Var med om en bilolycka med min familj!

Tisdagen den tredje januari for jag tillsammans med min sambo Carola och vår dotter Sydney, 6 månader, hemåt Göteborg efter att ha spenderat jul- och nyårshelgen hos släkt och vänner i Sundsvall. Lämnade Sundsvall vid 7-tiden på morgonen. Det var väldigt mörkt ute, och temperaturen låg runt nollgradigt. Sydney sov av och till i bilen, liksom Carola. Resan gick lugnt till, någon gång runt 09.30 passerade vi Valbo utanför Gävle, och svängde in på väg 67 i riktning mot Sala. Det kändes halt och det hade inte riktigt ljusnat så jag låg under rådande hastighetsbegränsning, det var 70 km/timmen så jag höll mig runt 65.

Ungefär 2 mil in på väg 67 fick bilen sladd i en högerkurva, jag försökte rätta upp den men kände ganska tidigt att jag tappade kontrollen över bilen. Carola undrade vad jag höll på med, hon fattade först inte hur allvarligt det var. Det var helt omöjligt att bromsa bilen, det hade blivit blixthalka och när jag märkte att vi var på väg ner i diket skrek jag ?fan, fan, fan, fan? eller något i den stilen. Jag hörde hur Sydney skrek och jag blev jätterädd när jag helt tappade kontrollen. Det hela gick så fort, vi for över mötande körfält (något som jag vid tillfället inte riktigt fattade, det var först senare på sjukhuset jag insåg vilken otrolig tur vi hade att vi inte fick något möte) och ner i diket. Man hörde hur plåten fick rejäla smällar, innan vi helt plötsligt snurrade runt och hamnade på taket, och bilen stannade in.

Jag kände omedelbart en lukt av rök och sot, och jag lyckades fråga om de var ok i baksätet, Carola svarade att de var de, fast jag uppfattade inte riktigt vad hon sa, och hon frågade mig hur det var med mig, men jag hade inte svarat direkt, var nog alldeles för omtöcknad av händelsen för att svara. Carola frågade mycket högre om då svarade jag att jag var ok. Hon sa även att hon skulle ta ut Sydney och sa åt mig att också ta mig ut. Det dröjde mig uppskattningsvis en minut längre att ta mig ut, då hade Carola redan fått ut Sydney och bilar hade stannat för undsättning. Det var lite bökigt att knäppa loss sig och landa mjukt när man satt upp och ner. Men när jag lyckats klättra ut sprang jag fram till Carola och Sydney för att verkligen se att de var ok. Det var en otrolig lättnadskänsla att verkligen se att de verkade oskadda. Personer på platsen frågade oss om vi var ok också, de var verkligen hjälpsamma de som stannade.

Carola ringde sina föräldrar på en gång, hon hade haft telefonen i en öppen väska löst i bilen och den hade hamnat alldeles vid framrutan så jag hade lyckats få tag i den när jag kröp ut ur bilen. Jag trodde först att det var min telefon, eftersom vi har likadana, men jag hade kvar min i fickan. Jag ringde hem till min mamma också och berättade vad som hade hänt, och hon tog det under omständigheterna väldigt bra lät det som.

En ambulans stannade på platsen också, men de hade redan med sig en kvinna så de frågade bara om vi var ok. Sen gjordes en snabb bedömning av Sydney, och ambulanspersonalen kunde inte märka något fel på henne. Vi lät en kvinna hålla Sydney, medan vi började kolla bilen, vi hade väldigt mycket packning med oss, eftersom vi varit borta i 11 dygn. Som tur var hade allt klarat sig, bilen var en halvkombi och bakluckan var smockfull, så packningen hade inte farit runt något, bara vänt sig upp och ner. När vi öppnade bakluckan så höll vi emot den så att allting inte skulle rasa ut. Vi ställde all packning en bit ifrån bilen, vi plockade även ut allt som hade legat löst inne i bilen. En polis på platsen ställde frågor till mig om olyckan. I efterhand tycker jag det var konstigt att de inte gjorde någon nykterhetskontroll.

När ambulansen kom kontrollerades Sydney än en gång, Carola och Sydney fick åka med i en vanlig ambulans, tillsammans med det mest viktiga av våra saker. Carola fick ligga på en bår fastspänd, med Sydney i famnen. Det mest personliga och värdefulla kassarna och även skötväskan fick åka med. Själv fick jag åka med en akutambulans och det var som att sitta i baksätet på en vanlig bil. Resterande ägodelar packades in i en polisbil, som följde efter till sjukhuset. Vid denna tidpunkt märkte jag att jag hade lite ont vid revbenen, efter sidoairbagen.

