Ska jag stanna eller gå?

FRÅGA Jag är en kvinna i 40-årsåldern med två barn tillsammans med min sambo sedan tio år. Vi lever separata liv då min sambo arbetar på annan ort och är bortrest varannan vecka. Detta är oerhört slitsamt på relationen. Jag saknar honom aldrig – utan tycker att det är skönt att han reser. Livet blir lugnare och mindre konfliktfyllt då. Jag tycker inte heller om att han tar på mig – när vi har sex så vill jag absolut inte kyssa honom eller ha honom för nära. Jag har aldrig varit kär i honom, utan vi kände varandra tidigare som vänner och sedan började vi umgås som par och så fick vi barn. På den vägen är det.

Det jag funderar på är om mina känslor för honom allt mer blir som en nära vän, snarare än som en kärlekspartner?

När jag ser på honom ser jag en attraktiv man som kan vara oerhört rolig och charmerande. Men jag känner mig inte själv attraherad av honom. Vi har gått i familjeterapi – men det fungerade inte alls. Jag sa till honom för cirka två månader sedan att jag vill separera och drev på i ungefär en månad. Nu känner jag att jag måste ta tag i detta igen, men av någon anledning så känns det svårare än någonsin. Han är trevligare och gladare än på länge och dessutom uppvaktar han mig med middagar, vin och blommor. Kanske har jag byggt upp murar under så lång tid att jag inte kan hitta tillbaka till känslor som faktiskt fortfarande finns där? Eller är det verkligen så att det är slut och att jag bara måste våga och orka ta steget fullt ut?

SVAR Du verkar ha kommit väldigt långt i en separationsprocess. Det finns en hel del omständigheter som tyder på det. Du saknar honom inte, är inte känslomässigt närvarande när ni har sex, du har aldrig varit kär i honom, du är inte attraherad av honom och du stör dig på en del av hans sidor. Det är ändå så att ni levt tillsammans i tio år och har två barn ihop. Han är ju en del av ditt liv och ditt livsval och dina barns pappa. Att lämna en relation är aldrig lätt, det är som att lämna en del av sig själv och att ge upp en framtid tillsammans. Då blir man ibland väldigt nostalgisk och dröjer sig kvar även om relationen är dålig. Om du dessutom blir ensam i att vilja separera så blir det tungt för dig. Jag tror att ni behöver prata med varandra om er relation, vad som inte fungerar och vad ni eventuellt skulle kunna ändra på. Det är enda sättet för att kunna få ett nytt hopp tillsammans eller komma fram till om det är bäst för er att separera. Då kan ni också ta ett gemensamt ansvar för er situation. /Gerd

Har du en fråga till parterapeuterna?