulle jag aldrig vilja leva så som jag gjorde då,för det va som jag skrev The time of my life.Nu har jag nytt liv med barn så nu är det annat liv.

  • Almida

    jag börjar o skriva som alla andra...jag var också som du =) sen jag var 13 år. var mogen för min ålder (men nu börjar det jämna ut sig ) är 19 nu o har en 3 mån bebbe=) vänta tills du har utbildning o bor tsm med nån.. om du vill fråga nåt så får du inboxa mig :D

  • iidalinnéa

    Känner precis som TS har gjort det sen jag var 16 år gammal .

  • Lolilla

    Ville också ha barn när jag var i 16 års åldern. Tur att det inte blev något av med det.
    Utbildning, jobb, bostad borde vara en prio som ligger före.

  • Sabine1989

    Jag har alltid gillat barn och på något sätt kännt på mig att jag kommer få barn som ung. Och mycket riktigt så blev det också, när jag var 15 plussade jag. Jag hann flylla 16 innan min son kom. Idag är han 20 månader och jag har nyss fyllt 18 :)
    Ang inkomst så gick jag ju som sagt i nian när jag väntade Vincent och hoppade därefter av skolan för att vara mammaledig. Jag bodde hemma hos mina föräldrar. Jag och min sons pappa valde att inte leva tillsammans. Men Vincent är hos sin pappa varannan helg.Jag levde alltså på FP- 180:- dag. Och sen underhållsstöd och barnbidrag. Jag klarade mig så jag hade pengar under hela månaden. Jag började jobba i samma veva som Vincent började på dagis och för 4 veckor sedan fick vi en egen lägenhet. Så vi bodde hemma tills Vincent var ca 19 månader men det funkade toppenbra även om det är skönt att få komma hemifrån.

    Lycka till när det blir din tur :)

  • Sabine1989

    Jag har alltid gillat barn och på något sätt kännt på mig att jag kommer få barn som ung. Och mycket riktigt så blev det också, när jag var 15 plussade jag. Jag hann flylla 16 innan min son kom. Idag är han 20 månader och jag har nyss fyllt 18 :)
    Ang inkomst så gick jag ju som sagt i nian när jag väntade Vincent och hoppade därefter av skolan för att vara mammaledig. Jag bodde hemma hos mina föräldrar. Jag och min sons pappa valde att inte leva tillsammans. Men Vincent är hos sin pappa varannan helg.Jag levde alltså på FP- 180:- dag. Och sen underhållsstöd och barnbidrag. Jag klarade mig så jag hade pengar under hela månaden. Jag började jobba i samma veva som Vincent började på dagis och för 4 veckor sedan fick vi en egen lägenhet. Så vi bodde hemma tills Vincent var ca 19 månader men det funkade toppenbra även om det är skönt att få komma hemifrån.

    Lycka till när det blir din tur :)

  • NemiaOJ

    Jag blev gravid första gången när jag var 16. Men tog bort de pga dåliga familjeförhållande. Jag ville jätte gärna ha barnet, men vågade inte sätta det till värden då..

    Sen fick jag min första dottern när jag var några månader över 19 år. (2003) min andra dotter fick jag 22 år gammal (2006) och nu fick vi vår 3dje dotter 23 år gammal (2007)
    Hade oxå 2 utomkvedhavandeskap (2005) var av en gånbg med tvillingar..

    Så jo jag har hunit med en del i mina år. Kanske inte JÄTTE ung när jag fick min första dotter (19 år)
    Men blev dock ensam stående när dottern vart runt 6-8 månader.
    Utan boende, utan ekonomi etc. Fick flytta hem till pappa med en baby och börja gå till soc. etc..

    Men redan vid dotterns 1 års dag hade vi flyttat in till min nuvarande sambo och här bor vi än idag. Stadig ekonomi och 3 underbara flickor. + en bonus son på köpet :)

    Allt går om man ger sig f** på de...

  • jerseyko

    Jag har varit bebissugen länge!

    Men jag hade några krav först, att jag vill leva med pappan, vi har någonstans att bo, fungerande bil, ingen av oss vill resa/plugga och att vi båda har fast jobb med en bra lön.

    Nu kanske ni tror att jag är typ 30 Räcka ut tungan Men jag kommer fylla 22 år 2 månader efter att våran bebis är född.

    Det enda jag behövt göra under graviditeten är att vara, och vänta, inte bry mig om pengar, tak över huvudet osv. Otroligt skönt!

  • Barnakär

    Amandas, jag förstår dig helt! Jag älskar barn jag med! Bönar och ber om att få vara barnvakt, tittar på bebissaker hela tiden, leker gravid på barnavdelningen på ikea och har precis startat en egen bebisblogg; foraldrarbloggen.blogg.se
    Jag längtar också som bara den och så fort gymnasiet är klart då jäklar ska ungar produceras! :D

Svar på tråden Tonåring och bebistokig!