Kolikbarn - Dorothea berättar om sonens kolik

Eftersom tvillinggraviditeten var mycket jobbig med sjukskrivning redan från vecka elva var Dorothea och hennes sambo Jesper tveksamma till om de ville behålla det kommande barnet.

- Det märktes redan runt vecka tio att det absolut inte skulle handla om samma smärtor denna gång, så vi beslutade oss för att behålla det, gud vilken drömgraviditet det blev mot den första.

En vanlig syn, Alvin ett par veckor gammal.

Skrek hela första natten utanför magen

Tvillingarna Noah och Jolie hade precis blivit klara på inskolningen när lille Alvin föddes. Den första tiden med de nyfödda tvillingarna var lugn och skön, Dorothea och Jesper trodde att det skulle bli ungefär likadant med lille Alvin.

- Med lillebror kunde vi glömma det! Han skrek hela sin första natt utanför magen och han skulle äta, äta och äta. Det lugnande ner sig lite dagen efter men vi förstod nog ganska snabbt att han måste ha ont i magen för han drog verkligen ihop hela kroppen och vrålade.

Vi pratade med BVC men vart inte mycket klokare där, eftersom man inte kan "behandla" kolik, bara lindra. Jag gjorde allt möjligt och fick även tips om akupunktur.

Pappa Jesper med Noah och Alvin bara någon vecka gammal.

Dorothea grät i duschen

Lille Alvin sov och åt på nätterna utan att skrika. På dagarna när Alvin skrek var tvillingarna alldeles lugna och snälla.

- Lillebror fortsatte att skrika hela dagarna i början och jag minns att jag, dagen innan Jesper skulle börja på sitt jobb, stod och grät inne i duschen och tänkte att "jag klarar det aldrig, det är omöjligt". När varmvattnet tog slut var det ju bara att gå ur duschen sova ett par timmar och sen köra, det var mina barn jag satt till livet, så det var mitt ansvar att "fixa" dagarna utan gnäll.

Huvudvärk och en skrikande bebis var Dorotheas vardag

Trots Alvins kolik, tvillingarnas korta dagar på dagis och sambon som jobbade till sju på kvällen och varannan lördag lyckades Dorothea hålla ett helt hem städat och rent och ta hand om sina tre barn. Inte ens Dorothea själv kan förstå hur hon fick ihop det då.

- Jag önskar att någon hade videofilmat mig för redan nu bara några månader senare vet jag inte hur jag lyckades med allt. Jag minns att jag kunde gråta en skvätt för att jag inte ens kunde trösta mitt eget barn. Jag minns att jag en gång var tvungen att lägga ner honom i sin babysitter och gå utanför dörren i 10 sekunder bara för att andas och inte slita av mig själv allt hår!

Jag minns många små sekvenser där jag kände att nu går jag snart under om jag inte bara kan få äta en frukost, lunch eller middag utan att ha en skrikande bebis i famnen! Eller den konstanta huvudvärken jag fick dagen efter att lillebror föddes, som tack och lov försvann med koliken.

Svårt att lindra koliken

Dorothea provade minifom som ska lindra kolik men det gav ingen skillnad. Hon tänkte även noga på vad hon åt och drack. Det enda som kunde få Alvin att bli lite lugnare var att lägga upp honom långt på axeln och massera ryggen lite samtidigt som de guppade runt i huset. Alvin var även lugnare när familjen var utomhus.

- När Alvin var drygt 2,5 månad gammal var vi nära att testa om han var mjölkallergiker, det var nästan så vi hoppades att han skulle vara det, bara för att få ett slut på det hela. Men vi hann inte börja förrän han blev av med koliken.

Alvin tre månader gammal.

Koliken slutade en dag då Alvin var tre månader

- Det var inte förens det var slut strax efter att han blivit tre månader som jag insåg hur ledsen han alltid vart innan. Aldrig kunde han ligga någon annanstans än i ens knä och man skulle helst bara gå runt, runt och absolut inte sitta still.

Nu är Alvin en liten charmknutt, det är så härligt att äntligen kunna få se honom le och bara ligga ensam i babygymmet och kika på alla bamse figurerna ovanför. Att inte inombords vara livrädd för att han ska ha så ont.

Dorotheas 5 tips till andra föräldrar med kolikbarn

• Tänk på vad du äter! Det är värt att utesluta vad som helst bara det får ens barn att må lite bättre. Och när bebisen mår bättre kommer även du må bättre.
• Härda ut! Försök att fokusera på att detta är övergående. Det kommer avta och tillslut sluta helt - när man väl befinner dig i det hela kan det kännas som om det aldrig kommer ta slut. "Det kommer alltid vara så här" kan man tänka. Men för många slutar det inom 3 månader, för andra tar det lite längre men det kommer att sluta!
• Försök se ett mönster. Oftast skriker de på någorlunda bestämda tider, skriker barnet på nätterna - sov på dagarna, det är jätteviktigt att du sover! Man behöver sömn, mer sömn än en vanlig nybliven mamma (och pappa) sov så mycket du kan. Skriker de på eftermiddagarna försök att vila så mycket som möjligt på förmiddagen osv.
• Be om hjälp! Ser du inget mönster alls utan det är olika varje dag, var heller inte rädd/blyg för att fråga om hjälp. Både hos BVC för lite mer informativ hjälp och/eller från folk som haft kolikbarn. Men även från släkt och vänner, det behöver inte handla om barnpassning en hel dag utan kanske bara en timme eller två. Att någon kan gå ut med barnet på en promenad så du kan vila och återhämta dig. Det gäller alla med kolikbarn, även de som ser ett mönster och vet exakt när bebisen kommer börja skrika.
• Var ingen supermamma! Be om hjälp, tala om hur du känner för ditt barn, det är inte konstigt och heller inte ovanligt att ha svårt att knyta an till ett barn med kolik. Jag lärde mig att man inte behöver vara en supermamma. Jag lärde mig fråga om hjälp när jag behövde det, både från min sambo men också från utomstående så som min mamma. Jag lärde mig att man inte behöver vara en supermamma som ska klara allting HELT själv.

Inte ovanligt att ha svårt att knyta an till ett kolikbarn

- Med Noah och Jolie kände jag kärlek direkt, obotlig kärlek jämt och ständigt, det fanns liksom inget stopp. Men när lilla Alvin bara skrek och skrek så var det en massa som blockerade det där lyckoruset jag kände för tvillingarna. Jag kände att jag älskade honom men inte på samma vis som jag gjorde när jag fick Noah och Jolie.

I efterhand har jag fått veta att detta inte är konstigt, inte heller ovanligt. Men många vågar inte säga det för det är otroligt känsligt. När Alvin blev av med koliken kände jag på en gång mer kärlek och ville bara ha honom nära hela tiden, precis om det var med tvillingarna.

Jag är fortfarande och har alltid varit så glad över att vi vågade behålla honom, för jag älskar mitt liv och mina barn!

Ett stort tack till Dorothea och hennes familj som har delat med sig så mycket av tiden då Alvin hade kolik. Vill du veta mer om Dorothea hittar du henne här i hennes blogg, Dorothea - Ett nästintill trillingsliv.