Många mf - vad får man för hjälp mer än blodprov?

En missfallutredning ska omfatta följande:

1 En analys av kvinnans och mannens kromosomer. Undersökningen görs med hjälp av blodprov. Här hittar man något fel i 5 % hos paren. När det gäller kromosomförändringar finns det tyvärr ingen behandling.

2 Förändringar i livmodern. Man kan upptäcka myom, medfödda missbildningar och förändringar som uppstått i samband med en tidigare operation. Undersökning av livmodern görs med ultraljud, röntgen eller operativa ingrepp. I 10 % av fallen konstateras något fel. Vissa förändringar i livmodern kan opereras med gott resultat.

3 Hormonbilden hos kvinnan. Undersökningen görs med blodprov. Man hittar förändringar hos 10%. Vid vissa förändringar kan hormonbehandling vara aktuellt.

4 Antikroppbildning. Även här görs undersökningen med hjälp av blodprov. Hos 10 % av de som undersöks hittar man något fel. Antikroppar leder ofta till förändringar i blodets levringsförmåga och behandlas ibland med blodförtunnande medel.

5 Blodets koaguleringsförmåga. Kvinnan kan få blodförtunnande medel.

Bland dem som fött barn kan dessutom övervikt spela en roll. 20 % av de kvinnor som redan var mammor och senare drabbades av missfall var överviktiga i Margaretha Wramsbys studie. Det finns bara en sak att göra, försök att gå ner i vikt. Förhoppningsvis får kvinnan information om detta.

Det går alltså att hitta orsaken hos en del kvinnor som fått upprepade missfall men många får aldrig någon förklaring. Det går helt enkelt inte att fastställa en orsak. Det kan var svårt att hitta felen och svårt att hitta rätt behandling. Det handlar om massor av smågrupper och inga stora generella mönster.

Hittade samma info men skrivet på lite annorlunda sätt! Jag öser på här med info!

Fråga 7: Jag undrar vilka tester som görs för att utreda upprepade missfall.

Svar: Upprepade missfall, eller habituell abort, innebär missfall under minst tre på varandra följande graviditeter. I en missfallsutredning ingår kromosomundersökning (blodprov) av bägge parter för att utesluta att någon är bärare av någon kromosomförändring.

Man undersöker även kvinnan för att kontrollera förekomst av s.k. auto-antikroppar, eftersom en immunologisk avstötningsmekanism kan vara involverad. Om man finner höga nivåer av auto-antikroppar kan det bli aktuell att behandla med aspirin i låga doser, kortison eller heparin. Förr försökte man även ?desensibilisera? kvinnans immunförsvar mot mannens antigen, som uppfattas som främmande och därmed avstöts fostret, och man transfunderade då vita blodkroppar från mannen till kvinnan. Denna behandling har emellertid visat sig vara ineffektiv och riskfylld och har därför övergivits.

Man bör också undersöka livmoderhålan med antingen kontrastultraljud, röntgen (HSG) eller hysteroskopi för att se om det finns sammanväxningar, polyper, muskelknutor, skiljevägg, missbildning eller något annat som orsak till missfallen. Sådana förändringar kan i så fall kanske åtgärdas kirurgiskt.

Det kan också finnas anledning att kontrollera ämnesomsättningen (diabetes, sköldkörtelrubbningar) och koagulationsprover hos kvinnan. Gulkroppsfunktionen, som är viktig de första månaderna av en graviditet, kan svikta och man kan då stödja den genom medicinering med gulkroppshormon, d.v.s. progesteron. Det finns ingen bra metod att testa gulkroppsfunktionen under graviditet och behandlingen är därför kontroversiell.

Trots en omfattande utredning är det tyvärr vanligt att man inte hittar någon säker orsak till missfallen.

Tusen tack AstridEster, för helt fantastiskt komplett info!!!

Har mer info! Denna sammanställning är ju väldigt informativ och bra:

Information till patienter med upprepade missfall

Denna skrift är tänkt som hjälp till par som har genomgått upprepade missfall. Skriften innehåller information om de undersökningar som kan göras och de behandlingsmöjligheter som finns. Författare är Ole Bjarne Christiansen avdelningsläkare, dr. med. och Anders Nyboe Andersen överläkare, dr. med.
En av medlemmarna på SIS har anlitat tolk för att översätta denna skrift från danska till svenska.

