– Jag levde det perfekta «Facebooklivet»

För två veckor sedan berättade Stine Marie sin historia om förlossningsdepression för norska sidan Mammanett.

Hon efterlyste mer öppenhet runt sjukdomen och responsen lät inte vänta på sig.

Väldigt många kvinnor berättade på Mammanetts facebooksida att de hade upplevt detsamma. Laila Helgesen (32) var en av dom.

Stora förväntningar

Laila säger att hon alltid har önskat sig barn. När hon träffade pojkvännen Christer, köpte hus och blev gravid efter bara två månader, var lyckan komplett och hon såg fram emot att bli mamma.

– Jag levde i tron om att moderskärleken skulle överfylla mig. Det var ju vad alla sa! Jag skulle bli förälskad så fort jag såg barnet. Så fantastiskt, berättar hon.

Klarade inte ta i sonen

Graviditeten gick förhållandevis problemfritt, men förlossningen blev något dramatisk. Sonen föddes prematur, i tillägg till att han hade lågt blodsocker. När barnet omsider låg på hennes mage, klarade inte Laila ta i honom.

– Det var väl då jag insåg att något inte var normalt. Jag höll händerna över honom men klarade inte hålla runt eller lägga armarna runt honom. En sköterska la mina händer på honom, säger hon.

Höll fasaden

Laila berättar att hon dom första dagarna efter förlossningen levde det perfekta «Facebooklivet».

– Jag delade bilder och berättade hur förälskad jag var i vår son. Hade folk bara vetat!

– Jag hade inga känslor för honom. Jag var mer angelägen om att hans pappa skulle få vara på sjukhuset med oss, för jag var livrädd för att vara ensam med vår son. Det var Christer som böt den första blöjan. Det var han som matade honom och gav honom den väl behövliga kärleken som han behövde.

– Jag höll honom, men utan kärlek och känslor. Jag var livrädd för mina egna känslor. Jag var aldrig så långt ner att jag kunde ha skadat honom, men jag hade fått frågan om att ge bort honom hade jag sagt ja, säger hon.

LÄS OCKSÅ: Jag hatade att amma!

Många upplever förväntningspress på sociala medier

Catharina Elisabeth Arfwedson Wang, professor och psykologsåecialist vid institutet för psykologi, säger att många kvinnor har förlossningsdepression upplever förväntningspress.

– Speciellt knutet till sociala medier där man ska framställa sig själv på positivt sätt, säger hon.

– Det kan vara svårt när man har stora förväntningar på sig själv. Är man lite nedstämd har man problem att förstå det sociala spelet. Man har svårt med att genomskåda att det är «fake» på sociala medier. När man inte är deprimerad är det lättare att se att inte alla har det så. För många leder det till skamkänslor, isolation och det kan utlösa en större depression, säger professor och psykologspecialisten.

LÄS OCKSÅ: Less på glansbilderna folk visar fram i sociala medier?

Kämpade med amning

Mitt i allt kämpade Laila med amningen. Hon pumpade mjölk varannan timme hela dygnet och på natten gick hon in på intensivavdelningen där sonen låg med mjölken hon pumpade.

– Jag minns gott hur jag nästan tvingade mig att se på min son som låg där i sin säng. En del nätter behövde jag vända för att gå tillbaks för att visa sköterskorna att jag var in hos honom. Jag hade inte behov av att se honom, säger hon.

Isolerade sig

Efter tio dagar på sjukhuset fick familjen resa hem. Laila berättar att hon åkte med en stark känsla av amningspress och förtvivlan, samt en baby som hon helst ville lämna kvar.

– Dagarna efter fick vi givetvis en del familjebesök, säger hon. – Jag minns att jag fick en kommentar om att det bara var Christer som tog sig an ungen.

– Jag skämdes och blev rädd för att visa mig ute bland folk. Syntes det så väl att jag älskade ungen?

– På dagtid medan Christer var på jobb lät jag lillpojken ligga i vaggan. Tog bara upp honom för att ge mat, blöja och obligatorisk golvtid med lek. Jag ryser nu över hur känslolös jag var, säger hon.

Dolde det för omvärlden

Då det var dags för första hembesöket från sjuksköterskan pratade de om smått och gott. Laila berättade emellertid ingenting om hur hon hade det. – Det var aldrig heller något som lyftes, säger hon.

Den enda som märkte att det var något galet var sambon Christer. Laila berättar att han efter bästa förmåga försökte göra det bästa för henne, utan att helt förstå vad som pågick.

– Inte ens till honom vågade jag berätta hur jag hade det, säger hon.

LÄS OCKSÅ: Ingrid (14) skulle adoptera bort sonen

Kände att hon älskade honom

Laila minns väl det ögonblick hon första gången upplevde känslan av kärlek för sin son. En kväll när hon skulle byta på honom, började han hosta.

– Det verkade som han inte kunde andas. Jag grät av rädsla och kände för första gången hur hemskt det hade varit om jag förlorat honom. Jag grät av lättnad för att jag förstod att nu tycker jag om honom! Då var han cirka sex månader, säger hon.

Gradvis upplevde Laila att det gick bättre och bättre att ta hand om sin son, och hur kärleken växte tillsammans med honom. Först ett och ett halvt år senare klarade hon av att berätta för sin läkare hur hon hade haft det.

– Många instängda tankar kom och jag fick bekräftat att jag aldrig var galen. Jag upptäckte hur gott det gjorde att prata. Jag skämdes inte längre. Nu klarade jag av att prata med Christer. Äntligen fick han svar på varför jag hade varit som jag var, säger hon.

Fortfarande dåligt samvete

Fem år senare kan Laila fortfarande känna på det onda samvetet hon har för att hon i början inte gett sonen den moderskärlek han förtjänade.

– Jag vet att han fick det han behövde från pappan, men modershjärtat kommer aldrig att glömma.

Laila hoppas att hennes öppenhet kan hjälpa andra i samma situation. – Förlossningsdepression är något man inte får glömma bort. Jag trodde att jag blev frisk när jag började älska vår son, men insåg att jag inte blev frisk förrän jag började prata om det. Jag hade tur som bara slet med det i 1,5 år. Jag vet att många går längre än så och det gör mig ont, säger hon.