Hej, jag heter xx och jag är nikotinist (långt)
Jag var 12 år när jag tog mitt första frivilliga bloss på en cigarett. Cigaretten hade jag stulit från min mamma. Röd prince. Jag gick upp i skogen, ställde mig bakom en sten och drog ett djupt halsbloss. Det smakade inget vidare men det kändes spännande och busigt. Tidigare hade jag provat att röka vissna löv, bark och papper men det gav inget och det var svårt att dra djupa halsbloss. Att som 12 åring röka kändes väldigt vuxet. Det kändes inte fel på något sätt. Istället infann sig ett slags lugn i min kropp. Jag kände mig mer avslappnad och hel på ett mycket underligt sätt.
När jag var knappt 13 började jag feströka. Och festade gjorde jag ofta. Så gott som varje helg. Snart började jag också tjuvröka på rasterna i skolan. Jag minns inte så väl om jag då tyckte om hur cigaretterna smakade. Men jag minns att jag gillade känslan, lugnet det ingav, tryggheten. Sakta men säkert identifierade jag mig med cigaretterna. Som rökare blev jag någon. Som rökare hade jag alltid någon vid min sida, någon som stöttade, tröstade och dämpade min oro och ångest. När jag fyllde 18 började jag röka "på riktigt". D.v.s jag köpte alltid mina egna cigaretter och rökte varje dag. Att "bara" feströka dög inte längre. Jag behövde cigaretterna mer än så.
Min cigarettkonsumtion ökade mer och mer för varje år. I samband med alkohol kunde jag lätt röka två paket på en kväll. Jag tände, rökte, fimpade, tände, rökte och fimpade och detta utan att jag ägnade en tanke åt vad jag höll på med. Jo, någonstans var jag medveten om att jag nog rökte lite för mycket men jag brydde mig inte. Det var ju så gott ihop med en öl och för mig var det livet, att sitta i goda vänners sällskap, kedjeröka och bli fulla. Man kan kanske tro att jag skulle känna avsmak för tobak dagen efter. Men nej. Ibland var röka det första jag gjorde morgonen efter. Första cigaretten smakade väl inte särskilt gott men samtidigt kunde jag inte låta bli. Nästa cigarett smakade bättre. Den tredje ännu bättre. Sedan var allt som vanligt igen.
Vid omkring 20 års ålder lärde jag mig att dricka kaffe och kom på hur otroligt gott det var att dricka i samband med att röka. Det var också här som jag började röka inne i lägenheten.
När jag arbetade längtade jag till varje fikarast då jag fick dricka kaffe och röka. Emellanåt var det svårt att fokusera på jobbet då mina tankar mest kretsade kring när det blev rast och hur underbart det skulle bli. Om det var extra stressigt på jobbet, om rasten blev försenad eller om vi var tvungna att hoppa över rasten kunde jag bli sur och irriterad. Det kändes då som om jag blev berövad det som betydde mest för mig, det jag sett fram imot hela dagen, anledningen till att jag orkade jobba, anledningen till att jag tog mig till jobbet överhuvudtaget istället för att sitta kvar hemma och röka och dricka kaffe. Om jag så bara fick 5 minuters rast såg jag till att hinna röka minst 2-3 cigaretter för att klara mig till nästa rast. Inte sällan fick jag frågor som: Ska du röka en till? Du rökte ju nyss. Jag svarade alltid: Ja, jag är så jävla röksugen idag och log lite osäkert. Men detta köpte man med ett leende och ett "ok du är rolig du" eller något liknande.
Eftersom jag nu tyckte om kaffe också älskade jag att spendera tid, eller TIMMAR, på caféer om dagarna. På kvällarna var det krogen som hägrade. Det blev många påtår kaffe och minst ett paket cigaretter som jag kedjerökte under tiden som jag var där. Ibland, eller vissa mornar, hade jag svårt att komma hemifrån för att jag så lätt kunde fastna i min dricka-kaffe- och-röka-rutin. Detta blev så smånignom mitt sätt att vakna. För att enklare komma ur sängen på morgonen behövde jag bara tänka cigaretter och kaffe så flög jag ur sängen.
