Brottning med overall och blöt gummistövel

Men ibland, bara ibland, ser man de små hornen peka fram där under det vackra änglalika håret. Små små horn som knappt syns på håll för utomstående, men vi som känner dem väl, vi vet. Och vi ser.
Det där ansiktet som inte är sådär glatt, den snälla munnen som tar formen av, ja vad nu är den tar form av när den är arg.

En kropp som likt en blöt ål slingrar sig ur overallen. Fötter som inte vill hoppa i de annars väldigt omtycka stövlarna.

En kraftmätning utan dess like som fortsätter när man ska brotta in denna blöta ål i bilstolen och gång på gång får de smutsiga stövlarna stämplade över de tidigare rena byxorna, de man hade tänkt ha på det där mötet senare i veckan.
Bilresan hem längs den blöta vägen den mulna dagen kantas av diskussion om mat och handling. Något den blöta ålen absolut inte vill ställa upp på. Allt är ”Nej” och ”jag vill inte”.

Oftast är dessa prövningar hos mig väldigt kort ihållande och över på under timmen. Har av högre makter fått en väldigt fin och lugn flicka. Än så länge. Känner direkt att bara för att jag skriver detta så lär jag få äta upp det big time. Men trots dessa korta och än så länge få brottningsmatcher kan jag med handen på hjärtat säga att det finns få saker som tar min energi och gör mig så mentalt trött som dessa gånger. Känner mig fruktansvärt frustrerad och maktlös.
Kanske innebär att jag är svagare än andra eller inte har samma ork? Ingen aning, men jag kan med handen på hjärtat säga att jag hatar dessa tillfällen från botten av mitt hjärta.

Barn är underbara och den resa man får följa med på är som inget annat. Hur deras leende och glädje får en att må bra i hela kroppen. Hur deras tårar gör ont ända in i benet.
Brukar få frågan av mina än så länge barnlösa vänner om ”Hur upplever Du att det är att vara förälder?”. En fråga med väldigt många svar, en fråga jag brukar besvara med:

”Att vara förälder är extremt på alla sätt. Extremt underbart, extremt kul och givande. Men ibland också extremt jävla skitjobbigt.”

Typ så.

Ska precis efter jag skrivit klart denna text sätt mig i bilen och hämta dottern och återse henne efter en vecka då denna varit hos sin mor. Jag tror och hoppas att jag möts av en liten leende flicka som är lika glad av att se mig som jag är att se henne. Men jag vet också att de små små hornen kan vara där, att de kan lura under det änglalika håret.

När jag vrider om nyckeln som startar bilen har jag ingen aning om vilket det blir. Men jag hoppas att jag slipper bli stämplad av de idag både blöta och grisiga stövlarna då jag faktiskt tänkt ha dessa byxor på det där mötet senare i veckan.

/Max