Spontan abort och abortus habitualis

Ofrivillig abort - även kallad spontan abort (missfall) - sker dessvärre ganska ofta. Upp till 30 % av alla graviditeter avslutas med en spontan abort. De flesta av dessa inträffar mycket tidigt och påvisas endast genom en kortvarig positiv graviditetstest, men i 10- 12 % av alla graviditeter uppträder missfallet så sent att ett fosteranlag kan påvisas med ultraljudsskanning, och då är det som regel nödvändigt att göra en skrapning. Knappt 1 % av alla kvinnor får missfall tre eller flera gånger i rad, och i dessa fall talar man om abortus habitualis.
Lyckligtvis lyckas flertalet kvinnor som drabbats av abortus habitualis få de barn de önskar efter ett större eller mindre antal graviditeter. Dessvärre fortsätter en del att få missfall under graviditet efter graviditet, och några har inte ens fött barn efter upp till 10 missfall. Dessa kvinnor ställer sig naturligtvis ett antal frågor: Får jag missfall på grund av osunt levnadssätt? Håller jag mig tillräckligt lugn under graviditeten? Får jag tillräckligt med vitaminer? Finns det farliga ämnen på min arbetsplats? Ofta funderar man på om missfallen beror på oöverensstämmelse mellan mannen och kvinnan, eller om det finns fel i arvsmassan hos en av parterna, vilket skulle orsaka att fostret dör.

Undersökning av par med abortus habitualis

På de flesta kliniker som har erfarenhet av undersökningar av patienter med abortus habitualis sker undersökningarna enligt riktlinjer som kan variera en del från avdelning till avdelning. De flesta kliniker är dock överens om att en rad grundläggande undersökningar ska genomföras. Vissa kliniker kan dessutom göra en rad kompletterande undersökningar. Under den första konsultationen försöker läkaren med hjälp av information från er och från tidigare journaler få en bild av förloppet under de tidigare graviditeterna. Det kan ofta vara ganska komplicerat. Vidare samlar läkaren in information om er hälsa i allmänhet och om det finns viktiga ärftliga faktorer i era familjer. Till slut görs en bedömning av informationen om de undersökningar och behandlingsförsök som gjorts hittills.

Grundläggande undersökningar

De första undersökningarna är vanligtvis undersökningar av 1) missbildningar i livmodern - röntgenundersökning med kontrastmedel kallat "HSG", kikarundersökning kallad "hysteroskopi" samt 2) kromosomundersökning av ert blod.

1) De missbildningar i livmodern som är av betydelse för abortus habitualis är vanligtvis medfödda skiljeväggar som kan vara så tunna att moderkakan inte kan växa fast ordentligt, om fostret sätter sig fast på skiljeväggen. Om det finns muskelknutor precis under livmoderslemhinnan kan moderkakan sannolikt också ha svårt att fästa ordentligt, vilket resulterar i missfall. Sammanväxningar i livmodern kan vara en följd av tidigare missfall och skrapningar, och kan kanske också hindra fostret från att utveckla sig, och leda till missfall.
Missbildningar i livmodern som kan vara av betydelse för abortus habitualis finns hos ca 5 % av patienterna.

2) Kromosomundersökningen sker genom att man räknar antalet kromosomer i cellerna i ett blodprov samt bedömer deras utseende. Hos ca 5 % av männen/kvinnorna från par med abortus habitualis har två kromosombitar bytt plats (en så kallad translokation), och det kan leda till missfall i upp till 50 % av partes graviditeter.

Hormonundersökningar

Hormonet progesteron, som bildas i äggstocken under perioden efter ägglossningen och under den tidiga graviditeten, är nödvändigt för att bevara en graviditet. Under många år trodde man att för låg halt av detta hormon skulle kunna vara en orsak till ofrivillig abort och abortus habitualis. Några få missfall orsakas utan tvekan av dålig progesteronproduktion, men i de allra flesta fall där man uppmäter en låg progesteronkoncentration hos en gravid kvinna som senare får missfall, är denna sannolikt en följd av att fostret av andra orsaker inte är levnadsdugligt.

Vissa undersökningar tyder på att kvinnor som har för hög koncentration av hypofyshormonet LH i blodet tidigt i menstruationscykeln, löper en 3-4 gånger förhöjd risk för missfall. Kvinnor med en sådan LH-förhöjning har dock nästan alla det så kallade polycystiska ovariesyndromet (vid ultraljudsundersökning ser man många små äggblåsor på äggstockarna), och de har därför vanligtvis oregelbundna menstruationer och har svårt att bli gravida utan hormonbehandling. Det finns också undersökningar som tyder på att en för låg nivå av LH kan öka risken för missfall i alla fall när det rör sig om en graviditet som uppstått efter provrörs- (IVF-)- behandling. Som framgår här är det ganska oklart vilken roll hormonrubbningar spelar för abortus habitualis. Hos kvinnor med en normal regelbunden cykel, och som kan bli gravida utan behandling, har hormonrubbningar sannolikt endast liten betydelse för risken för missfall.