Jag ställde klockan på två timmar tidigare än vad jag egentligen behövde stiga upp bara för att få tillräckligt med tid till att röka och dricka kaffe innan jobbet.
När jag var runt 23-24 år drabbades jag av en djup depression. Jag var sjuk under en period av cirka 3 år och isolerade mig under den här tiden hemma i min lägenhet. Jag levde så gott som på kaffe och cigaretter. Eftersom jag inte längre kunde arbeta och hade dåligt med pengar fick jag börja prioritera vad som skulle inhandlas och inte. Jag valde alltid cigaretter och kaffe framför mat och andra nödvändigheter. Hade jag bara mina cigaretter så skulle jag överleva dagen, så kändes det.
Jag rökte numera cirka ett paket om dagen och detta var INTE i samband med alkohol. Ibland räckte pengarna ändå inte och då fick jag panik över att jag inte skulle kunna röka lika mycket eller värst av allt behöva sluta helt. Jag kunde då ringa runt till familj och vänner och desperat be dem låna mig pengar till mat. Pengar jag sedan köpte tobak, kaffe och öl för. Jag var inte medveten om det DÅ men jag var fast i ett sjukligt nikotin beroende som sakta men säkert började styra och ta kontroll över hela mitt liv.
Så infördes rökförbudet. Nu kunde jag inte längre gå på café eller ut på krogen. Jag provade någon gång men upplevde det som oerhört stressigt att sitta ner och dricka kaffe eller öl utan att få röka samtidigt. Jag fick svårt att koncentrera mig på samtalet med mitt sällskap, blev irriterad, rastlös och kunde bara tänka på EN sak: När får jag röka? Jag vill röka! Åhh, vad gott det skulle vara med en cigarett nu! Jag måste röka! NU! osv. Självklart kände jag mig inte speciellt trevlig eller social mot mitt rökfria sällskap och detta gjorde att jag tillslut undvek att gå ut. Jag tackade oftast nej till fika eller en öl ute om jag inte hittade på dåliga ursäkter eller kom med förslag på att vi ju kunde ses hemma hos någon istället för då visste jag att jag skulle kunna röka samtidigt.
Depressionen gjorde inte bara att jag isolerade mig. Jag mådde förstås riktigt psykiskt dåligt och upplevde cigaretterna som en ännu större tröst och trygghet under den här tiden. Jag vet inte om det var något jag fick för mig eller om det verkligen var så men det kändes som om trycket över bröstet (ångesten) faktiskt lättade då jag rökte. Jag började spendera mycket tid framför datorn, försökte fly verkligheten och tiden samt cigaretterna bara flög iväg. Jag var nu en inbiten kedjerökare och väggarna i mitt hem hade blivit gula. Jag hade en pojkvän vid den här tidpunkten som ofta klagade på hur illa det luktade men jag höll inte med. Visst luktade det rök men så farligt var det inte. Det gick ju faktiskt att vädra och kläderna gick ju att tvätta.
Jag fick inte röka inne hos min pojkvän vilket gjorde att jag föredrog att vara hemma hos mig. Men pojkvännen ville ju träffas hemms hos honom också men han tyckte jag kunde gå ut och röka vilket jag vägrade. Så efter lite tjat gav han med sig och lät mig röka vid fönstret. Efter ytterligare tjat lät han mig röka under spisfläkten. Och DÅ kände jag mig ganska nöjd. Men inte sällan längtade jag hem till mitt där ju jag bestämde och där jag kunde röka var jag ville, när jag ville och hur mycket jag ville utan att bli ifrågasatt. Det var det bästa jag visste.
Platser där rökning inte tilläts gjorde mig rastlös, irriterad och stressad. Jag blev som personlighetsförändrad, milt sagt. Ibland hamnade jag också i situationer eller med människor som jag ansåg försvårade för mig själv och min rökning. Te.x besök hos vissa rökfria vänner eller svärföräldrarna. Det kändes krångligt och omständigt då jag var tvungen att be om askkopp, fråga vart jag kunde röka eller lämna en konversation för att gå iväg och röka. Helst av allt ville jag bara slippa vara social, gå undan någonstans och bara stänga in mig i min (rök)bubbla.
