Jag blev gravid i sists minuten innan vi skulle be om utredning, så vi hann fundera på adoption, IVF osv. Att inte pröva något av det utan acceptera barnlöshet var aldrig aktuellt. Vill fråga både er som lyckats få barn på ett eller annat sätt och er som fortfarande kämpar, om ni kunnat leva utan barn. Hade behandlingar inte funkat och man av någon orsak inte fått adoptera, hade man ju tvingats leva utan förstås.
Precis som du säger så finns det många utvägar men som det känns så VILL jag inte leva utan barn men om det inte funkar på något sätt så måste jag acceptera det. Är inte beredd att ge upp IVF än och sen får vi se vilket nästa steg är om det inte går!
Idis76: Håller alla tummar i världen för att du ska lyckas! Jag hade haft mycket svårt för att acceptera barnlöshet om alla vägar var uttömda.
Jag har tänkt tanken fullt ut många gånger, och jag vet att jag kommer ha ett bra liv även utan barn (om det nu inga blir). Det skulle såklart vara en sorg och som det är nu så KÄMPAR vi allt vad vi kan. Men som sagt, ett bra liv hänger ju inte enbart på barn eller ej. Jag känner flera starka, härliga kvinnor som aldrig lyckats bli mammor....Det ger mig styrka.
Jag är beredd att avsta fran BIOLOGISKA barn. Tycker att priset är för högt med IVF efter IVF. Fungerar inte detta försöket gar vi nog vidare med adoption.
Däremot är jag inte beredd att leva utan barn. Allt det här kämandet för att fa barn har fatt mig att inse att jag verkligen vill bli mamma...
Vi kämpade i 2 år och under den tiden hann man tänka mycket. I början hade jag svårt för tanken på att adoptera. Men efter ett tag insåg jag att ett liv utan barn inte var aktuellt. Jag är så lycklig över att vi till slut fick en son han känns verkligen som ett mirakel!
Visst kan man få ett rikt liv utan barn, men jag ser barn som den röda tråden genom livet.
Toadette: Blev det adoption eller gick det av sig själv eller via IVF? Er son är ju inte mörk, men han kanske kommer från ett europeiskt land. Grattis till honom oavsett.
Din fråga är intressant och säkert aktuell för en del som har kämpat länge för att få barn utan att lyckas. Kan jag leva utan barn?
För egen del kan jag säga att det finns nån stans ett lugn inom mig. Jag tänker nämligen att så länge det finns barn på den här jorden som saknar ett hem och en familj så är barnlöshet inget som "hotar" mig. Vi skulle gärna vara mamma och pappa åt nån som har förlorat sina biologiska föräldrar. Någon här på FL skrev en gång nåt i stil med att "ett barn växer inte i magen utan i hjärtat", det tyckte jag var så fint. Vi har inte försökt i ett år ännu så förhoppningarna är fortfarande stora att vi på egen hand ska kunna få barn, men ändå...
Det här kanske inte var ett direkt svar på din fråga, men ändå några tankar.
Det går så bra med bara tankar. Det är inte så bara. Visst växer barn i hjärtat, men det där med graviditet o födsel blev för stort o jag ville vara med om det igen. Hade det inte gått o vi adopterat, hade det säkert varit precis lika bra!