Hur undviker jag att barnen känner skuld för separationen?

Jag och min före detta sambo separerade för ett halvår sedan, men vi har ändå haft lite känslor kvar för varandra. De gånger vi har kramats har barnen sett så glada ut. Jag är lite orolig att vi gör dem illa och ger barnen falska förhoppningar. Ska vi låta bli att kramas när barnen ser på?
Jag sa till vår dotter som är fem och ett halvt år och hennes småsyskon: ”vad skulle jag och pappa göra utan våra älskade barn”. Då sa hon: ”gifta er och leva lyckliga”. Vad svarar man då? Jag är orolig att hon tror att de har skuld i vår separation. För det har man läst att många barn kan ha.
Vad och hur ska man säga, för att de ska må så bra som möjligt?
Tack!

Svar från barnpsykologen:
Hej!
Du har helt rätt i att många barn tror att de har skuld till separationen och flesta barn till separerade föräldrar har en hemlig dröm om att de ska flytta ihop igen. Som vuxen vet vi att det mycket sällan är barnen som är skuld till separationen och också att det är ovanligt att föräldrar flyttar ihop igen. Som förälder gäller det att bekräfta barnens känslor och visa att man förstår dem. Men också att visa på att verkligheten kan se annorlunda ut, men ändå vara bra.
Till så här små barn kan man till exempel säga: att mamma och pappa älskar er lika mycket som förut och kommer alltid att göra det. Ni kan också säga att: Jag hör att du önskar och vill att mamma och pappa ska flytta ihop igen, men vet du vi kommer att ha det ännu bättre på det här sättet.
Så bejaka de känslor barnet har, både realistiska och orealistiska och ge verkliga och positiva förklaringar på hur framtiden kommer att se ut.
Med vänlig hälsning
Margit Ekenbark, barnpsykolog på Familjeliv.se