Jag minns att jag skämdes över mitt beroende, min enorma last, men tyckte att det var alla andras fel. De var DE som berövade mig min rökning, DE som förpestade mitt liv då jag inte fick/kunde röka, DE som inte förstod någonting. Om någon konfronterade eller ifrågasatte mig och min cigarettkonsumtion eller kom med förslaget att jag borde sluta röka gick jag genast i försvar. Mina cigaretter var ju allt jag hade, de var mitt liv, de var jag... eller jag var min rökning, hur kan någon vilja ta ifrån mig det? Jag skulle inte kunna leva utan mina cigg, fattade de inte det? Mitt liv skulle inte vara värt att leva om jag inte fick röka. Jag kom med tusen och åter tusen ursäkter. Ok, jag ska sluta men inte nu. Inte i dag. När jag var deprimerad skulle jag sluta när jag blev frisk. När jag var arbetslös skulle jag sluta när jag fick ett jobb. Nästa vecka. Nästa månad. Nästa år. Vid varje nyår. Vid varje förkylning tänkte jag att nu vore det bra att sluta men nej, jag försökte aldrig ens. Jag gav upp tanken på det innan jag ens provat. Varför? För att jag inte ville. Min omgivning tjatade och tyckte jag skulle sluta och jag ljög för dem för att de skulle lämna mig ifred. Men innerst inne visste jag - jag kommer inte att sluta i första taget. Jo, den dag då jag bli gravid DÅ ska jag sluta. En graviditet var då enda skälet jag kunde se som skulle vara bra och motiverande nog för att jag skulle sluta.
Tiden gick. Jag tillfrisknade från min depression men mitt nikotinberoende blev bara värre och större. Att röka ett paket om dagen var ju ingen konst. Nu behövde jag inte längre sitta på ett cafe´eller vara ute på krogen för att konsumera 1½ och ibland två paket om dagen. Detta räckte inte min ekonomi till för så jag fick ständigt låna pengar eller manipulera mig till pengar av min pojkvän. Nog var han medveten om att jag rökte mycket men inte HUR mycket. Han visste inte heller något om de känslor jag kände inför min rökning, hur enormt mycket rökningen betydde för mig, att jag skulle göra nästan vad som helst för att få röka och att jag skyddade mitt beroende likt en herionist eller anorektiker skyddar sitt för att få ha det kvar.
Förhållandet till min dåvarande pojkvän tog slut och jag inledde snart ett förhållande med en ny man. Några månader senare blev jag oplanerat gravid och det var nu kampen mot rökningen skulle börja. Jag slutade inte röka då jag plussat men jag började känna mig mer och mer obekväm med att jag rökte på ett sätt jag inte känt förut. Men så tänkte jag att det är ok att röka tills vi bestämt om vi vill behålla barnet eller inte. Så jag fortsatte röka och försökte i största möjliga mån förneka mitt dåliga samvete. Så bestämdes det tillslut att vi skulle behålla barnet. Men slutade jag röka? NEJ.
När jag var runt vecka 9-10 försökte jag för första gången sluta röka med hjälp av apotekets nikotinplåster. Jag höll upp i fyra dagar men stupade på femte. I stället försökte jag dra ner på min rökning och att istället för att röka mer än ett paket om dagen försökte jag hålla mig till ett halvt. Detta funkade i några dagar men snart var jag tillbaka i min gamla fula ovana igen och rökte mer än någonsin. I vecka 14 ungefär gjorde jag ett nytt försök med att sluta. Jag lyckades hålla upp i tre dagar sedan blev suget för stort och jag gav efter. Efter någon vecka igen försökte jag igen. Den här gången klarade jag mig i hela 5 dagar utan någon som helst ersättning, sedan gav jag efter för suget igen.
Jag kände mig en aning misslyckad varje gång jag började röka igen. Men känslan av misslyckande var inte stor nog. Trots att jag var gravid kom jag på ursäkter för mig själv. En av dessa var att det nog inte var så farligt att röka trots allt. Det fanns ju många som fått friska barn trots att de rökt. Forskningen kring det där var så överdriven. Och för den delen så mår jag faktiskt inte bra. Det var ju värre om modern mådde psykiskt dåligt och var stressad under graviditeten än om hon rökte. Och så blev jag ju oplanerat gravid. Inte så himla lätt att bara sluta tvärt då heller. Fast sluta ska jag. Men inte nu. Inte riktigt än. Men när jag har halva tiden kvar i graviditeten DÅ ska jag minsann sluta. Och då ska jag lyckas också. Detta var jag helt säker på.
