Jag hatade att amma!

Johanna Grønneberg Mesa (33) fick dottern Savannah för 1 år sedan.

Modersinstinkten och lyckan kom inte automatiskt

Hon vill göra upp med myten om medfödd modersinstinkt och ögonblicklig babylycka. För hur kan man vara lycklig när babyn skriker, kroppen har gått igenom en traumatisk 25 timmars smärthelvete och du ska ta hand om ett skört människoliv utan att ha en aning om vad du håller på med?

Johanna förväntade sig att modersinstinkten skulle komma när hon fick sin dotter i sina armar, men konfronterades istället med hur otillräcklig hon kände sig.

– Jag fick ofta höra att «Modersinstinkten kommer automatiskt» medan jag var gravid. Det enda dom glömde att säga var att den lilla instickaren att det kanske inte kommer på en gång. Jag gick nämligen en lång stund och funderade på om jag kanske saknade den instinkten. Men det kommer tillslut och då känner man sig fantastisk, försäkrar Johanna.

LÄS OCKSÅ: Förlossningsdepression

Ingenting blev som förväntat

Johanna upplevde att det var många regler för hur man skulle uppföra sig när man blev mamma.

– Folk var väldigt säkra på hur jag skulle känna mig verkade det som. Men att andra berättade för mig hur jag skulle känna gjorde bara att jag kände mig sämre eftersom jag inte hade det på samma sätt. Jag blev inte förälskad i mitt barn vid första ögonkastet som de sa att jag skulle göra, säger Johanna till Mammasidan.

– Ingenting blev som förväntat efter förlossningen. Nu har Savannah blivit ett år och vi myser tillsammans, men jag trodde nog att tiden direkt efter förlossningen skulle bli mysigare också. Jag kände att jag hade gett allt...min kropp, min sömn, min karriär och jag fick ingenting tillbaks. Hon bara låg där. Jag var nog lite besviken, men det vågade jag inte säga högt.

Medan andra mammor berättade att dom inte klarade av att vara ifrån babyn mer än fem minuter, kände Johanna helt annorlunda.

– Jag gick med långsamma steg till affären och stod extra länge vid köttdisken bara för att jag inte ville gå hem och vara mamma. Jag stod där och trodde att det bara var jag som hade det så, att alla andra satt hemma och stirrade förälskade på sitt lilla barn och älskade att vara mamma.

Hatade amningen

Och detsamma gällde även amningen

– Jag fick intrycket av att amma skulle vara en fin, om inte vacker och oförglömlig, känsla då jag jag barnet skulle komma varandra närmare och knyta band trots lite såriga bröstvårtor. Istället satt jag och grät medan jag ammade med blödande bröstvårtor. Jag hatade att amma, men vågade inte säga det högt, erkänner Johanna.

Hon trodde att det skulle bli bättre och bättre med amningen, det var i alla fall det folk sa till Johanna. – Jag väntade och väntade på att den fina tiden och de goda stunderna skulle visa sig. Men jag blev bara mer och mer less eftersom det uteblev.

LÄS OCKSÅ: Kan jag banta när jag ammar?

Vännerna i LA trodde amningen var ett projekt

– Vi är ju en amningsgeneration här i Norge och det är absolut förväntat att man ammar sitt barn och helst i 1 år. Mina vänner i LA hade det helt annorlunda, där var det långt ifrån förväntat och sågs istället på som ett alternativ. Många av mina vänner såg på min amning som ett projekt jag höll på med. Medan jag såg på det som ett jobb som förväntades av mig och som jag var tvungen att njuta av och värdesätta.

Men amningen blev aldrig mysig för Johanna.

– Det finns massor med hjälp för att amma. Det finns till och med en egen amningshjälp som kommer hem till dig. De hjälper till med olika amningsställningar så det inte ska göra så ont och det finns olika produkter man kan använda mot ömma bröstvårtor, berättar Johanna.

– Men jag hade inte lite ont i ryggen och såriga bröstvårtor. Det blödde från mina bröstvårtor och jag minns en gång när jag satt och grät medan jag ammade och kikade ner på Savannah och då hade hon blod i mungipan och en bit av min bröstvårta i munnen och då klarade jag inte låta bli att tänka: är det verkligen värt det? Men frågar du någon får du alltid till svar att ja, det är det!

LÄS OCKSÅ: 14 myter och sanningar om amning

Amningspressen är för stor!

Johanna berättar att amningen bara blev tjat för henne.

– Men jag vet självklart att alla inte har det så. Därför är det viktigt med uppföljning gällande amningen, men jag tycker pressen på amning är alldeles för stor.

Hon ammade Savannah tills hon var fem månader.

– Då verkade det som om hon inte fick nog med det hade jag. Jag försökte intala mig själv om att det var helt okej att jag slutade amma nu, men innerst inne brann det inuti mig att det bästa för barnet var om jag höll på i minst sex månader och gärna ett år. För det var vad alla sa. Jag hade otroligt dåligt samvete. Även om mitt barn verkade väldigt glad för att få något annat än bröstmjölk undrade jag alltid om jag hade gett henne det näst bästa, erkänner Johanna.

LÄS OCKSÅ: 10 råd om bebisens första mat

Slutar att planera så mycket

Nu har Johanna lärt sig en del om föräldrarollen.

– En sak som jag har lärt mig är att man inte behöver förbereda sig så väldigt mycket. Man kan undersöka möjligheter och kanske försöka förbereda sig lite mentalt, men att planera något är en dum plan. Jag planerade för mycket och det slutade med att jag blev besviken på mig själv. Jag hade jobbat i 23 timmar med väldig smärta. Jag hade tänkt föda naturligt men fick gå emot min plan och föda med epidural. Då kände jag att jag inte hade klarat av det jag skulle. Så ska ingen känna, berättar Johanna.

– Jag kan helt ärligt erkänna att jag skulle föda med fint smink, högt hår och fina kläder, och kanske fungerar det för någon, men inte för mig den här gången. Och den är ok!

Stora problem blir små

– När jag var gravid fick jag ofta höra att liven skulle bli annorlunda när jag blev mamma och att mina prioriteringar skulle förändras. Det bestämde jag mig ganska snabbt för att inte tro på. Jag skulle bli annorlunda mot alla andra. Jag erkänner gärna att jag hade en plan för att tackla mammarollen bättre än alla andra. Jag skulle visa dom! Men det är nog helt rätt att livet blir helt annorlunda – oavsett hur duktig du är! Och prioriteringar förändras, men inte i den grad att saker som var stora problem inte är det längre, erkänner Johanna.

– Är du redo för fler barn?

– Jag blir rädd bara av frågan. Jag har fått en otrolig respekt för de som har flera barn. Jag vill gärna att Savannah ska ha syskon, men jag har svårt att se hur vi ska klara två. Men vi får se, avslutar Johanna.

LÄS OCKSÅ: 6 vanliga amningsproblem