Immunologiska undersökningar

På de flesta kliniker med intresse för abortus habitualis kan man idag erbjuda undersökningar av en rad faktorer i blodet som har betydelse för immunsystemetsa) funktion. I många undersökningar har man funnit att kvinnor med abortus habitualis oftare bildar autoantikropparb) i blodet än kvinnor som fått barn utan problem. Vissa menar att dessa antikroppar är i stånd att direkt orsaka missfall genom att skada moderkakan. Andra menar att antikropparna endast är ett symptom på att dessa kvinnor har ett dåligt reglerat och alltför aggressivt immunsystem. Dessa forskare menar att det som orsakar missfallen är lokalt verkande substanser som kallas cytokiner vilka bildas av de vita blodkropparna i moderkakan. Dessa cytokiner är svåra att mäta direkt i blodet, och därför får man oftast nöja sig med att undersöka faktorer (bl.a. autoantikroppar och bestämda vävnadstyper) i blodet som indirekt kan ge oss information om immunsystemets tillstånd. Bestämning av dessa faktorer har dock klinisk betydelse, eftersom vissa är förbundna med ökad risk för nytt missfall hos kvinnor med abortus habitualis. Eftersom en del av de immunologiska rubbningar som anses kunna orsaka abortus habitualis, endast finns i livmoderslemhinnan, kan man inte alltid förvänta sig att finna något onormalt i blodproven, även om det finns en immunologisk orsak bakom missfallen.

a)
Immunsystemet består av de vita blodkropparna och en rad faktorer som dessa producerar. Det rör sig bland annat om antikroppar, som kan vara riktade mot bakterier och beståndsdelar av mänskliga celler, samt cytokiner, som är budbärare mellan de vita blodkropparna. Immunsystemets viktigaste funktion är att bekämpa infektioner (virus och bakterier) samt onormala celler (t.ex. cancerceller) som uppstår i organismen.

b)
Autoantikroppar, cytokiner och vävnadstyper är samtliga faktorer som utgör delar av det komplicerade nätverk vi kallar immunsystemet. Autoantikroppar är antikroppar som riktas mot delar av ens egna celler. Vissa autoantikroppar är skadliga för de celler som de är riktade mot, medan andra av de autoantikropparna är oskadliga i sig själva, men är ett symptom på att immunapparatens celler är för aggressiva mot organismens övriga celler. Cytokiner är molekyler som fungerar som budbärare mellan närliggande vita blodkroppar. Vissa cytokiner främjar de vita blodkropparnas bildande av antikroppar, medan andra främjar deras aggressivitet gentemot andra celler. Vävnadstyper är ärftliga faktorer som har stor betydelse för hur immunsystemet reagerar på främmande celler, och de har också betydelse för (den onormala) benägenheten att reagera mot organismens egna celler.

Blodkoaguleringsfaktorer

Idag undersöker man på de flesta kliniker även en rad koaguleringsfaktorer, som kanske har betydelse för abortus habitualis. Vissa av dessa koaguleringsfaktorer mäts direkt i blodet, medan andra påvisas genom att man undersöker om det finns förändringar i de gener som bildar koaguleringsfaktorerna. Gemensamt för de koaguleringsfaktorer som är av intresse vid undersökning av abortus habitualis är, att det är faktorer som ökar risken för blodproppsbildning i hela kroppen och därför kanske även i moderkakan. Om det bildas många blodproppar i moderkakan mister den sin funktion och fostret dör. Några undersökningar har visat på en ökad förekomst av abnormiteter i blodets koagulering hos kvinnor med abortus habitualis, medan andra inte har kunnat visa på detta. Det råder dock enighet om att förekomsten av så kallad lupus- antikoagulans innebär ökad risk för blodproppsbildning i ben och lungor, samt ökad risk för missfall.

