Är det bara jag som inte trivs med att vara mammaledig?

Nej du är inte ensam, jag älskar min dotter över allt annat och uppskattar tiden med henne.
Trots det så kryper det i kroppen på mig, känns som om livet är meningslöst, jag är väldigt rastlös av mig och har många järn i elden men just nu känns allt så trist, vill ha rutiner igen, åka till jobbet, se fram mot helgen osv...

Håller med! Inte så himla kul att vara mammaledig...själv ska jag snart börja jobba lite smått för att komma hemifrån, kanske kan vara ngt för dig?

Med nästa barn skall jag och min man vara lediga bägge två på halvtid så länge som möjligt. Vi tyckte att det var rätt dåligt att vara hellediga. Den som var helledig längtade ut och den som jobbade saknade barnet. Om man är ledig på halvtid så får man ju det bästa av bägge världarna, kanske kan ni planera om och göra så istället fram till september?

Alla är olika, och många av dem som älskar att vara hemma på heltid är ju sådana som gärna skulle slippa jobba även i vanliga fall, dem kan du ju inte jämföra dig med om du inte känner så? Strunta i hur andra gör, du måste ju komma på något som funkar för DIG, inte andra...

Åh, va skönt att höra!
Tyvärr finns det ingen tid över för mig att jobba extra nu.. För min sambo har fått en riktigt tufft schema fram till september. Och om jag jobbade när han va ledig, så skulle vi aldrig hinna ses.

Jag tror att det är rätt vanligt att man blir less på att vara hemma. Själv tycker jag att det var mycket svårare än jag trodde. Man blir ju lätt isolerad och en bebis kan vara knepig att förstå sig på. Har också kännt mig deprimerad ibland men det brukar lätta när jag får lite mer tid för mig själv. Vissa kanske tycker att det är underbart att vara hemma medan andra behöver jobba. Du är inte hemsk!

Jag hatade att vara mammledig helt o hållet. Har aldrig gillat barn hehehe. Har tre o älskar dem så klart, men är eg inte gjord för att ta hand om dem. Oj, så tabu att säga det. Skiter jag i. jag är inte dålig mamma för det.

Det är ju viktigt att ni mår bra allihop, finns de nån som helst chans att lätta på sambons schema så att han åtminstone kan avlasta dig lite?

Andra tips:
Kan du försöka göra mer av det du saknar fast MED barnet? Barn kan hänga med på mer än man tror och när de börjar bli så gamla som 6-8 månader så uppskattar de att få vara med och "göra nytta".

Kan du få små andningshål på något annat sätt? Barnvakt som kan släppa ut dig ett par timmar?

Behöver du kanske prata med nån om att du är ledsen och inte tillfreds? Det är tråkigt att du skall behöva må dåligt. Kolla med BVC om de har nån kurator som kan hjälpa dig vidare?

Jag känner likadant.Som tur är har jag nu inte så långt kvar på ledigeheten och känner mig upprymd över att få tillbaka mig själv igen.
Går det inte att lösa att han är pappaledig tidigare än september?

Du är inte ensam!
Bara för att man älskar sina barn behöver det ju inte betyda att man älskar att vara hemma hela dagarna i flera månader.
Jag älskade det i början men efter ett tag blev det så långsamt.

Jag saknade vuxenkontakten och vuxentiden som man hade på jobbet och som man saknade hemma.
Även när man gick på Öppna förskolan så pratade man bara barn, blöjor, välling osv.
Jag saknade att kunna sitta och surra skit med kompisarna utan att avbrytas för blöjbyte, amning eller vad det nu kunde vara.
När gubben kom hem från jobbet så höll jag på att surra ihjäl honom vissa dagar. Guuuuuuuud så långsamt det var ibland.

Inte tror jag att jag är en sämre mamma för att jag kände så.

Jag skulle aldrig byta bort tiden med mina barn hemma men jag hade nog planerat den lite annorlunda. Kanske varit hemma så länge det var ett måste för amningen och sedan gått ut och jobbat kanske halvtid eller nåt.

Jag tycker också att det är drygt att vara mammaledig. Dottern börjar dock närma sig året nu och ska snart börja på dagis, det ska bli underbart! Jag har hela tiden längtat efter att dottern ska bli äldre och mer självständig så jag får tillbaka mitt liv lite mer. Ett-årsdagen har jag längtat efter så himla länge nu. Jag har haft små olika mål att se fram emot hela tiden så det känns som om tiden går fortare. Snacka om att vis ka ha superstort tårtkalas när dottern fyller år!

