Så hanterar du ditt barns rädslor

Nästan alla barn går periodvis igenom olika rädslor under uppväxten. Det kan handla om spöken, döden eller att gå på kalas utan mamma eller pappa. Studier visar att för mellan fem och tio procent av barnen är rädslorna så starka att de uppfyller kriterierna för någon form av fobi eller ångeststörning. Men för de allra flesta är läskigheterna hanterbara med lite hjälp och stöd av föräldrarna.

Även om det kanske kan kännas tröttsamt att leta efter monster varje nattning, ska man inte ta föräldrastödet lättvindigt. Eva Harnesk, legitimerad psykolog och verksamhetsledare för Rädda Barnens mottagningar för barn och ungdomar, anser att man ska ta sitt barns rädsla på allvar.

– Det räcker inte med att säga att det inte finns några monster eller spöken. Man måste lyssna på barnet och ta rädslan med respekt. Med mindre barn kan det vara bra att titta under sängen eller i garderoben för att visa att det inte finns några spöken.

I Familjelivs forum berättar en mamma att hennes tvåårige son inte vågar sova i sitt rum, eftersom han är övertygad om att en varg ska ta honom. 

Vanliga rädslor bland barn0 till 2 år: Små barn är ofta rädda för att bli lämnade av sin mamma och pappa. Främmande människor och höga ljud kan också vara skrämmande.2 till 4 år: Utvecklingen av fantasin går på högvarv och det kan vara knepigt att veta vad som är på riktigt. Rädslor för spöken och mörker är vanligt.5 till 6 år: Många får tankar om döden och kan bli rädda för att mamma eller pappa ska dö. Sociala rädslor som att göra bort sig inför kompisarna eller att göra fel på fotbollsmatchen kan också bli påtagliga.Så hjälper du ditt barn att utmana rädslan• Visa att du tar rädslan på allvar. Lyssna på barnet utan att vifta bort oron.• Med små barn: var konkret – genomsök garderoben efter spöken. Ta också hjälp av sagor som handlar om att vara rädd.• Med ett lite större barn: hjälp barnet att tänka rimligare om rädslan – vad är det värsta som kan hända om man till exempel gör bort sig?• Hjälp barnet att närma sig rädslan i små steg. Som att vara ensam på kalaset en liten stund, medan du går en promenad eller kanske bara går in i ett annat rum.• Bete dig som vanligt. Undvik att med ord, kroppsspråk eller ansiktsuttryck signalera oro.• Ta ett steg tillbaka. Motstå frestelsen att alltid komma till undsättning när barnet ställs inför en utmaning.

Det är så att just i två- och treårsåldern är det vanligt med rädslor för odjur och mörker. Barnet utvecklar sin fantasi och har svårt att veta vad som är på riktigt.

– Ett sätt att hjälpa ett litet barn, kan vara att läsa en bok som handlar om att vara rädd. Utifrån berättelsen kan man sedan prata om rädslan, säger Eva Harnesk.

Som förälder kan du också fundera på om barnet har varit med om någonting otäckt.

– När barn ska sova kan de återuppleva sådant som har varit obehagligt. Försök att förstå vad rädslan handlar om. Till exempel kan otäcka bilder på internet eller tv börja rulla i tankarna på kvällen. Be barnet att berätta eller rita en teckning om rädslan för att få den ur sig.

Bland barn som är runt fem, sex år är det inte ovanligt att få tankar om döden. Om den stora rädslan är att mamma eller pappa ska dö, kan man försöka få barnet att tänka mer rimligt om döden – som att de allra flesta dör när de är gamla, menar Eva Harnesk.

– Man kan även fråga barnet om det hjälper att oroa sig, om oron minskar risken för att något ska hända. Ta dig tid att lyssna till hur barnet tänker.

Alla rädslor som ska hanteras och förhoppningsvis övervinnas kanske kan verka begränsande. Men faktum är att de fyller en funktion i barnens utveckling.

– Rädslor är varningssignaler som kan hjälpa oss. Det är bra att små barn är rädda för främlingar. För ett lite större barn ger det en positiv självbild att klara av något läskigt. Därför är det viktigt att vi hjälper dem att förstå att det man är rädd för kanske inte är så farligt, säger Eva Harnesk.

”Hjälp ditt barn att bli modigare”

Barn mår bra av att våga det som känns lite läskigt. Psykologen Martin Forster tipsar föräldrar i sin bok ”Jag törs inte men gör det ändå”, om hur de kan hjälpa sina barn att utmana sina vardagsrädslor.

Separationsångest, prestationsångest och överdriven blyghet är ofta mer hindrande än fobiartade rädslor, som att vara rädd för spindlar. I många fall sitter de också djupt och kan hänga med under hela uppväxten.

– Det gäller att hitta tillräckligt små steg att närma sig det som är läskigt. Annars blir det lätt en maktkamp där föräldern försöker övertyga barnet om att något inte är farligt. Resultatet blir att barnet genomlider situationen med andan i halsen utan att bli starkare eller tryggare efteråt.

Det finns dock situationer där det är knepigt att utmana rädslorna långsamt. Till exempel när barnet har separationsångest över att bli lämnad på förskolan efter att inskolningen är avklarad.

– Ibland måste man dra bort plåstret på en gång, annars får barnet inte chansen att pröva sina vingar. I sådana lägen handlar det om att bete sig så normalt som möjligt, så att man inte förvärrar rädslan, säger Martin Forster.

Ytterligare ett sätt att hjälpa sitt barn att bli modigare, är att helt enkelt lägga händerna på ryggen och låta barnet själv klara ut en situation.

– Om man träffar en bekant som ställer en fråga som barnet inte svarar på, är det lätt att komma till undsättning och hjälpa barnet. Men det är viktigt att inte alltid bryta in. Då är det bättre att gå vidare i samtalet, så att man inte gör en grej av det, säger Martin Forster.

Barn växer och blir stolta av att våga. Forskning visar också att modet smittar av sig till andra situationer. Samtidigt ska man varken som barn eller vuxen sträva efter att helt bli av med sina rädslor.

– Om man är alltför fokuserad på att minska rädslan, finns det risk att man fastnar i den. Målet med livet är inte att bli mindre rädd. Målet är våga göra det man vill – och om det är läskigt gör man det ändå, säger Martin Forster.

Stress är en annan sak som är viktigt att veta hur man hanterar om ens barn lider av det. Men hur vet man om ens barn lider av stress och hur kan man då som förälder hjälpa till? Vi har tagit hjälp av Hanna Fischer, legitimerad psykolog och psykoterapeut, som arbetar med behandling och utredning av barn, ungdomar och deras föräldrar. Se hennes svar i videon nedan.