När vecka 20 kom gjorde jag ytterligare ett försök. Det hade jag ju faktiskt lovat mig själv. Men det gick inte bra alls. Jag stupade redan på tredje dagen efter att jag och min sambo haft ett bråk. Detta fick duga bra som ursäkt för mitt misslyckande den här gången. I fortsättningen blev min sambo någon jag kunde beskylla för hur svårt det var att sluta röka. Han stressade mig, han gjorde mig arg, ledsen, han fick mig att känna dåligt samvete för att jag rökte därför rökte jag mer, om han inte var si eller så skulle jag inte röka osv. Rökningen var inte längre "bara" en otrolig last för mig, den hade blivit ett vardagsproblem, något som höll på att tära sönder relationen till min sambo, något som skapat ett sådant förakt inför mig själv och en sjuk oro inför min ofödda barn. Men trots det kunde jag inte sluta. Jag var fast. Jag var slav under cigarettberoendet. Jag var inte bara en rökare utan en nikotinist.
Titt som tätt träffade jag barnmorskan. Hon visste om att jag rökte men inte hur mycket eller hur allvarligt det var. Hon hade sagt att det vore bra om jag kunde sluta. Detta använde jag också som ursäkt. "Det vore bra" var inte lika med att jag måste, därför kunde jag röka ett tag till. Men ju mer min mage började synas desto jobbigare blev det. Hemma kunde jag förstås sitta och bolma men jag kunde ju inte visa mig ute, gravid och med en cigarett i handen. De gånger jag ändå behövde gå ut gömde jag mig bakom någon byggnad där ingen kunde se mig och det kändes som om jag var 12-13 år igen och stod och smygrökte i skogen eller bakom buskarna utanför skolgården. Jag började snart förstå hur sjukligt mitt beroende var, hur jävla fast jag var i skiten men också vilken enorm skuld det innebar för mig att röka som gravid. Eftersom gravidmagen nu syntes ganska tydligt kunde jag inte längre köpa mina egna cigaretter utan blev tvungen att skicka sambon. Någon han minst sagt ogillade. Mitt beroende kunde nu liknas vid beroendet till knark. Min sambo avskydde både att jag rökte och att jag skickade honom och vi bråkade allt mer och ofta om detta vilket fick mig att röka ännu mer.
Jag rökte ett paket om dagen igen och mitt dåliga samvete började verkligen tära på mig. Jag måste vara en fruktansvärd människa som kan göra såhär mot mitt ofödda barn, mig själv och min sambo trots att jag vet om riskerna. Varje gång jag tände en cigarett kände jag skuld. Varje gång jag släckte en cigarett kände jag äckel. Inte bara över vad jag precis gjort utan även över lukten. Jag hatade mig själv för vad jag gjorde. Och jag både hatade och älskade vad cigaretterna gjorde. Det var en hatkärlek utan dess like. Och nu plågades jag inte längre av
"bara" skuld utan även av stor oro för hur min rökning skulle påverka barnet jag bar på. Tänk om det blir missbildat? Tänk om det dör i magen? Tänk om min förlossning blir komplicerad? Tänk om barnet dör i PSD? Jag skulle ALDRIG kunna förlåta mig själv.
I början av graviditeten kändes denna oro inte lika nära eller verklig. Det tog mig lång tid att inse att jag verkligen var gravid och när jag väl insett det var jag helt säker på att jag skulle få missfall. Men i vecka 23-24 började jag känna annorlunda. Nu kunde jag ju känna barnets rörelser, de små sparkarna och jag började plötsligt knyta an till barnet på ett helt annat sätt. Och ju starkare anknytningen till barnet blev desto svagare blev begäret efter cigaretterna. Men än så länge hade förändringen bara börjat ske i mitt huvud. Jag rökte fortfarande lika mycket men numera med en pågående förändring i mina tankar samt en attityd som långsamt börjat förändras.