Samlad riskbedömning

Med hjälp av resultaten från ovannämnda undersökningar och information om kvinnans ålder och antalet missfall, kan man ge en ganska pålitlig bedömning av chansen att nästa graviditet ska gå bra utan någon form av behandling. Detta är en stor hjälp när paret ska ta ställning till om de över huvud taget törs försöka sig på en ny graviditet, samt om de ska acceptera olika erbjudanden om behandling som är resurskrävande och kan ha biverkningar. Om riskbedömningen tyder på en mycket dålig prognos, kan adoption vara den bästa lösningen.

c) Riskfaktorer för abortus habitualis:
Antikroppar mot egna celler (autoantikroppar)
Ökad koaguleringstendens i blodet
Brist på bestämda immunologiska substanser i blodet (mannanbindande lektin)
Obalans i bestämda immunologiska substanser vid moderkakan (cytokiner)
Bestämda vävnadstypskombinationer hos kvinnan och kanske mannen
Missbildningar i livmodern
Förhöjd koncentration av luteiniserande hormon i blodet
Ålder
Antal tidigare missfall
Behandling

Allmänt måste man tyvärr säga att de allra flesta behandlingarna av abortus habitualis inte är särskilt väl underbyggda i vetenskapliga undersökningar. Eftersom chansen för en vällyckad graviditet utan någon behandling efter tre eller fyra missfall fortfarande är ganska stor (50-60 %), kommer varje behandlingsåtgärd att resultera i många vällyckade graviditer, även om behandlingen reellt sett är verkningslös. Därför bör alla behandlingar av abortus habitualis i princip testas i kliniskt kontrollerade undersökningard). Vissa behandlingar har inte alls genomgått sådan testning, och andra är endast testade i små eller för dåligt upplagda undersökningar.

Missbildningar i livmodern

Om man finner betydande missbildningar i livmodern försöker man som regel korrigera dessa genom operation. Inget av de använda operativa ingreppen har testats i kliniskt kontrollerade undersökningar. Man vet alltså faktiskt inte om operation hjälper. Om det finns en tunn skiljevägg som delar upp livmodern i två kamrar, tar man ofta bort denna med en kikaroperation i livmodern (hysteroskopisk operation), så att man inte behöver öppna livmodern. Om det finns sammanväxningar i livmodern, kan de också klippas av med hjälp av en kikaroperation.

d)

Kliniskt kontrollerade undersökningar
är undersökningar av effekten av en medicinsk eller kirurgisk behandling efter en princip där behandlingen erbjuds till hälften av en grupp patienter (ofta vald genom lottdragning), och resultaten jämförs men en lika stor grupp slumpvis utvalda patienter som antingen inte behandlas alls eller tilldelas inaktiv (placebo-) behandling. Vid den idealiska dubbelblinda placebokontrollerade undersökningen vet patienter eller behandlare inget om vem som får behandling eller placebobehandling, medan undersökningen pågår.

Kromosomfel

Om kromosomfel konstaterats (oftast så kallade translokationer) hos mannen eller kvinnan, är det inte något man direkt kan ändra på. Eftersom de flesta av dessa som mest löper 50 procents risk för missfall, kommer de flesta som har translokationer att kunna genomföra graviditeten och få ett friskt barn efter 1-2 ytterligare graviditetsförsök. Man ger vanligtvis rådet att man i samband med graviditet gör en undersökning av fostrets kromosomer med hjälp av prov från moderkaka eller fostervatten.
Om ett par där en av parterna har ett kromosomfel har genomgått särskilt många missfall (fem eller flera) kan man överväga att antingen använda donerade ägg eller donerad säd, beroende på var felet ligger.
Den nyaste möjligheten är att göra så kallad preimplantationsgenetisk diagnostik, vilket innebär att man behandlar kvinnan med hjälp av provrör (IVF-behandling). Efter att äggen tagits ut från äggstockarna och befruktats med mannens säd, kan man undersöka en cell från varje befruktat ägg vid den tidpunkt då de delat sig i cirka åtta celler. Man kan sedan identifera de delade ägg som har kromosomfel och de som är friska, så att man kan lägga in de friska äggen i kvinnans livmoder.

Hormonrubbningar

Även om en viss nivå av progesteron i blodet är en nödvändighet för att en graviditet ska bevaras, har man inte kunnat visa att behandling med hormonet i fråga under graviditeten minskar risken för missfall. De undersökningar som gjorts har dock inte utförts på kvinnor med påvisad dålig progesteronproduktion. Därför kan det inte uteslutas att hormonet kan gagna vissa kvinnor hos vilka det påvisats dålig progesteronbildning efter ägglossningen. Vid kroniskt förhöjt LH finns ingen säker behandling. Övervikt förekommer ofta hos kvinnor med förhöjt LH, och man får förmoda att en viktminskning skulle kunna minska risken för missfall. En kortvarig behandling med p-piller före nästa graviditetsförsök kan teoretiskt sett vara till nytta, men det finns inga undersökningar som bekräftar det.

