Linnea föddes i maj 2005, vår efterlängtade dotter och lillasyster. Ett dygn senare satt jag på avdelning 45 på Sundsvalls Sjukhus, Linnea låg inne i ett undersökningsrum och jag satt utanför tillsammans med en barnsköterska. Min man hade åkt för att hämta storebror som skull få träffa sin lillasyster för första gången. Undersökningsrummet fylldes med fler och fler människor men ingen kom ut, till slut kom en kvinnlig läkare ut och satte sig bredvid mig tittade mig i ögonen och sa:
”Vi misstänker att din dotter har ett hjärtfel, vi vet inte hur allvarligt det är så ni måste åka till Göteborg, nu, idag!”
Åtta dagar senare lämnade vi vår lilla tjej till kirurgen som skulle operera henne och jag var övertygad om att jag aldrig skulle få se hennes vackra blå ögon igen. Men hon är ju en fighter, efter fem timmar ringde doktor Boris och talade om att operationen gått bra. Vi fick vänta ytterligare två timmar innan vi var välkomna till intensiven för att träffa henne. Lyckan var total, men det gick ytterligare en dryg vecka innan jag vågade knyta an till henne på riktigt.
De följande fyra åren skulle komma att kantas av oro och vånda, först tar det tid att förstå. Förstå att vårt barn inte var friskt och att hon aldrig kommer att bli frisk om inte forskarna hittar en lösning på hennes hjärtfel. En lösning som inte finns idag.
Att lära sig leva med ett sjukt barn, göra den overkliga verkligheten till vardag tar tid och rätt som det är så kommer det fasansfulla tillbaka. Efter ett och ett halvt år blev hon sämre igen och behövde opereras. Allt gick bra, trodde vi, men bara två månader senare blev Linnea akut dålig och vi åkte i ilfart till Göteborg. Linnea hade fått en propp i hjärtat, hon var bara timmar från att lämna oss. Även denna gång gick det bra och Linnea lyckades lurade döden igen.
Namn: Sara Walldin
Ålder: 42.
Familj: Maken Lars, Olle 11 år, Linnea 7 år.
Bor: Strax norr om Sundsvall.
Gör: Barnskötare.
Alias på Familjeliv: sarawn.
När Linnea blivit tre år var det dags igen. Denna gång för att få en mer långsiktig lösning, hon fick sitt enkammarhjärta. Efter den operationen fick Linnea livet tillbaka. Idag orkar hon nästan lika mycket som ett friskt barn. Hon kan inte springa lika långt som friska barn och hon blir fortare trött. Då dricker hon lite energipulver utrört i saft så kommer orken tillbaka.
Idag är hon en aktiv sjuåring som älskar sport, skridskor, skidor, badar på badhuset och går på fotbollskola. Visst blir hon extra trött efter ett pass men efter en dags vila i lugn och ro så är hon på banan igen. Jag som förälder får hela tiden tänka på att inte hejda henne för mycket eftersom hon själv måste lära sig att känna när orken tar slut.
Hur det blir när hon blir äldre, vet man egentligen inte. Så länge hennes hjärta fungerar som nu så behöver hon inte opereras igen vad vi vet. Vårt hopp står till forskningen runt medfödda hjärtfel, att man ska hitta ett sätt att ge Linnea ett fullt fungerande ”vanligt” hjärta.
