Hallå där!
Den 18-åriga stavhoppstjejen från ett litet samhälle utanför Växelsång i Småland har redan slagit sig in i världseliten. Hon har sedan utnämningen ”Årets nykomling” 2010 på Idrottsgalan satt juniorvärldsrekord på löpande band. Efter en överansträngning i ena knäckvecket och en inställd inomhussäsong kämpar hon nu för att komma tillbaka. I sommar väntar både EM, junior-VM och OS.
Dina stora idrottsframgångar har kommit snabbt, hur känns det?
– Jätteroligt. Utåt sett känns det nog som att mina framgångar kommit snabbt, men för mig har det stegrat gradvis. Speciellt om man ser till det resultatmässiga. Just nu känner jag att allt är möjligt, och jag vet att jag kan hoppa högre.
Idag har du din pappa som tränare, hur är det?
– För mig känns det naturligt, det var pappa som introducerade sporten hemma på gården. Han har själv varit spjutkastare. Stavhopp var inget som han kunde tidigare men vi har lärt oss tillsammans. Det känns skönt att vi idag kan lika mycket och förstår varandra bra. Det tror jag är en fördel.
Hur viktiga är dina föräldrar för din framgång?
– Jätteviktiga. De finns och har alltid funnits där, peppat och stöttat. Mamma och pappa har aldrig pressat mig, det har alltid varit min vilja som varit drivande. Sen har de aldrig gjort någon stor sak utåt när jag gjort bra ifrån mig, det är skönt.
Hur kombinerar man skola och träning?
– Jag har haft en fördel av att ha haft det väldigt enkelt i skolan. Hemma har det alltid varit skolan som gått först, så jag lärde mig snabbt att vara strukturerad. Nu läser jag naturvetenskap på gymnasiet och jag behöver plugga mer, någon gång skulle jag vilja bli läkare.
Har du några förebilder eller idoler?
– Stefan Holm gillar jag, han är väldigt intelligent. Som stavhoppare sägs de att det är en fördel att vara lång. Men Stefan Holm menade att det borde vara lättare att kontrollera sin kropp om man är kort. Vilket jag är, så jag litar på det. Sergej Bubka, är en legend som jag ser upp till mycket.
