Drömmer om att vara hemmfru

Det låter faktiskt helt sant. 

Kan nog hålla med på ett sätt.. Har du barn också? Jag har ammat mina barn länge och jag tycker det är mest naturligt att mamman är hemma längre. Ammar fortfarande min 2-åring som precis har börjat förskola. Känner att det är väldigt många som är anti att man ska amma länge nuförtiden för pappan måste också kunna ha barnet lika mycket. 

Precis.. även när jag var ensamstående så hade jag möjlighet att jobba mindre än heltid. Nu ska jag precis börja plugga igen (min yngsta har nyss börjat på förskolan) men hoppas att jag kommer kunna jobba deltid sen när jag är klar med utbildningen.

Är det fel att vilja att även pappan ska vara lika delaktig som mamman? 

Det är väl inget du behöver bry dig om, amma du på och låt andra göra som de vill. 

Ja såklart gör alla som de vill. Jag tycker inte det spelar någon roll alls hur andra gör men tycker man borde få välja helt själv. Och att det inte skulle vara sån press att man måste dela exakt lika. Och ja jag tycker det är naturligt att ett litet barn är mest med mamman , t.ex om man separerar ska inte ett barn under 3 år bo halva tiden.. Det är skillnad sen med större barn. 

Jag har levt som hemmafru under åren barnen var små. Två tätt och var hemma helt tills äldsta var drygt 3 år. Jag är introvert och älskar att pyssla på hemma så det passade mig väldigt bra. Under dom åren sparade vi separat till min pension för att täcka upp att jag var föräldraledig. 

Efter det har jag hittat en livsstil som liksom kombinerar det bästa för mig. Vi bor billigt i ett hus på landet och driver tillsammans företag som jag jobbar med några få timmar/dag. I övrigt sköter jag mycket med hemmet, gården (minus det tyngsta) och praktiska kring barnen. På papperet har jag en normal lön eftersom jag och mannen tar ut 50/50 trots att jag jobbar väldigt lite. Jag får en stressfri vardag, mycket tid med familjen, har tid att baka/laga mat från grunden, sköta om trädgården, ta en promenad mitt på dagen, åka iväg och sköta ärenden under dagtid osv. De flesta måsten är fixade när mannen kommer hem och han får mer tid tillsammans med barnen och mig. Helger hjälps vi åt där det behövs.  

Vi råkar vara rätt traditionella i intressen/vad vi är bra på och har delat upp det så för att det helt enkelt passar oss bra - utan att jag tycker det är så man SKA dela. Jag gillar en "manlig man" som kan ta hand om en familj, är driven och lite av en naturlig ledare. Ska ej blandas ihop med mansgris/mansbebis som vill ha allt serverat haha. Att tex inte vilja ta ansvar för barnen utan bara jobba, komma hem och förvänta sig att få allt serverat är inte manligt.. 

Även om man inte delar upp det efter stereotypiska könsroller tror jag absolut det är jättebra att komplettera varandra, ingen är ju ALLT. Om det däremot är kvinnan eller mannen som helst lagar mat, sköter tvätten, bygger altanen eller ser till att bilen kommer till verkstan är ju egentligen skit samma. Motsatser attraherar osv.  

En tanke angående föräldraskap och pappor. Om det är så viktigt med båda föräldrarna (tänker på alla som värnar om kärnfamiljen och vikten av att ha just en mamma och pappa), varför anser samma människor att pappans roll med barnen är så oviktig? 

Det är inte omanligt att skapa en relation med barnen. Det är inte omanligt att ge barnen manliga förebilder. När barnen är riktigt små är det så klart absolut naturligt att mamman vill vara nära - jag hade aldrig klarat av att lämna dom när dom var små. Under året var väl en dusch det längsta jag var ifrån dom haha. Att pappan däremot OCKSÅ är närvarande är ju däremot jättebra? 
Vi var föräldralediga tillsammans gaska länge, sedan har jag jobbat hemma när pappan varit föräldraledig så vi båda ändå varit nära. Det har inte gjort honom mindre manlig. Han är fortfarande sig själv?? 
Barnen däremot har en jättefin relation även med honom idag. Jämför jag med när jag var liten, med en ganska stereotypisk pappa som jobbade mkt, hängde i garaget på kvällarna osv så minns jag inte att jag hade något direkt RELATION med honom, - något som jag absolut inte vill att mina barn ska uppleva. 

Och ändå kunde du själv inte låta bli att slänga in en kommentar om de som inte tycker som du.

Du är ju lika brydd om hur andra gör som du tycker de bryr sig om dig. Om du verkligen tycker att man får göra som man själv vill varför ens kommentera andras val?

Så länge du själv slänger ur dig kommentarer om andra så får du finna dig i att andra kommenterar hur du gör. 

Ja, en intressant fråga.

Tror det handlar om de själva, inte vad som är bra för barnen. Dvs hemmafrun måste ha någon som försörjer henne, och mannen som vill ha en hemmafru vill ha någon som tar hand om barn och hem så han kan känna sig som familjens överhuvud.
Dvs, hemmafru-livet handlar inte om barnen, utan om de vuxna. 

Bryr man sig om sina barn, så gör man exempelvis som ni gjort, dvs båda tar ett aktivt ansvar för barnen. 

Stort grattis till dig!!:)