Så en dag bestämde jag mig bara. Jag gjorde ingen stor grej av det men hade förberett med snus hemma I FALL suget skulle bli för stort igen. Men den här gången tänkte jag i alla fall inte misslyckas. Idag är det exakt en vecka och tre dagar sedan jag slutade och jag har sedan dess inte tagit ett enda bloss. Jag klarade mig igenom midsommarfirandet, jag har klarat mig igenom sociala situationer med både middagar och kaffe utan att ha rökt, jag har grälat med sambon men inte rökt, jag har känt mig stressad och upprörd men inte rökt. Men det har varit jäkligt tufft att stå imot och senaste idag har jag känt suget som tidigare fick mig att ge efter och gå och köpa cigg.
De första dagarna efter att jag slutat spenderade jag mycket tid med att tänka på cigaretter och rökning. Jag såg människor överallt som rökte och önskade att jag också fick röka. Det kändes så tomt, som om något saknades och även om jag hade snus var det långt ifrån tillräckligt. Men jag stod ut. Efter ca 4 dagar försvann besattheten kring rökningen. Jag tänkte mindre på det och i stället för att tycka synd om mig själv som inte fick röka blev jag irriterad på de som rökte, inte minst grannen ovanför (som ovetandes varit min rökkamrat tidigare) eftersom han röker minst två cigaretter i timmen och röken sipprar ju in hos oss. Midsommar blev en tuff utmaning. Sedan jag var 13 år har jag supit till det varje midsommar och förstås rökt. Nu skulle mitt midsommarfirande bli både rök och alkoholfritt och alla de människor (förutom min sambo)som jag spenderade tid med både rökte och drack. Minst sagt tufft. Men jag klarade det. Litet steg för mänskligheten men för mig var det enormt. Min sambo var oerhört stolt och erkände att han faktiskt tvivlat, ja t.o.m trott att jag skulle stupa en helg som midsommarhelgen. Han erkände också att han inte förstod hur jag stått ut och klarat det, något jag själv inte riktigt har hunnit fatta än.
Jag ser inte längre mig själv som en rökare eftersom jag inte konsumera cigaretter. Men jag kallar mig själv nikotinist. Jag är inte "nykter" än eftersom jag fortfarande använder nikotin då och då i form av snus (ca 3 om dagen). Jag planerar att sluta även med det så småningom men helt fri från begäret kommer jag förmodligen aldrig att bli, liksom en alkoholist aldrig blir helt fri ifrån begäret till alkoholen. En klunk och så är han/hon fast. Ett bloss för mig sedan är det kört. De gånger jag försökte sluta röka och misslyckades började alla på samma sätt. Efter 2-3 dagar kom dem, tankarna: Om jag bara röker en enda cigarett till, sen kan jag sluta, jag kanske kunde skära ner och bara röka, säg, 3-5 cigaretter om dagen i stället för 20, åhh fan jag skulle kunna ge upp rökningen helt för alltid om jag bara fick ta ett enda bloss nu osv, osv. Det var just dessa tankar som fick mig att ge efter. Jag trodde på dem. Jag trodde att jag skulle kunna röka bara en cigarett, eller ta bara ett bloss, att jag skulle klara mig på 3-5 cigg om dagen men redan samma dag och utan att jag visste ordet av hade jag rökt ett paket på en dag. Det fanns inget stopp i mig. Jag ville ha mer och mer.
Ibland kunde jag röka så mycket att jag blev snurrig, illamående och spydde. Dessa stunder tänkte jag vafan är det jag håller på med, jag måste sluta. Det gjorde mig deprimerad och oftast gick jag bara och la mig för att sova. Men när jag vaknade tände jag en cigg igen och händelsen innan var som bortblåst. Jag kunde sluta äta mitt i en måltid för att jag var så röksugen, röka, äta upp resten av maten för att sedan röka igen. I snitt rökte jag nog 3-5 cigaretter till en kopp kaffe. Jag kunde röka två cigg på raken innan jag begav mig hemifrån, sedan två minuter senare en cigg till medan jag väntade på bussen. När jag klivit av bussen (om så bussresan bara var på tio minuter) kunde det bli en cigg till. Sedan kunde det gå två-tre timmar utan att jag rökte (förmodligen för att jag redan var fullproppad av nikotin) men denna rökfria stund tog jag igen vid ett senare tillfälle då jag kunde röka en 5-7 cigg inom loppet av en timme.
