Jag hade under den senaste tiden misstänkt att elastiken mellan mig och min mamma inte var riktigt lika stram och spänstig som den brukade vara. Det första jag lade märke till var att det då och då blev svårt att fokusera på henne hela tiden och att hennes varma doft nästan försvann ibland. Det var lyckligtvis mycket kortvarigt i början och innan jag hade kommit fram till en passande reaktion var hon i fokus igen. Jag borde kanske ha förutsett att det var något avgörande på gång, men hade ingen erfarenhet av sånt här att utgå från. (Faktiskt har jag generellt sett lite underskott på erfarenhetskontot. Jag arbetar dagligen ihärdigt på att fylla på det.)
Elastiken blev långsamt allt slappare inför den olycksbådande dagen, då den SPRACK. Oj, vad jag blev rädd. Plötsligt var hon borta helt och hållet. Jag kunde varken se, höra, märka eller känna doften av henne och jag låga bara där på golvet och sprattlade hjälplöst med armar och ben. Jag förstod med en gång att det var något mellan min mamma och mig, det gjorde det omöjligt för mig att få fatt i henne. Min mamma kunde röra sig genom detta ”något” och komma så långt bort att jag inte längre kunde märka henne.
Vill du läsa resten av inlägget? Klicka dig vidare här!
Här är de tidigare udragen från bloggen.
