Någon som lever med en partner med Autism?
Hej TS!
Jag har anhörig med Asperger/autism som inte upptäcktes förrän x antal år i psykvården, utan just som du beskriver de här andra "ovanpå" diagnoserna som depression, ångest...till slut kom diagnosen manodepressiv (vilket jag behövt ha på en förälder också, hade man bara upptäckt det under dess rätta namn, kommit åt det med rätt medicinering, behandling hade främst mycket kunnat ändras för den föräldern till det positiva, men också för oss, för mig, min uppväxt hade nog sett helt annorlunda ut. Jag tror avgörande beslut gjordes i affekt, mitt i stormen av sjukdomen, och ingen annan kunde hålla tillbaka, som till exempel min andre förälder då. Så A och O tycker jag om man misstänker något att faktiskt få det utrett. Det finns även privata man kan vända sig till om man tycker kön är för lång inom den statsfinansierade vården men då får man själv hosta upp pengarna.
De har ju också ändrat på kriterierna vilket kan vara förklaringen bakom varför man inte fick lov att upptäcka detta innan, kalla det för Asperger, autism? Tänker att detta kan också gälla varför hen funnits i "systemet" (psyk-vården) så länge ändå och ingen misstänkt, påtalat detta innan? Det kan också vara att det är maskerat under att hen är så pass "duktig"/överkompenserar på andra områden att ingen vågar sig närma det här, eller bortser från det. Till exempel har jag fått höra att mina familjemedlemmar är så intelligenta, skärpta, snabbt svar på tal, speciell sorts av humor som slår till direkt (slår någon annan på fingrarna vid försök) och det här sättet skapar en distans, då vågar inte andra, eller tror sig kunna slå detta. Det har också varit lite förvirrande för mig då jag sett den sidan hos dem som är överutvecklat, där de är mycket duktiga, och sedan så den andra sidan som är i mitt tycke underutvecklat, där oförståndet stiger in, lite naiv, barnsligheten, det är ingen jämvikt i hjärnorna på dem.
Beroende på var man är på skalan/spektrumet för det med sig olika problem, men tillståndet har också fördelar, det får man heller inte glömma, men nackdelarna kommer särskilt om den som har det inte inser (förståelsen saknas) vilka resultat det blir av det. Därför tycker jag det är positivt att hen nu själv misstänker detta. Det underlättar för dig. Så ett råd är att stötta hen i att få det här utrett.
Du kan börja redan nu att förhålla dig till hen som att hen har autism i er kommunikation för att se om det hjälper, underlättar, men det är såklart bara på ett håll, sedan måste den andre också anstränga sig på sitt håll för kommunikationens skull.
Jag har alltid varit väldigt tydlig och rak och ärlig när jag pratar då med de här jag tänker på i min familj och de likadant mot mig, det är det som skapar närheten. Jag känner lätt att det alltid saknas en annan sorts närhet med de här i min familj som jag vet att jag aldrig kommer kunna få, då jag är född in i detta, uppvuxen med det runt mig, kan jag säga att det trots det finns en sorg i mig att den andra slags närheten jag behövt inte kan ges. Jag vet att om de kunnat hade de gett mig den utan att tveka, de kan inte, det är skillnad. Så vissa saker får man ge upp, men så är det ändå om man tänker på andra relationer i sitt liv, i alla fall för mig, att man själv är inte komplett och man gör det bästa man kan för stunden, men andra är heller inte komplett, så man får, man ger en pusselbit där, och en där för att behovet till slut är fyllt. För mig har det betytt mycket att jag förstår skillnaden mellan vad någon inte förstår, inte kan ge mig, till att man med skär illvilja håller tillbaka, inte tänker ge.
Jag har själv haft speciellt depression men också nivå av ångest tidigare och jag kan bara beklaga vilken slags partner jag var då själv till min och hur det påverkade. Man påverkar ju varandra, alltid, så är det. I gott och ont. Men just det här att jag förstår nu i efterhand att även om jag själv tyckte att jag hajade min sjukdom så har jag varit begränsat när jag var i den att se hur det här sårar, förvirrar, tär på min partner. Man har inte full syn, full förståelse, och man kämpar mycket inåt, mycket energi går åt inåt, så då har man tyvärr, mycket lite att ge utåt, och då är det klart att partner känner sig ensam, utstött, inte älskad. Allt det här du tyvärr erfar nu. Om nu din partner får bukt på det här, så kommer det här att underlätta. Ni har två små barn skriver du och jag skulle tro att hen blir överbelastad i intrycken, i alla att göra uppgifter, behöver mer återhämtning, varför den här "kylan" är det du känner av. Hen mår inte så bra. Det är inte du, det kan jag nästan säga med 100% säkerhet, utan det är så att när hen börjar tillfriskna så kommer mindre energi behövas gå åt inåt och mer kommer då gå utåt, till dig. Om du nu säger precis vad du känner kan det här sätta igång mer oroskänslor hos din partner men samtidigt är det viktigt att hen får det till sig. Du kan gott säga Du säger inte du älskar mig numera. Man behöver också få höra, få vissa "örfilar" av sin omgivning även om det är det sista man vill få just då. För min del kan jag säga att när min partner sa att han kunde lika gärna återgå till att vara singel om jag skulle fortsätta så här (jag drog mig undan mycket). När jag väl fick min diagnos, fick behandling så blev jag bättre och han var också väldigt då involverad av egen kraft, att förstå det här. Tyvärr gjorde han ingenting av vad han skulle göra för att själv inte åka på något, utmattning, så det blev ett resultat längre fram. Jag vet ju inte men jag kommer anta nu att du själv är en mycket tålig person, du är högpresterande och klarar av väldigt mycket men det betyder inte att du själv inte går att brytas ned, och en situation där du hela tiden har fått stå vid sidan av och stötta en partner med psykisk ohälsa under de här intensiva åren, småbarnsåren, kommer till slut med ett pris, så snälla var rädd om dig själv också i allt det här. Få egentid till exempel, avlastning, registrera egna signaler, symtom från dig själv, ta dem på allvar, så inget händer dig. Jag hajade detta med min partner, men jag kunde ändå inte få stopp på hans livs-snurr, de krav han hade på sig själv, de krav han blivit uppvuxen med. Han säger än idag att det var inte allt det andra som var för tungt, utan det var relationen med mig, som fick honom till slut att krascha, välta över, men han erkänner också att han hade de här varningssignalerna i sig sedan innan som gjorde honom sårbar inför en utmattning. Jag kan ju också medge att även om jag såg riskerna, såg problemet, så tyckte jag att han förvärrades med dem när han blev/mådde sämre. Bara så inte du också åker in i väggen.