Min ambulans hade knappt kommit iväg förrän de fick ett larm om ännu en olycka på samma väg, någon mil därifrån vi kom. Jag märkte att det var väldigt halt på vägen och det kändes inte jätteroligt, med tanke på vad som nyss hade inträffat. Eftersom denna olycka var mycket allvarligare än den vi hade varit med om (denna innefattade 2 personbilar och en lastbil) så fick vi stanna in och vänta. Jag klev ur ambulansen och gick bort till den ambulansen Carola och Sydney befann sig i. Efter ett tag åkte vi iväg, jag fick åka resterande bit till sjukhuset tillsammans med min familj.

Vid akutingången bars Carola ut på den båren hon låg på. Våra saker ställdes utanför ambulansen och det kändes ganska jobbigt att ha sakerna obevakade, även om det var en väldigt kort stund. Sakerna bars in i ett rum som låg bredvid rummet vi hade fått. Polisen hjälpte mig att bära in sakerna från dennes bil, i alla fall fram till ingången, innan han blev tvungen att åka på ett annat ärende.

I vårt rum ringde jag till min moster Eva som turligt nog bor i Gävle tillsammans med sin karl och deras son. Ännu mer tur i oturen är att de båda arbetar på sjukhuset och Eva var ganska så snabbt på plats hos oss. Efter att ha blivit undersökta igen så fick vi vänta ganska så länge på röntgen, jag hade ju lite ont under revbenen och Carola hade lite ont i nacken. Jag blev rädd att Carola hade fått en whiplash-skada, men efter många långa timmar och röntgen så fick vi båda positiva besked.

Efter vi lämnade sjukhuset åkte vi buss till mina släktingar, som redan hade kört hem alla våra saker till sig. Det var skönt att bussen gick alldeles utanför sjukhuset, och stannade väldigt nära deras hem, vi ville ju inte åka bil med dem eftersom vi inte hade någon bilbarnstol. Vi tog det väldigt lugnt på kvällen, jag åkte ut med Eva i deras bil för att hämta Thai-mat. Det kändes faktiskt helt ok att åka i en bil, trots det man nyss varit med om.

På onsdagen ringde vi försäkringsbolaget, det var ju tur att vi hade helförsäkring på bilen, och vi hade även rätt till en hyrbil. Tur eftersom vi inte hade kunnat få med all packning på tåget. Efter att jag hämtat vår hyrbil åkte jag till Barnens Hus och köpte en likadan bilstol som den vi hade haft, en Akta Graco Cosmic XTP. Kändes som att den var väldigt säker och hade fungerat på bästa tänkbara sätt.

Man är ju väldigt glad över att man hade en så pass krockvänlig bil, och att vi inte slarvat med barnstolen. När vi köpte den så ville vi vara extra säkra och bad personalen sätta fast den åt oss i bilen. Det gjorde jag även i hyrbilen, och vi har redan frågat dem på Barnens Hus om de kan hjälpa oss en gång till när vi köpt en ny bil. Av vår stackars Ford Mondeo är det inte mycket kvar, den kommer att skrotas. Men i sammanhanget känns det verkligen som något man kan leva med. Jag vet inte vad jag hade gjort om det hela slutat olyckligt, jag är oändligt tacksam över att det ändå gick så pass bra som det gjorde!

Länkar till bilder på bilen:

img.villagephotos.com/p/2007-1/1237549/01.JPG
img.villagephotos.com/p/2007-1/1237549/02.JPG
img.villagephotos.com/p/2007-1/1237549/07.JPG
img.villagephotos.com/p/2007-1/1237549/03.JPG
img.villagephotos.com/p/2007-1/1237549/08.JPG
img.villagephotos.com/p/2007-1/1237549/04.JPG
img.villagephotos.com/p/2007-1/1237549/09.JPG
img.villagephotos.com/p/2007-1/1237549/05.JPG
img.villagephotos.com/p/2007-1/1237549/10.JPG
img.villagephotos.com/p/2007-1/1237549/06.JPG
img.villagephotos.com/p/2007-1/1237549/11.JPG
img.villagephotos.com/p/2007-1/1237549/12.JPG

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-01-09 14:33:58:
Hmm, länkarna verkar inte fungera, så jag provar med denna då:

www.villagephotos.com/pubbrowse.asp