Känner du också dig "hotad" av dina väninnor (med barn)?

Om du tycker att det är jobbigt de tjatar på dig i sina frågor om hur det går osv så finns det bara ett sätt att få dem att förstå och det är att tala klarspråk! Säg att du är tacksam för att de bryr sig, men att det inte alltid är så lätt att prata om det, att du önskar att de backar lite och att du själv tar upp ämnet när du känner att du orkar. Eller gör som jag, jag skriver det mesta om behandlingen här på bloggen och har gett adressen till dem som undrar mest så att de inte behöver fråga jämt o ständigt. Det har funkat bra.

Det andra har jag inte upplevt, men jag förstår hur du menar. När man hör om någon som har problem så sätts ju tankarna igång. "Hon verkar ju precis lika normal som jag, kanske har jag också problem då?!" Men det är ju inte säkert att det är orsaken. De hade kanske de planerna ändå och hade säkert satt igång med försöken även om de inte hade haft kännedom om dina problem. Att du upplever det så har nog mycket med att göra att du är frustrerad och besviken för att du själv inte har lyckats än, din fokus är på dig och dina problem och då tar man det lätt personligt när andra börjar försöka och framför allt om de lyckas. Det är helt normala känslor för den här processen med utredning, behandling osv.

Tack för dina tänkvärda åsikter! jag har såklart en förnuftssida som också resonerar så: att jag får ta och säga till att även om jag varit orädd för att tala öppet om våra försök betyder inte det att man vill att alla ska veta exakt när vi ska "få till det", vilket liksom följer om man talar om ÄL..

nä det var nog bara min egen knäppa tanke..

Jag har nu efter ett misslyckat IVF och sedan ett missfall börjat vilja hålla det mer för mig själv. Men det är svårt att säga det till de man pratade så mycket med under de två första försöken. Så jag berättar i alla fall nu när de frågar. Måste lära mig att säga ifrån ibland, men de frågar ju för att vara snälla så det är svårt.

Jag känner inte riktigt igen mig i den andra delen av din beskrivning. Jag är snarare tvärtom än så länge. Tjatar på alla barnlösa om att tiden inte står stilla och andra klyschor...men jag vill ju inte att någon annan ska ha samma problem som oss och dessutom vara för gamla, det här tar ju så lång tid.

Hej

Jag kan förstå hur du känner litegran.
jag sa ingenting i början men nu har jag börjat ha så mycket turer i utredningen att jag inte har kunna hålla det för mig skälv.
Men nu när alla vet så verkar de som att de bara går och väntar på barn och tar minsta lilla grej som att man kanske är gravid det är jobbigt.

Här är en till som håller med om det här; ibland känner man att man kanske skulle ha hållit det lite för sig själv då folk nu bara i princip går och väntar på att man ska meddela en eventuell graviditet. Känns inte som om man skulle komma med en lika stor överaskning om det skulle hända. Är rädd för att folk skulle säga "där ser ni, nu funkade det ju till sist.." eller något liknande. Man får ju som sagt alltid de där uppmuntrande kommentarerna om att det löser sig och det blir när det är dax för det osv. Känner att folk kanske anser att man spelar lite martyr..
Mamma har ringt på kvällen varje gång jag varit hos läkaren för att höra hur det gått..dock så har jag ju frivilligt talat om för henne när jag ska till läkaren och jag vet ju att hon bara vill vårt bästa och att det ska gå bra.
Dock så är ju min kompiskrets lite delad; ena halvan har barn medan den andra inte har det, och vad jag vet så är det ingen som försöker skaffa just nu mer än vi. Jag vet att skulle någon annan börja verkstad så skulle jag tyvärr känna mig lite "hotad" så jag håller fullkomligt med dig TS!

ambica- jag förstår vad du menar, jag har själv kännt likadant..

Känner igen mig i det ni skriver..
Vi har försökt länge, gjorde ett IVF som sket sig, o jag blev sjuk. Vi har valt öppet att tala om hur det ligger till. Jag som är vikarie på olika platser får ju ofta frågan hur gamla är din barn? Jag har inga... Jaså.. Men är inte du gift?
Är det inte dags snart?
O då blir man ju piskad att säga vi kan inte, vi måste adoptera eller få läkarhjälp. Åja säger de så farligt är de inte.
Slappna av så går det.
Hahaha jag blir s娨 ggrrr då vet de inte ens vår medicinska fakta.
O jag orkar inte prata om det längre.
Ett tag funderade jag på att skriva ett plakatt vid vårt hus vi kan inte få barn, skänk ett till oss:)
Ni fattar nog känslorna:)

Oj håller med er ovanstående. Jag har alltid hela livet sagt att vi aldrig ska berätta för någon förrän det syns på magen. men vår inställning ändrades när vi nu efter 1 år försökt och det inte händer något... för vår del hade det inte funkat bli gravid på "normalt" sätt, för jag saknar både hormonerna LH & FSH så det ända som funkar är att tillsätta de via hormonsprutor. & hur svårt är det att dölja sånna här saker?!? För mig som är otroligt spruträdd kändes det fööör jobbigt att inte kunna prata med någon. så nu har jag några kompisar + mamma som vet om våra problem.

Men jag lovar att de kommer att bli minst lika glada om vi plussar, trots att de vet om att vi försöker Det är är ju en sååå stor "sak" för oss & det kan vara både svårt & jobbigt att hålla en sån sak för oss själva.

En kompis till mig startade sina försök till graviditet alldeles nyss...(långt efter våra planer) & lyckades plussa på en gång. Jag blev såååå glad för hennes skull att jag typ grinade en hel dag av lycka... men sen kommer nog även stressen lite själv tyvärr (varför lyckas dom & inte vi?!?)

Jag håller tummarna för Er alla & säger bara... att vi väljer vad vi vill berätta för andra och inte. Å är de våra vänner så respekterar de vad vi säger.
Sen får vi andra som inte har det lika lätt att plussa, träffas här på FL & få stöttning, för OJ vilka otroligt efterlängtade och älskade barn vi på ett eller annat sätt kommer att få

Hej

Jag har fått ett litet dilemma på halsen.

Jag och min man har fått erbjudande att åka och hälsa på hans bror och sambo över midsommar vilket ju är trevligt men de bor ca 80mil bort plus att hon är höggravid med deras första barn som ska komma i augusti.

Jag har ju just varit och fått veta att de tror att det är möjligt att börja med IVF till hösten om inte mitt prolaktin värde sätter stopp. Men jag känner mig ändå känslig på denna punkt och tanken att se deras lycka om så bara för 3-4 dagar känns jobbigt.
Många har fått barn runt oss och det har gått bra men när det gäller min mans bror är det som att det gör extra ont jag vet inte varför?
Men de vet ingenting om vår kamp ska jag berätta eller vad ska jag göra?

Jag kan till viss del känna igen mig i det du skriver..
Jag vet minst ett par som har börjat försöka få barn efter att dom fick veta om vårt problem.

för det mesta känns det helt ok och inte som att de försöker köra om oss (fast det kanske beror på just vår situation) medans andra dagar kan jag känna mig lite rädd för att dom kommer att lyckas.. Dock har vi en ok kommunikation om det och min väninna berättade för mig att dom bestämt sig för det just pga det som hänt oss..

Jag kan bara hålla med om att det på något sätt är jobbigare när vissa blir gravida och skaffar barn än när andra gör det. Vissa blir man bara glada för att de fått barn..

Konstigt det där..