Immunologiska störningar

En rad behandlingar har testats på kvinnor med abortus habitualis, där man förmodar att orsaken varit störningar i immunapparaten.

Störningar i immunsystemet som orsak till abortus habitualis är dessvärre ofta en uteslutningsdiagnos som används när man inte kunnat hitta någon annan säker orsak.

Om kvinnan med abortus habitualis inte fött barn tidigare, kan det sannolikt vara till gagn för henne om man ger transfusioner in i blodet med vita blodkroppar från bloddonatorer. Dessa transfusioner ges vanligtvis två gånger före graviditeten. Denna behandling är omdiskuterad, eftersom det finns kliniskt kontrollerade undersökningar som talar både för och emot en effekt. Om kvinnan har haft flera fall av fosterdöd inne i livmodern sent under graviditeten, eller abortus habitualis efter en födsel, tyder kontrollerade undersökningar på att infusioner med antikroppar (intravenöst immunglobulin) under graviditeten kan öka chansen för födsel i betydande grad.
Däremot är det mycket osäkert om intravenöst immunglobulin har effekt i samband med tidiga missfall hos kvinnor som inte fött barn tidigare.
Om kvinnan har sena missfall som följd av att födelsen går i gång allt för tidigt (före vecka 24), kan behandling med det värkhämmande medlet Confortid ha gynnsam effekt. Denna typ av missfall kan sannolikt också bero på ett överaktivt immunsystem.

Onormala koaguleringsfaktorer

Om kvinnan har bestämda antikroppar i blodet som ökar blodets koaguleringsförmåga (så kallade fosfolipidantikroppar) tyder kontrollerade undersökningar från utlandet på att blodförtunnande behandling med heparinsprutor samt barnmagnecyltabletter kan öka chansen för födelse. Vid andra rubbningar i blodets koagulering finns för närvarande inte någonting som visar att blodförtunnande behandling minskar risken för missfall.

Hittillsvarande undersökning och behandling av par med abortus habitualis

Om ni drabbats av abortus habitualis när ni försökt få barn, kan er läkare antingen remittera er till den lokala gynekologiska specialavdelningen eller så kan man på specialistavdelningen erbjuda er ett undersökningsprogram efter inläggningen vid det tredje missfallet. På den gynekologiska specialistavdelningen kan man som regel genomföra de grundläggande undersökningarna (se ovan) samt ofta enstaka hormonella och immunologiska analyser. Ofta kan man inte erbjuda någon behandling, eller också erbjuds behandlingar med dåligt dokumenterat värde, som progesteron- eller barnmagnecyl- behandling. Sannolikheten för att ni erbjuds nyare och mer komplicerade typer av behandling är liten, eftersom användningen av dessa kräver en erfarenhet som endast kan byggas upp genom behandling av hundratals patienter. En sådan erfarenhet kan inte uppnås på enskilda lokala gynekologiska avdelningar, eftersom abortus habitualis är ett ganska sällsynt tillstånd. Utvecklingen har därför i flera länder gått i den riktningen att patienter med abortus habitualis hänvisas till några få, stora kliniker, som kan samla in undersöknings- och behandlingsresultat systematiskt samt testa behandlingar i kliniskt kontrollerade försök.

Rigshospitalets abortus habitualis-klinik

Från januari 2001 har man på Rigshospitalets Fertilitetsklinik inrättat en särskild klinkfunktion för undersökning och behandling av par med abortus habitualis. På denna klinik planerar man att ta hand om undersökning rådgivning och behandling av par från hela Danmark samt delar av övriga Skandinavien. Kliniken ska ta emot kvinnor med tre eller flera missfall före tolfte graviditetsveckan eller två eller flera sena missfall efter fjortonde graviditetsveckan.

Om du har abortus habitualis kan du remitteras till kliniken genom din lokala sjukhusavdelning eller fertilitetsklinik, från specialistläkare eller från din egen praktiserande läkare.

Denna skrift är författad av
Ole Bjarne Christiansen avdelningsläkare, dr. med.
Anders Nyboe Andersen överläkare, dr. med.

Läste också ditt inlägg med intresse AstridEster! Har tom skrivit ut det!
Tack för det!

Hej igen tjejer! Känns bra att kunna hjälpa till /Astrid