Nu är det dåligt med donatorer i finland...

Undrar vad donatorerna är så rädda för???? Barnen kan väl inte ställa några ekonomiska eller juridiska krav på donatorn, de kan bara ta reda på identiteten och ha önskemäl om att få träffa den de fått hälften av sina gener av. Kanske mer information skulle hjälpa och göra folk mer donationsvilliga?

Den viktigaste personen vid en donation är BARNET och allt talar för att det är bättre för barnet med en ickeanonym donator. Därför är lagen bra. Att donera ägg eller spermier är en jättefin handling tycker jag, men om man inte låter barnet få möjlighet att ta reda på vem man är har man liksom inte gjort hela grejen. Lite som om man skulle donera en njure men vägra låta sig HIV-testas - man har gjort en fin grej men inte löpt linan ut. Man riskerar att ge något negativt (HIV) tillsammans med det fina (njuren). På samma sätt riskerar man att ge något negativt (att inte kunna få veta något om en del av sitt ursprung) tillsammans med det fina (ägg eller spermier) vid en ägg- eller spermiedonation

Det är väl ändå inte riktigt samma sak att riskera ge någon en livsfarlig sjukdom och att inte veta sitt ursprung. Jag vet inte halva mitt ursprung och jag lever hellre än att jag inte alls skulle blivit till. Har har haft en bra uppväxt, jag är trygg och harmonisk och jag har inget behov att få veta från vem hälften av mina gener kommer.

Självklart är det inte samma sak att utsätta någon för risken att smittas med HIV som det är att frånta ett barn rätten till sitt ursprung. Men det är principen jag pratar om, att om man inte kan tänka sig att löpa linan ut och göra hela grejen ska man inte göra det alls, utan fundera på varför man är så rädd för att inte få vara anonym. För dig kansas var det inte viktigt att veta ditt ursprung men det finns MASSOR av erfarenhet och forskning som visar att för många är det viktigt. Med den vetskapen och bra information om vad det innebär att vara ickeanonym när det gäller kontakt med barnet kanske fler skulle donera ickeanonymt. Jag kan dock förstå de barnlängtande vuxna som väljer anonym donator för att ickeanonym inte finns att tllgå. Ofrivillig barnlöshet är inte kul....

När man väl kommit till världen är det klart att man är glad att man finns till, men om man inte fick bli till kan man ju inte sörja det.

Om de flesta vill vara anonyma,varför kan de inte få vara det då?
Varför måste makthavarna bestämma nånting,som sedan får konsekvanser så att det inte blir några donationer av?
Om folk VILL donera anonymt kan de väl få göra det?

Vad jag vet (rätta mig om jag har fel) så är den mesta forskningen gjord på hur adoptivbarn känner det och jag är övertygad om att det finns stora skillnader mellan adoptivbarn och donationsbarn. Nåja det finns väl inte så mycket att vara rädd för antar jag men om koncekvensen blir att färre kan få sina efterlängtade barn så vet jag inte vem lagen gagnar i så fall. Att vara barnlös går inte med ord att beskriva hur jobbigt det är och det är omöjligt för de som inte är i situationen själv att förstå, det har jag insett.

Jag tycker lagen är jättebra. Alla har rätt att få veta sitt ursprung. Det är ju synd att antalet donatorer minskade när lagen infördes men det enda som kan få upp antalet donatorer är väl INFORMATION! T ex kan man väl dela ut papper på bvc och bb till de som har fått barn på helt naturlig väg. Eller man kan väl ha papper där som folk ser och kan ta frivilligt? För bb personal mm vet väl inte hur barnet blev till?! Jag har skrivit många tankar kring detta i min presentation om någon vill läsa. Jag som blivande donator skulle kanske vara lite nyfiken också att se vem det blev... Men kanske bättre att de inte söker upp en. Men jag tycker iaf att de ska få den möjligheten om de vill.

Om folk vill donera njurar utan att HIV-testa sig, varför kan de inte få göra det?

Makthavarna bestämmer att donatorerna inte ska vara anonyma därför att det är bäst för barnen. Barnen kan ju inte föra sin egen talan, därför måste makthavarna föra deras talan. Visst, en del av kunskapen om ursprungets betydelse kommer från adoptioner, men om man googlar på "donor conception" får man upp mycket info om vuxna som kommit till genom anonym donation och är starkt kritiska till det. Så detta medursprungets betydelse är absolut inte taget ur luften.

Jag undrar fortfarande vad donatorerna är rädda för. Tror de att om 20 år står det en ligist på trappan och kräver pengar till knark, eller vad? Om jag donerade skulle jag inte vilja göra det anonymt. Donerar jag ser jag det som min plikt att göra vad jag kan för att barnet ska få det bra. Dit hör att ge barnet möjlighet att söka upp mig när barnet blir myndigt. Jo, och så skulle jag vara nyfiken på vem det var också....

Jag tycker inte man kan likställa en adoption med en donerad äggcell.
Traumat som ibland följer med adoptioner liger ofta i själva vetskapen att att blivit bortlämnad.Och att man haft olika vårdare i början av sitt liv.
Och då också olika kroppspråk,som sen kan försvåra det i anknytningen till de nya föräldrarna.

I fråga om donationer är det så att donatorn inte gett bort ett barn.Utan hon har donerat celler.För att hjälpa andra mäniskor.
Jag anser det är mer en fråga om ursprung.
Jag tror inte det finns samma behov av bekräftalse av identitet hos barnet,som när man faktiskt haft en mamma som sett en.Och ändå valt att lämna bort en.

Det är vad jag tror och jag har haft nära anhöriga som varit adopterade.Så jag har stor känslomässig erfarenhet av just deras problematik.Min mamma och mitt ex.

För övrigt så testas ju alla donatorer för smittsamma sjukdomar.

Eftersom jag bor i Finland (på Åland) och tidigare allvarligt har funderat på att donera ägg så kan jag svara för hur jag känner det. Rationellt eller inte, det är i alla fall mina funderingar och tankar.

Det jag känner är tveksamhet, tveksamhet till att det eventuella framtida barnet skulle kunna leta upp mej.
Vad kommer mina barn att tycka om att ha ett biologiskt halvsyskon? Jag kan inte veta vad dom kommer att tycka om det, bäst som det är så tar dom illa vid sej. Är det värt det?
Hur ställer jag mig själv till att ett eventuellt barn vill ha kontakt med mej i framtiden?
Ett barn som aldrig har varit mitt men ändå är halva mej? Ett barn som vill ha reda på sitt ursprung?
För min del är det inte rädsla, det är fel ord. Kanske tveksamhet ändå stämmer bäst in..
Förändringar, som i det här fallet drabbar just mej om jag donerar, som man aldrig kan veta vad som för med sej i framtiden. Det gör att jag kommer att fundera både en och två gånger till innan jag bestämmer mej.

Och som det stod i artikeln: I Sverige har barn sedan 1985 haft rätt att få veta om sitt genetiska ursprung. Också här minskade antalet spermiedonatorer när lagen infördes. I stället tillkom nya grupper som var villiga att donera sperma.
Så kommer det nog att bli i Finland också.