Jag har aldrig träffat eller kommit i kontakt med någon som har eller haft ett tobaksberoende liknande mitt. Jag har pratat om detta med andra rökare men ingen av dem rökte/röker så mycket som jag gjorde. Och även om de kunnat erkänna sitt beroende har det inte ens varit i närheten av det jag upplevt. Att likna mitt beroende vid en heroinists eller alkoholists har därför legat närmare till hands även om jag egentligen inte behövt något att jämföra det med. Jag insåg ändå att det jag höll på med inte var friskt och att jag behövde hjälp. Nu försöker jag i och för sig sluta på egen hand men misslyckas jag igen blir nästa steg att gå med i en rökavänjningsgrupp.
Jag hoppas att jag ska klara det den här gången. Om inte så är det här ändå ett megastort steg för mig. En vecka och tre dagar är det längsta som jag hitills lyckats hålla upp. Jag är stolt men rädd. Mest rädd är jag nog över hur jag kommer att känna och må då jag väljer att lägga av med snuset också. Jag vill inte ta det steget än eftersom jag är rädd att det är för tidigt. Och jag vill verkligen inte misslyckas igen! Härom natten drömde jag att jag rökte och jag glömmer inte den känslan. Nej, det var inte gott att röka, det kändes inte bra eller avslappnande. Tvärtom. Det kändes för jävligt. Jag fick sjukt dåligt samvete och ångrade mig djupt. Det kändes som om den veckan jag lyckats hålla upp lika gärna kunde kastas i sjön för nu skulle jag ju få börja om igen. Jag är helt säker på att jag skulle känna likadant om jag rökte i verkligheten och denna tanke hjälper mig då suget slår till. För det gör det.
Fortfarande kommer tankar som: Fan jag vill röka, jag ville aldrig riktigt sluta, jag känner mig inte redo än, jag är inte motiverad nog (som om en graviditet inte skulle vara motivation nog). Värst är det när jag gör något som jag tidigare alltid gjorde med en cigg. Att sitta här vid datorn te.x, när jag väntar på exempelvis bussen, att prata i telefon, att dricka kaffe, när jag känner mig upprörd och stressad. De cigaretter jag saknar allra mest är just de jag rökte då jag drack kaffe och de i sociala sammanhang. Kaffe är inte sådär jättesvårt att undvika men att undvika alla sociala situationer är ju omöjligt. Plus att jag inte har någon lust att låta cigarettberoendet ha den kontrollen över mig. Jag vill kunna fortsätta träffa mina vänner för en fika utan att vara ett nervvrak och bara ha cigg i skallen. Jag vill bli människa igen och inte längre vara slav under nikotinberoendet.
Graviditeten är förstås en sporrande faktor. Sjävklart vill jag inte utsätta mitt ofödda barn för mer skit än jag redan gjort men även sedan, när mitt barn är fött, vill jag vara en rökfri mamma. Min egen mamma rökte när hon väntade mig. Både hon och min pappa rökte inomhus. När jag var född rökte mamma med mig då hon gick med mig i barnvagnen och när jag var större då jag satt i hennes knä. Jag var förmodligen nikotinberoende redan innan jag kom till världen och inte blev det bättre sen då jag ständigt var omringad av rök. Ofrivilligt blev jag passiv rökare. När jag blev äldre började mamma och pappa röka under spisfläkten. Då fick jag inte längre i mig den nikotinhalt jag var van vid. Var det kanske ett utav skälen till att jag sökte mig till cigaretterna frivilligt efter ett tag? Eller var det en ren tillfällighet? Jag kan tillägga att mina båda syskon också snusar och röker och jag vet att mamma även rökte under dessa graviditeter. Vetskapen om detta är ytterligare en sporre för mig i mitt numera rökfria liv och min mamma är stolt över att jag gör något hon inte gjorde men som hon borde gjort.
