Hur mycket sorg orkar man?

Jag tror att turen även kommer att komma till dig! Lycka till! *kram*

Känner mycket väl igen mig.

Jag förlorade min pappa efter kort tid sjukdom för snart ett år sedan, har försökt bli gravid i ganska precis 3 år vilket resulterat i ett ma och påföljande skrapning i April i år. Så jag vet hur svårt det kan vara att glädjas åt det man har, vissa dagar går det bättre och vissa dagar förstår man inte alls hur man ska kunna ta sig genom dagen. Men på nåt sätt så går det, man klara det, man tar sig igenom, och jag hoppas att vi till slut kommer att belönas för all vår väntan, och få så mycket glädje som kan väga upp all vår sorg.

Lycka till.

Jag hoppas att det vänder för dig snart!

Jag hoppas också att allt vänder för dig snart. Det är inte lätt när det känns som att allt går emot en hela tiden. Jag är själv förvånad över hur mycket man orkar egentligen. Det är inte underligt att man ibland får funderingar att ta en enkel till Bahamas.

Det har hänt oss otroligt mycket senaste åren och det har varit depp och funderingar. Men jag försöker tro på att det gör en starkare. Inte för att det är speciellt lätt att hitta en tanke bakom allt som sker men håller i den tanken och fortsätter hoppas.

För att ge hopp....! Vi var oförklarligt och ofrivilligt barnlösa i fem år... Försökte i stort sett på varje ägglossning utan resultat! I mars i år blev jag till SLUT gravid m. hjälp av inseminering... (Min mans spermier) men det slutade i ett tidigt missfall. Sen blev jag faktiskt gravid IGEN (två ggr på ett år när man försökt i fem år och är över 35, det känns inte illa) och nu är jag i v. 13!!!! Och har gjort två vul redan. Om det gick för mig, då kan det går för vem som helst känner jag. Men det är de första två åren som är tyngst... när det liksom "går upp för en" att detta kanske blir svårt.... eller kanske inte går alls. Men tappa inte hoppet!!!! Vi är många, många som fått hålla på längre och som det till sist funkat för. Är ni oförklarligt barnlösa så finns det minsann gott om chans! Ibland tar det helt enkelt bara tid! Lycka till! Jag känner med dig!

Hej, jag vet vad du menar, men ge inte upp, har ni tänkt på adoption? Jag har inte fått faställt inu att jag inte kan få barn och hoppas själv att jag ska bli gravid men vi har försökt sedan 2003 och det känns hopplöst..mitt tålamod på att vänta har tagit slut, fick diagnosen endometrios och har fått tagit hormonbehandlingar i 6 månader, de känns som det alltid är något nytt innan man kan försöka igen att bli gravid, precis som allt är emot oss....när ska det bli tänker man..

Jag hoppas innerligt att ni blir föräldrar en dag.
Kram MIA