Har två akuta kejsarsnitt bakom mig. I båda fallen drog igångsättningar, både kemiska och mekaniska, ut på tiden så bebisen blev stressad och behövde komma ut.
Funderar mkt på detta. Vad är det för fel på min kropp som inte vill föda ut bebisarna den bär? I bägge fall har det liksom avstannat och jag har slutat öppna mig.
Vad kan detta bero på?
Är vansinnigt besviken på min kropp över detta men försöker förstå vad som hände.
Jag vet inte om det finns ett svar, men har hört två saker som kanske kan säga något som kan ge ett hum. Det ena är min kompis som fött två barn vaginalt och bägge gånger har värkarna slutat, varför hon fått värkstimulerande och det har tagit otroligt lång tid att föda. Hon menar att de sagt till henne att det kan vara ''genetiskt'', och i hennes fall hade hennes mamma det likadant vid sina förlossningar. Det andra är att jag själv gått på kurser inför förlossning och där pratade de mycket om att stress försvårar både förlossning, amning mm och att det därför är viktigt att stressa ned, göra det bekvämt för sig mm. Inte för att skylla på dig, har svårt att tro att det förklarar hela förloppet.
Jag har inte fött barn själv, men vården verkar vara lite stressande för barnaföderskor. De stressar fram födsel i onödan, enligt vissa.
Det är nog inte din kropp det är fel på, utan det är vårdens arbetssätt.
Det finns inget positivt att vara besviken på en kropp som klarat av att bära två barn och som behövt lite hjälp. Ni hade stressiga veckor i slutet också. Sluta klanka ner på dig själv. I slutändan spelar saken ingen som helst roll.
Alltså. Jag blev båda gånger aå stressad av att tvingas in till sjukhus många gånger att jag fysiskt blev påverkad så jag darrat, spänt mig så folk sagt att det syns och liknande.
Får fortfarande stresspåslag av minnena, och då är första förlossningen nu 2,5 år sen, men minns ändå varje steg av den glasklart och hur jag mådde.
Å andra sidan, vad tjänar det till att fundera i dessa banor? Du kommer aldrig få svar, och det förändrar inte något...
Jag har fem barn. Med första var det på slutet så att han började må dåligt, så beslut fattades snabbt att ta till sugklocka. Det var det eller akutsnitt, men man tänkte att han var så långt ner i kanalen att klockan troligen skulle få ut honom snabbare. Och ut kom han. Jag gick som inte efter det och funderade på vad som var fel på mig. Vad förändrar det? Andra barnet - allt normalt. Men 3, 4 och 5 har varit sådana saker som skulle kunna få mig att fundera på vad i hela fridens namn som är fel på mig som gjort att det gick som det gick - men vad tjänar det till? Det förändrar ingenting alls.
Jag har också behövts smittas två gånger pga värksvaghet och utdraget förlopp. Jag har ältat det under flera år och har varit så besviken på att det aldrig blev någon vaginal förlossning, något jag längtat efter hela livet.
Men rent krasst så ska vi vara jäkligt tacksamma för att vi föddes i ett rikt land på 1900-talet. För annars hade vi kanske inte överlevt förlossningen och i bästa fall lämnat bebisen moderslös. Men även stor risk för att bebisen också skulle ha strykt med. Väldigt många kvinnor utan tillgång till läkarvård har dött under förlossningen.
Jag har två barn, första är fött med akut snitt och andra med urakut.
Nu är yngsta precis förbi förskoleåldern så det har gått några år och helt ärligt så har jag inte så många känslor kopplat till det längre.
Jag insåg snabbt att här behöver jag hittat ett förhållningssätt att bearbeta ganska snabbt för att kunna ta till mig barnet (som kommit genom ett trauma). Annars hade jag blivit ett vrak.
Första gången var vidrig, men det gick att hantera och önskan var ju att det inte skulle hända igen.
Okej, många år senare, ny graviditet. Förhoppningar.
Och nej - samma skit igen fast värre i kvadrat.
Jag hatar ordet revansch, för mig tolkar jag in att det handlar om prestation och det här är SÅ LÅNGT från det man kan komma. Men "andra" har hela tiden lagt det ordet i min mun.
- nu ska du få din revansch
- så sorgligt att du aldrig fick någon revansch
Själv tänkte jag i början, nu är det ALDRIG mer. På grund av komplikationer vid sista förlossningen är fler barn 110% uteslutet. Så vi kommer liksom aldrig få den där läkande upplevelsen. Aldrig. Det blev nog räddningen för oss ändå till slut. Vi vet med säkerhet att vi aldrig kommer hamna där igen. Det finns inga fler barn att bära, inga fler förlossningar och ingenting i hela världen kan ändra på det. Vi kunde inte gjort något annat då .... och det kan vi inte idag heller. Det blev som det blev.
Det var så här våra förlossningar blev.
Det var så här vår historia skrevs. Punkt.
Genom att angripa det på det viset har jag kunnat släppa det. Jag kan höra andra berätta om sina upplevelser utan att referera till mina. Jag har läkt dem. Jag har ju mina barn och som sagt, jag behöver inte öppna den dörren fler gånger. Jag har inte slätat över och det är inte så att jag går runt med trauman som skulle behöva bearbetas utan jag har gått vidare.
Tack som delar med dig.
Vi kommer inte heller skaffa fler, också pga min ålder. Det har gjort att det känts så bittert, det här blev det liksom. Jag är dock inte där du är än, att det kunnat få mig att släppa det.
För mig blev det en sån otrolig besvikelse andra gången - hela den graviditeten hade jag gått med en enorm förhoppning av att NU skulle jag få vara med om det iaf, för inte sjutton skulle kroppen gå över TVÅ veckor? Hade laddat för en vanlig förlossning precis hela graviditeten. Och så blev det inte så.
Jag grät så mycket av besvikelse båda mina förlossningar, att det har färgat mina minnen av dem. Och det låter sjukt och säkert otacksamt - men det fanns så mycket förhoppningar i mig så besvikelsen blev så enorm. Det var en sån otrolig förhoppning att få uppleva det, helt enkelt.