varför oss?

Just den frågan ställer sig säkert många andra par, inte bara vi.
Men ändå så kan jag inte sluta att ställa mig den frågan.
Varför just oss?
Jag har längtat så länge och man har tyckt att det är en självklarhet.
Men så kommer beskedet som ett brev på posten.
Jag visste inte var jag skulle ta vägen.
Allt blev bara svart och allt ljud hördes längre och längre bort.
Jag visste inte om det var en mardröm eller om detta verkligen var sant.
Tårarna började dala ner längs mina kinder, men jag var som förstenad och kunde inte torka bort dom.
Där satt jag på stolen med min sambo bredvid mig.
Varför just oss?
Ibland sitter jag och tänker på det som sades hos läkaren, kanske hörde jag fel.
Tänk om...
Tänk om jag bara inbillade mig.
Det måste vara så.
Detta kan inte hända oss.
Ordet som läkaren sa ekar i mitt huvud,
varje dag, varje timme, varje minut och VARJE SEKUND...
Jag kan inte få det att sluta.

Jag känner mig så tom innut i mig, allt känns så meningslöst.
Ska snart få det sista beskedet om det verkligen är helt över.
Om det är helt över, vad ska jag göra då?
Jag vet om att jag/ vi inte är ensamma om detta men jag kan inte hjälpa att jag känner mig så ensam och så vilsen.
Det jobbigaste av allt är att hålla masken inför alla där hemma och alla på jobbet.
Höra hur dom frågar:
- Hörde att du var hemma, hur mår du nu?
Att skylla att var sjuk är det bästa om man inte orkar berätta det.
Men igentligen vill jag bara skrika och gråta.
Få visa hur ledsen jag verkligen är.