Andra graviditeten och rädd för att föda

Du kan ju alltid försöka med förlossningsterapi, det gjorde jag inför andra förlossningen.

Jo, jag har gått på terapi och på Aurora mottagningenmen det här sitter långt inne i  benmärgen

puffar

Samma här! Jag blev också igångsatt pga vattenavgång. Det sipprade vatten i typ tio dagar, men jag visste inte att det var vatten. Jag fick prostaglandin tre gånger under två dagar, med värkar som följd. Jag var öppen en cm efter två dygn och tre behandlingar. På eftermiddagen på dygn två satte de oxytocindropp och då gick det undan, för de övervakade inte droppet ordentligt. Jag låg med enbart toppar på värkarna i flera timmar och minns ingenting av förlossningen. De hade gett mig en peditinspruta, utan att jag varit medveten om det eller gett mitt samtycke. Jag kunde inte prata på fyra timmar. De hade t o m satt EDA:n utan att jag är medveten om det, jag minns bara att det blir kallt på ryggen och att någon håller i mig.

HUr som helst, det var en skräckförlossning och två dagar efter upptäcks det att min son har en stroke i hjärnan som höll på att kosta honom livet. Jag har sju veckor kvar till BF och är livrädd och otroligt skeptisk til BM på detta sjukhus!

Oj, jag skickade iväg inlägget för fort!

Jag har gått hos psykolog hela graviditeten och nu ska jag snart få åka till förlossningen och prata med dem och även se mina CTG-kurvor för att se om de brast någonstans. De ha aldrig erkänt att de kanske är orsaken till att min son fick stroke, så jag vill gärna reda ut det nu innan. Jag är livrädd för att bli igångsatt, men den största rädslan är faktiskt den mänskliga faktorn! Jag litar inte på BM-sköterskorna där och jag känner mig oerhört kränkt och inte lyssnad på. De behandlade mig som skit! När jag skrek att de var tvungna att snitta mig, så tittar hon på min kompis och säger leende:
"Man hör så mycket roligt under en förlossning!"

Jag vet att jag tänkte; "Kommer du närmare, kärringjävel, så klappar jag till dig!" Hon förstod inte att jag hade dödsångest och bara ville att någon skulle ta bort det onda nu!

Oerhört oproffsigt och det har jag även skrivit i mitt brev.

Ärligt sa skulle jag ha valt snitt.

Jag akutsnittades med första barnet och snittades planerat med andra...inte för att jag var rädd iofs utan av andra orsaker.

Hursomhaver sa var min tankegang innan att skulle jag föda vaginalt och nagonting skulle hända barnet sa skulle jag aldrig förlata mig själv som orsakade detta bara för att JAG ville känna pa hur det var att föda vaginalt.

Men du har ju tid pa dig att bestämma dig

Familytime

Precis så som du beskriver det kände jag också!!!
jag är livrädd nu, skulle helst vilja att ungen kryper ut därnerifrån själv och säger hej!

Vad som är bäst om barnet och modern är friska är ju vaginal förlossning.
Men vad som är bäst just i din situation kan du bara känna själv.

Min förlossning med första barnet gick egentligen jättebra. Men sedan blev han sjuk och vi fick vara på sjukhus i några månaderna. De månderna vi var på sjukhus undergrävdes hela min tillit till sjukvården vilket gjorde att nu när jag är gravid igen (bf 23:e Maj) så har jag känt en ångest inför förlossningen. Jag förlitar mig inte alls på att dom ska ta rätt beslut om det inte skulle vara en "normal" förlossning.

Jag pratade med min läkare om det och när hon sa att jag kunde få planerat Kejsarsnitt om jag fortfarande kände så när det var dags och att jag även när som helst under förlossningen kan få säga att jag vill ha snitt så släppte ångesten och nu är jag helt inställd på att föda vaginalt om det inte uppstår några komplikationer.

Jag tyckte dom hanterade det jättebra. Hade jag inte fått löften om kejsarsnitt så hade jag nog varit halvt paranoid nu.

Prata med läkaren om din oro så ska du se att du kommer ta ett bra beslut sedan... vara sig det blir snitt eller inte.

Kram

Tess

Marija 79: Jag skrattade lite för mig själv när jag såg ditt inlägg! Hahahah! Precis så beskrev min treåring det hela:
"Mamma, kommer bebisen krypa ut då?"

Nej, sa jag, då svimmar mamma! Haha!

Familytime

Ja, det gick upp för mig i efterhand hur lustigt det jag hade skrivit var...

Jag förstår att det bara är jag som kan komma med ett beslut, det vänder sig i magen på mig vid själva tanken...
Det är därför jag skriver här, för att få höra hur ni gjorde eller hur ni hade hanterat situationen.