När lyckan inte kommer

Madeleine Gustafsson minns den mörka perioden i samband med sin första graviditet och förlossning i januari 2007.

– Allt var svart. Jag orkade bara ligga i sängen och tänka de mörkaste tankarna, omöjliga att få ur hjärnan. På nätterna hade jag ångest. De antidepressiva medicinerna gjorde att jag höll mig precis ovanför ytan, berättar hon.

Precis som många andra som drabbas av förlossningsdepression hade Madeleine Gustafsson hade varit nedstämd redan under graviditeten, något hon delar med 50% av dem som får diagnosen.

Förlossningen var något som Madeleine såg fram emot. Hon såg den som ett hopp om att mörkret skulle försvinna. Men den blev inte den fina upplevelse av en naturlig förlossning som hon hade hoppats på. Madeleine blev förlöst med akut kejsarsnitt. Bedövningen tog fel; hon blev bedövad i hela kroppen, spydde blod och blodtrycket sjönk. Hon minns att hon hörde läkaren säga: ”Nu tappar vi henne”.

Fakta

Namn: Madeleine Gustafsson
Ålder: 29 år
Gör: studerar till elektriker
Bor: Svenshögen, utanför Stenungsund
Familj: Man och två döttrar, 3,5 och 1,5 år.
Alias på Familjeliv.se: Gustafssons

Dottern fick ligga på neonatalavdelningen och Madeleine träffade henne bara en kort stund under det första dygnet. Sedan ville inte dottern ta bröstet. Första veckan hemma kämpade de med amningen och det nya livet. Då rasade allt samman.

– Man ska ju vara glad, lycklig och jättekäck, men jag ville inte träffa någon, säger Madeleine och berättar att hon tampades med känslorna av misslyckande, av att inte känna sig som en riktig kvinna. Hon hade ju varken förlöst sitt barn själv eller lyckats amma och hon kände sig ensam, nere och otillräcklig.

Madeleine upplevde det som väldigt skamligt och tabubelagt att ta mediciner och ansåg att det inte var något som man talade om, inte ens inom familjen. Utåt höll hon noga uppe fasaden av den lyckliga mamman. Den var dessutom välputsad, för ångesten dämpade hon genom att städa.

– Ingen kunde ana hur jag mådde, säger hon.

Anna Birbrajer, psykolog och psykoterapeut inom psykologenheten för mödra- och barnhälsovård i Göteborg, menar att det är vanligt att mammor håller tyst om hur de mår, framför allt de som är ”duktiga” och har höga krav på sig själva.

– Det är en stor omställning att bli förälder. Både de egna och omgivningens förväntningarna på att detta ska vara en av de lyckligaste tiderna i livet är höga. Det blir en oerhörd konflikt när man inte känner så. Då kommer känslorna av skuld och skam och då blir det svårt att prata om hur man mår, säger Anna Birbrajer och förklarar hur viktigt det är att uppmärksamma sin nedstämdhet i tid.

– Ju tidigare mamman får hjälp, desto lättare är det att bryta neråtspiralen. För det går fort neråt, menar hon. Detta kan Madeleine kan vittna om. Hon visar upp märkena efter sitt huvud som hon bankade i kylskåpet när det var som allra värst.

Maken har varit Madeleines stora stöd, men på föräldrasajten Familjeliv.se fick hon också mycket hjälp och nya vänner som hon fortfarande har kontakt med.

– Att prata med andra på forumet har gjort att jag inte känner mig så ensam. Man får må dåligt där. Det tar mycket energi att hålla uppe fasaden inför folk som man träffar, men det behövs inte vid datorn, förklarar hon.

På efterkontrollen på MVC så var det Madeleines man som lyfte upp depressionen till ytan. Då fick hon hjälp att träffa en psykolog som hon fick gå hos varje vecka.

Anna Birbrajer berättar att det finns mycket hjälp att få idag, så hennes bästa tips är att våga prata, även för ditt barns skull eftersom det kan påverka er relation. Hon berättar att det forskas mycket på ämnet. Det man kan se är att de barn som påverkas negativt av en förälders depression i första hand är barn vars föräldrar har varit deprimerade under en mycket lång period.

Du är inte ensam och det är inte skamligt. Om du vet det så blir det lättare att prata och att söka hjälp, menar Anna Birbrajer och berättar att ungefär tio procent drabbas av post partum depression.

Psykologsamtalen hjälpte Madeleine och i december, nästan ett år efter förlossningen, så började hon se en ljusning.

– Jag började längta efter ett syskon till vår dotter. Jag blev förvånad över att känna så, säger Madeleine och berättar att både hon och hennes man var fast beslutna att inte skaffa fler barn.

I april året därpå, så vågade de försöka bli gravida igen. De hade bestämt sig för att ta till extra hjälp för att undvika att Madeleine skulle få ett återfall och anlitade därför en doula. Under graviditeten så hjälpte hon dem att bearbeta det obehagliga minnet av förlossningen och talade ut om depressionen och familjelivet.

Madeleine kände sig väl förberedd inför den andra förlossningen, men samma scenario spelades upp. Hon blev akutsnittad igen och reagerade på samma sätt på bedövningen. Men den här gången var Madeleine starkare i sig själv och hon fick hjälp av sin doula att ta sig till neonatalavdelningen för att få en chans att börja amma sin lilla dotter direkt, något som var viktigt eftersom krångel med amningen efter första barnet var en bidragande orsak till depressionen.

– Amningen funkade och jag var väldigt lycklig! Jag tänkte att ”äntligen så är det min tur”, säger hon och skrattar.

Väl hemma så började de mörka minnena från den första förlossningen att göra sig påminda. Kärleken till den nya bebisen förstärkte känslan av att ha missat den första viktiga tiden med äldsta dottern. Allt sammantaget gjorde att hon fick ett återfall och gick i pyjamas dygnet runt i fem veckor.

Tårarna börjar rinna längs Madeleines kinder när hon pratar, för såren är fortfarande öppna.

I ett steg för att må bättre, så började det kännas allt viktigare att få svar på varför hennes förlossningar slutade i akut kejsarsnitt. Efter många telefonsamtal och mycket tjat så fick hon göra en bäckenbottenmätning.

– Om man har höga krav på sig själv så söker man alltid efter svar på om man hade kunnat göra något annorlunda, menar Madeleine.

När resultatet av mätningen kom fick hon det svart på vitt.

– Jag var för trång och hade inte kunnat göra någonting annorlunda, säger hon.

Det var ett viktigt besked och nödvändigt för Madeleine för att kunna gå vidare och intala sig själv att hon duger. Idag är döttrarna 3,5 och 1,5 år och Madeleine ser ljusare på livet, om än inte solklart. Hon har börjat studera, något som kändes omöjligt för ett par år sedan då hon fick lägga all energi på att hålla uppe fasaden av den lyckliga mamman så fort hon lämnade hemmet.

Idag ligger ett kopplingsschema på köksbordet. Madeleine är snart färdigutbildad elektriker och kanske var yrkesvalet inte så svårt – hon ser fram emot mycket ljus i sitt liv.