är det någon som är 34 år.

Kände likadant för ett par månader sen. Sen blev jag gravid, 36 år gammal och mycket överviktig. Tre försök tog det - så deppa inte, det ordnar sig! Jättekramar till dig, vet så väl hur du har det. Men du BLIR mamma, det är jag 100% på!

hej sabia jag är oxå strax 34 år och känner definetivt att tiden rusar iväg jag har ifs barn sedan tidigare förhållande (dom blir 15 år efter jul) menhar försökt att få barn/syskon i 13 år nu totalt om jag nu ska räkna med min förra min sambo , min "nya" sambo sen 6 1/2 år har jag försökt med ända sen vi träffades i prinicip , jag hålller med dej jag känner så varje dag med just varför blir det inga och särskillt känns det mest när man känner att mensen e på g då är det som värst. men kram till dej iallafall och jag hoppas verkligen att det någon är din tur kram

Här är en till som önskar att man var ett gäng år yngre och inte i den delen av livet när fertiliteten formligen rinner ur en, det känns ibland fruktansvärt. Det blir inte bättre av att man "inte är normal".... "borde ni inte skaffa barn nu innan det är försent" ögonkasten gör ont. Tillsammans med pressen att man blir för gammal att adoptera småbarn...hua vissa dagar är inte kul.

Här är en till som strax e34.Men känner sig ju äldre än man e när man håller på med ivf.Mest på grund av press och förväntningar.Sen e de mycket prat om åldern helt plötsligt mitt upp i alltihop.Vissa dagar undrar man om man inte bara ska ge upp längtan,men den tar överhand.Det är ju som man säger meningen med livet,ett litet barn.Finns naturligtvis mer i livet men det kan man inte se när man e mitt upp i barnaförsökarkarusellen........Hoppet människans starkaste sida?

Hejsan "tjejer"!
Inte är det kul att sitta i den här tanke/kropp/ålder -fällan
Har en tjej som är 15 och vill så gärna få en sladdis med min sambo. Turer och turer, och jag förstår inte varför mensen bara kommer?
Känner lite som dig, har svårt att umgås med dem som har smått nu för tiden. Fast jag verkligen älskar de små ju!
Ibland kan avundsjukan slita hårt vissa perioder..

Och det här med hoppet? Fy, det känns som att man tappar mer och mer. Vi har försökt i 2 år.
Kramar

Hej Sabia och alla ni andra!
Känner som alla er andra, saknar mening med livet, svårt/jobbigt att umgås med sina bekantar som har ett eller två barn eller höggravida. Ibland vill man bara inte gå upp ur sängen men det gäller att ta sig i kragen och försöka tänka positivt. Hade en riktig down för ett par veckor sedan trodde jag skulle gå under men bestämde mig för att i övermorgon får det vara slut på detta självömkande och gråtande, säger inte att det är lätt och jag vet att jag säkert kommer att må skit igen. För det ENDA jag vill just nu är ju att bli gravid och föda en liten bäbis och "bli som alla andra" i min umgängeskrets, för visst är det så att man inte alltid känner sig riktigt accepterad för att man inte har några barn.
Kram och lycka till allesammans, HOPPET är det sista som överger oss, visst!!!

Jag (36 år) var också där och ville bara adoptera istället för att vänta, vänta och vänta. Min make var lite mer tålmodig och till slut gav det resultat (fast det är fortfarande en massa väntan måste jag säga och en hel del oro också). Det jag också tänkte på var att jag faktiskt hade man och en man som ville ha barn. Jag har många singlar till vänner som inte träffat någon och jag tror att de har snäppet värre. De tänker ju också på om det någonsin ska bli barn för deras del och nu brukar jag försöka tänka att jag måste vara extra omtänksam mot dem.

Men tillbaka till dig: det är inte så lätt att gå igenom längtan efter barn och du måste hela tiden påminna dig själv om att det är jobbigt, vara extra snäll mot dig själv. Det är också orättvist för det är oftast tjejer som inte får vara för gamla, men att få barn är ingen omöjlighet. Försök att gör upp en plan för hur länge ni ska försöka på egen hand och med hjälp eller adoption. Prata mycket om drömmar, längtan och oro.

hoppas att oron lättar lite och att ni blir gravida snart.

När jag pratade med sophiahemmet och frågade om ålderns betydelse sa de att jag "var bebis" fortfarande, dvs 33 år var ingen ålder!
Tja, alltid något upplyftande i allt elände.

Lycka till, till oss alla!!!

Hej Sabia och alla ni andra 34+ingar. Jag är 35 och känner PRECIS som ni

Men kul att höra av nollåttan att Sophiahemmet betraktar 33-åringar som "bebisar"... så då kanske jag bara är i förskoleåldern än så länge

Kram Kram Kram

hej på er alla.
jag tycker att det är inte bra när läkarna säger så. vi blir inte yngre utan våras kropp blir ju bara äldre. en gång en läkare frågade mig varför jag hade bråtton att bli gravid. då svarade jag att det spelade inget roll hur mycket jag än försökte förklara för honom , han skulle endå aldrig förstår mig som person, utan bara som en patient. jag är 34 år nu å jag var 29 år när jag började med min utredning å fortfarande har jag inga barn. å min läkare brukade säga att jag inte behövde oroa mig, för att jag var bara barnet, men nu känner jag bara en frustation inom mig.att vara 34 fyra år å inte lyckas att bli gravid är det som en mardröm. det verka som man vaknar aldrig ur det, någonstans kanske vi försöker lura oss själva.
kram på er alla.

Hej jag är 35år och känner också att tiden rinner på.
Jag ska på Nybesök på Hs IVF i morgon och hoppas det börja hända saker snart.

Till oss sa dom att om närmar sig 38-39 är chanserna mycket mindre att bli gravid, Innan dess är inte loppet kört. Fast det är väl olika hos olika kvinnor.

Hej!

Här har ni en till. Är 36 år och har inga barn.
Igår hade jag en sådan otroligt dålig dag när jag bara insåg att jag kommer att vara utan barn, jag kommer att vara den bittra som inte kan umgås med andra som har barn osv.

Min mor var 43 när hon fick sitt sista barn och en kompis till henne fick sitt första när hon var 41 år. En annan god vän fick sitt första vid 40 år och titta på alla kändisar i Hollywood som börjar närma sig 40-strecket utan barn.
Det finns hopp men jag önskar att jag fick veta att jag kommer att få barn någon gång för just nu känns det som att vi kommer aldrig att lyckas.
Och lyckas vi så blir det väl ett till MA.

Jag är 36 och har gått igenom 3 IVF (ruvar nu för sista gången) och vi har precis påbörjat adoptionsprocessen. Men den processen är lååååång. Ibland känns det riktigt hopplöst!

Men jag håller med Margaret. Har en väninna som är singel och ett år äldre än mig och tänker att jag i alla fall har kommit igång med bebisverkstaden och att det finns många som fortfarande letar efter den rätte vid den här åldern.