Klängig 11-åring efter nya bäbisen kom

låt det vara, det är nått hon behöver just nu

susye: tack för svaret. Men du skrev "något hon behöver just nu" Just nu, är ändå en sak, men när det pågått i över 1 år?

Fler tankar?

Kanske hon inte behöver något just nu, utan ännu mer?

Jag kan känna (utan erfarenhet - amatörpsykolog ;). att hon behöver mer tid med er. Nu när hon är hos er var tredje helg är det plötsligt ännu en hon vill träffa vilket gör att tiden ihop med er blir mindre och det måste hon kanske kompensera genom att klänga.

Frågan är hur nära ni bor. Kan ni ha henne en kväll i veckan oxå? Fråga henne om hon vill vara mer hos er? Säg att ni vill ha henne där mer för ni saknar henne. Jag läste dock en psykolog som sa att det är viktigt att både den "riktiga" föräldern och bonusföräldern gör saker själva med det första barnet. Ger henne egentid. Då tror jag klängigheten skulle försvinna.

Lycka till!

Vi har henne varannan helg, inte var tredje.
Tyvärr bor vi för långt borta för att hämta henne på veckodagarna. När hon har lov så försöker vi ha henne mer, dvs helst så vi kan dela 50/50 på den tiden.
Hon har sagt att hon vill vara oftare hos oss (å andra sidan sa hon det även innan sonen föddes) o vi säger varje gång att vi saknar henne o vi pratas vid i telefonen några ggr i veckan också.

Plus att vi faktist ordnar så att hon får vara ensam med sin pappa o även ensam med mig o mellan varven är sonen med henne o pappa el henne o mig. Så jag tycker vi gör allting "rätt", om man nu kan säga så. Det är därför jag blir fundersam.
Vill gärna veta ifall vi missat något.

Inte så kontigt nu när pappa fått ett nytt barn som får bo där hela tiden. Låt henne vara klängig. Försök göra saker ihop hela familjen så att hon känner sig delaktig i familjen och ni gör gemensamma aktiviteter som ni alla är med på.

Jag menade varannan helg, vet inte vad jag satt å tänkte på

Jag har inget svar eller så på det du undrar, mest en reflektion...

Min bonusdotter bor här vv och hon blev också rätt klängig och så när vår gemensamma dotter kom. Plus att hon blev lite "bebis" igen, mest på kvällarna. Kunde börja gråta om inte tv:n fick vara på så länge hon ville och pratade lite med bebisröst och sådär.
Hon ville också gärna sitta i pappas knä om vi var någonstans, även om hela soffan var ledig. Hon är 11 år.
Jag antar att hon tycker det verkar mysigt med uppmärksamheten och närheten, hon har alltid varit "klängig" och velat sitta i knät och hålla handen och sånt, men det blev liksom ännu mer efter vår lilla tjej kom.

Hon är sån som helst skulle sova inne hos oss också om hon fick, hon brukar sova med sin mamma hemma hos dom och tycker det är mysigt.
Jag vet inte vad jag tycker om det egentligen, själv hade jag nog hellre stått upp än att sitta i pappas knä på något kalas när jag var 11, och att sova inne hos mamma och pappa när jag gick i 5:an, nä fy bubblan, då skulle jag hellre legat på golvet någonstans tror jag. Jag tyckte sånt var pinsamt då!
Men alla är vi olika...

Ja alla söker vi nog uppmärksamhet olika, jag tror det senaste inlägget har ett litet huvud på spiken tycker jag. Jag tror oxå de ser hur mysigt och nära det verkar vara mellan bebisar och föräldrar, hur omhändertagna de blir.
Min sambos dotter kan få klänganfall om jag slår mig lr är ledsen och min sambo tröstar mig, då måste hon oxå tröstas och kramas annars tjurar hon och tycker grymt synd om sig själv.
Jättesvårt val att välja om man ska krama å ge all kärlek då lr inte ge uppmärksamhet vilket får "beteendet" att återanvändas.

Dazzle

Tack för era tankar.
Vi vet inte så mkt mer heller nu. Men vi funderar vidare.