Kanske en tegelsten i huvudet

Det är tidig morgon, och vinden stormar ute.
Helst vill jag ligga kvar i sängen , men
hundarna måste ju ut. Stiger upp och klär på
mig varmt och stegar ut i den kalla stormen.
Tanken slår mig, Herre Gud tänk om jag får
en tegelsten i huvudet. Ja,ja en tegelsten i
huvudet det hade kanske hjälpt mig.En
tegelsten i huvudet så jag misste minnet.

Helt plötsligt kommer den farande och
slungar mig med vindens kraft rakt ner i
gatan. Allt blir svart och minnet och alla
mina tankar är som bortblåsta, av vinden
och tegelstenens kraft. Allt blir mörkt och
mycket svart.
Några dagar senare börjar det svarta bli lite
grått och jag ser i min medveslöshet en
strimma av ljus. Jag öppnar mina ögon och
jag vet inte var jag befinner mig , och jag vet
inte vem jag är. Runt om kring mig står det
fyra barn. Fyra barn som jag aldrig i hela
mitt liv har sett. En man i vit rock kommer
in. Vad är det för något? Är det GUD? Var
är jag ? Gud säger att han är läkare, vad då
läkare ? vad är en läkare för något.? De fyra
barnen runt omkring mig är glada och de
kallar mig mamma.
Min behandlingstid blir lång, på grund av
tegelstenens vinande kraft rätt ner i mitt
huvud, har jag totalt mist minnet. Jag vet
inte vem jag är, jag vet inte vilka de som
kallar sig mina barn är , jag vet ingenting.
Jag får lära känna dessa fyra fantastiska
barn och min glädje över att vara mamma
till dessa otroliga människor gör att jag vill
fortsätta min behandling. Jag lär mig
snabbt, eftersom jag kommer underfund med
att jag är en otroligt nyfiken själ. Jag lär mig
tala, gå, känna. och en dag är jag färdig att
återvända till mitt hem.

Det är med darrande steg jag stiger över trösklen till det
som en gång var mitt hem. Två stora svarta
hundar välkommnar mig och tjuter av
glädje. Jag minns dem inte , men det är mina
hundar. och jag kan känna deras glädje och
kärlek , över att jag är tillbaka hos dem. Jag
går från rum till rum. jag tittar på fotona på
väggarna, Jag tittar på sakerna i hemmet.
jag känner inte igen någonting. Där hänger
stora tavlor på fem barn. jag känner igen
fyra av dem, de är dessa fyra barn , som
vakat vid min sjukhussäng och som jag haft
förmånen att få lära känna, att fått lära mig
älska och som gett mig så mycket kärlek
tillbaka. Men vem är den femte pojken då?
Han har jag inte sett ? Var är han då ? Till
slut är min nyfikenhet till ända , och jag
frågar försiktigt mina barn, vem är han på
det kortet ?
Det är Marcus , din son, vår bror.

Oh har jag en till son, var är han då?

Han är död

Är Marcus död ???

Detta har jag inte ett enda minne av, har jag
begravt ett barn, har jag levt med en sorg
efter mitt barn i alla år? Hur har jag klarat
det ? Allt detta har tegelstenen i huvudet
tagit bort från mig. Jag minns inte
någonting.

Jag får börja ett helt nytt liv, lära känna min
omgivning. sorgen efter mitt barn. ja den har
jag ju inte eftersom jag inte minns det.
Detta är en av mina små fantasisagor, så den
är inte på riktigt. Har ofta sagt till mina
vänner att kanske det skulle vara skönt att få en
tegelsten i huvudet, så man inte minns det
som hänt. och nu var jag tvungen att skriva
något om det.

vill jag detta ? inte minnas marcus, inte
känna den fruktansvärda sorgen efter
honom ?.

jag vill alltid minnas Marcus, men jag vill
inte alltid känna den fruktansvärda sorgen.

Fantasisaga skriven av
Marie-anne Thörnström
den 8 / 5 -2006