Jag vill inte bli den där rökande mamman som jag hade som viftade bort mig så fort jag närmade mig för att hon skulle röka eller som när jag behövde henne sa: Vänta, mamma ska bara röka först och när hon sedan kom tillbaka luktade hon fränt av cigarettrök om både kläder, hår, fingrar och ur munnen. Jag vill inte att mitt barn ska behöva oroa sig för att mamma kan få cancer och dö. Det finns så mycket annat att oroa sig över och om jag kan bespara mitt barn något vill jag göra det för det önskar jag att min egen mamma hade gjort. Detta betyder inte att jag klandra min mamma eller andra mödrar som röker, det betyder bara att det är ett val som JAG vill göra och det allra största skälet är faktiskt för att JAG vill kunna känna mig stolt över mig själv.
Det dummaste jag någonsin gjort i mitt liv var att börja röka. Om jag kunde sluta röka (ja jag vågar inte tro på det riktigt än) så skulle det vara det bästa jag gjort i mitt liv. Jag började göra något dumt men det betyder ju inte att jag måste fortsätta. Jag kan sluta. Jag kan vända det onda mot något gott. Jag vet inte hur ÄN men så småningom kommer jag nog att hitta fram till den person som jag vill vara. Jag vet att jag vill vara rökfri men än känner jag mig inte helt bekväm i den rollen. Rökningen var en så stor del av mig och min identitet och just nu känns det som om jag givit upp den delen av mig själv, en del som visserligen var sjuk men samtidigt otroligt viktig.
Det kanske låter konstigt med jag känner en viss sorg. Inte över att jag inte längre röker utan över den delen av mig som jag fått säga hej då till och nu måste glömma. Jag känner också en tomhet över min vän cigaretten som nu är borta och förhoppningsvis kommer att hålla sig borta för alltid. Men på samma gång känner jag mig starkare än någonsin. Jag glädjs så över den här tiden som jag lyckats hålla mig ifrån skiten, jag kan nu glädjas över graviditeten på ett helt annat sätt än jag kunde innan. Tidigare fick jag bara dåligt samvete då jag tänkte på mitt ofödda barn men nu vågar jag tänka att kanske t.o.m barnet en dag kommer att vara stolt över sin mamma för att jag försöker göra vad som är bäst, inte bara för barnet utan för mig själv. Mitt självförtroende är redan snäppet bättre och jag ser nu fram imot att bli mamma och längtar efter att få träffa mitt barn. Tidigare var dessa tankar och känslor ihopkopplade med en massa ängslan, skam och skuld. Nu är det med glädje, hopp och förväntan jag tänker på tiden efter graviditeten. Men det är också med en viss oro som jag nu går bävar för förlossningen. Tänk om rökningen ändå skadade mitt barn? Tänk om jag slutade försent? Hur ska jag kunna förlåta mig själv? Leva med mig själv? Kan man det? Jag är inte troende men jag ber för mitt barn och mig själv. Jag vill verkligen fixa det här och allt jag önskar nu är att mitt barn ska få vara välskapt och friskt.
För mig kan nikotinberoende liknas vid beroende av alkohol så väl som andra droger eller beroenden. Det är ett gift och det förstör, inte bara missbrukarens hälsa utan även missbrukarens relationer, sociala samliv, arbetslivet, vardagen, you name it. Jag är nikotinist och jag har missbrukat tobak. Nu kan jag knappt bärga mig tills den dag då jag kommer att vara helt fri från nikotinet. Begäret lär finnas kvar och de onda tankarna som försöker få mig att röka får jag nog alltid slåss imot så läne jag lever. Men jag tänker inte tillföra giftet frivilligt till min egen kropp.
Just nu känner jag mig ganska ensam om detta trots att jag vet att jag förmodligen inte är det. Men det är ingen i min omgivning som riktigt förstår vilken otrolig uppoffring det känns som att ge upp rökningen. För många är detta en självklarhet, jag är ju gravid, klart man lägger ner rökningen då. Hur svårt kan det va? Ja, det var en självklarhet för mig också men detta var innan jag insåg hur beroende jag faktiskt var. Det är ännu svårt att förstå hur fast jag är och har varit i det. Men jag ska försöka att tänka framåt nu och ta en dag i taget.
Jag valde att berätta min historia här på FL för att jag skulle vilja komma i kontakt med andra i samma eller en liknande situation. Kanske finns ni som varit där och klarat er igenom det här? Skriv gärna och berätta.