Alla mina vänner som har barn verkar dock älska att gå hemma, så visst känner man sig lite udda. Vad skönt att läsa att det finns fler som känner som jag...

Vad skönt att det finns folk som känner så här. Jag är inte ens gravid än, men oroar mig redan för att vara mammaledig länge. Jag och maken ska ta 10 månader var, men jag tycker ändå 10 månader känns länge. Jag vet sedan tidigare att jag blir låg (för att inte säga deprimerad) och initiativlös när jag är hemma hela dagarna, och inte har rutiner och struktur som man har när man jobbar eller pluggar. Jag inser att det blir lite annorlunda när man har ett barn att ta hand om, men känner mig ändå orolig.

Har några kursare som växlat med maken efter 5 månader, gått tillbaka till skolan en termin, varit hemma på sommaren och sedan gått tillbaka till skolan en termin igen. Känns som att det egentligen skulle passa mig bättre att växla och ta lite kortare men fler perioder. Så hinner jag inte bli lika låg.

Känns som att som kvinna får man inte känna så här, då är man en dålig mamma, och borde inte skaffa barn. Som pappa kan man tydligen välja hur man vill göra. Och vara en bra pappa ändå...

Ånej, det var aptrist! Jag sprang tillbaka till jobbet när vi skiftade efter 8 ½ månad. Jag var urless på det där.

När folk frågade (eller snarare sa): Visst är det roligt och underbart att vara mamma? - Ööhh, nä, det är 90 % jobbigt och 10 % uthärdligt, tänkte jag då, men sånt kan man ju inte säga till folk. De fattar inte.

Kan ju dock tillägga att sonen blev ju bra mycket roligare + sov bättre den halvan pappan fick, jag fick den jätteroliga kolikhalvan . Jag pallade inte att aldrig få sova mer än 2 timmar i sträck och bära, bära, bära. Det blev så tjatigt! Det tog tid innan jag hämtade mig. Han lärde sig krypa och sitta ungefär när vi skiftade och då ändrades hans humör rejält till det bättre.

Om vi får syskon ska jag nog börja jobba tidigare, men halvtid och längre, så jag också får njuta av den roliga halvan som mammaledig. Nu när han är 2 ½ älskar jag att vara med honom. Jag har jobbat halvtid och pluggat halvtid denna termin och verkligen haft tid med honom, och jisses vilken skillnad det är!!!

Tack för alla era svar!
Det känns skönt att veta att man inte är ensam om att känna såhär.

Min sambo har ett vikariat som går ut i september och jag har ett som börjar i början på oktober. Det är därför vi inte kan skifta än.

Hej! 

Jag hittade denna tråd och undrade om ni som svarade här känner annorlunda nu? 

har det blivit bättre när ni fått börja jobba? känns det mysigare att vara mamma nu, och känner ni att ni är er själva igen? 

Jag har nämligen en fyra månaders bebis och är mamma ledig just nu. Skulle behöva lite pepp. 

Jag svarade nog inte sist, men känner igen mig. Mina barn har inte varit särskilt komplicerade som bebisar, men jag har nog ett rätt högt stimulansbehov. Särskilt med första barnet saknade jag dessutom vänner med barn i liknande ålder (med andra var vi istället 2 som fick barn precis samtidigt, och dessutom var vi mer noga med egentid för mig några Timmar i veckan mycket tidigare).
Jag såg till att aktivera mig rätt mycket. Öppna förskolan, träning, volontärarbete och distansering. Delade såklart föräldraledigheterna med pappan, men skulle vi få fler hade jag hellre bytt lite tidigare och att båda arbetar halvtid en period, än att byta 100% rakt av.

Idag är barnen i lågstadieåldern. Det har definitivt blivit roligare med tiden, särskilt i jämförelse med bebistiden. Föräldraskapet förändras absolut med åldern, särskilt när det är dags för båda föräldrarna att börja jobba. Det blir fördelar från båda världar, men också mer stress att få ihop vardagen och att göra bra ifrån sig både hemma och på jobbet. Ju äldre de blir, desto mer tid för mig själv till gamla hobbys osv (Men också nya genom barnen).

Kan ju tillägga att jag alltid trivts som mamma, men behöver annan input också. Det är både givande och tufft att vara förälder!