Har två akuta kejsarsnitt bakom mig. I båda fallen drog igångsättningar, både kemiska och mekaniska, ut på tiden så bebisen blev stressad och behövde komma ut.
Funderar mkt på detta. Vad är det för fel på min kropp som inte vill föda ut bebisarna den bär? I bägge fall har det liksom avstannat och jag har slutat öppna mig.
Vad kan detta bero på?
Är vansinnigt besviken på min kropp över detta men försöker förstå vad som hände.
Jag vet inte om det finns ett svar, men har hört två saker som kanske kan säga något som kan ge ett hum. Det ena är min kompis som fött två barn vaginalt och bägge gånger har värkarna slutat, varför hon fått värkstimulerande och det har tagit otroligt lång tid att föda. Hon menar att de sagt till henne att det kan vara ''genetiskt'', och i hennes fall hade hennes mamma det likadant vid sina förlossningar. Det andra är att jag själv gått på kurser inför förlossning och där pratade de mycket om att stress försvårar både förlossning, amning mm och att det därför är viktigt att stressa ned, göra det bekvämt för sig mm. Inte för att skylla på dig, har svårt att tro att det förklarar hela förloppet.
Jag vet inte om det finns ett svar, men har hört två saker som kanske kan säga något som kan ge ett hum. Det ena är min kompis som fött två barn vaginalt och bägge gånger har värkarna slutat, varför hon fått värkstimulerande och det har tagit otroligt lång tid att föda. Hon menar att de sagt till henne att det kan vara ''genetiskt'', och i hennes fall hade hennes mamma det likadant vid sina förlossningar. Det andra är att jag själv gått på kurser inför förlossning och där pratade de mycket om att stress försvårar både förlossning, amning mm och att det därför är viktigt att stressa ned, göra det bekvämt för sig mm. Inte för att skylla på dig, har svårt att tro att det förklarar hela förloppet.
Jag har inte fött barn själv, men vården verkar vara lite stressande för barnaföderskor. De stressar fram födsel i onödan, enligt vissa.
Det är nog inte din kropp det är fel på, utan det är vårdens arbetssätt.
Det finns inget positivt att vara besviken på en kropp som klarat av att bära två barn och som behövt lite hjälp. Ni hade stressiga veckor i slutet också. Sluta klanka ner på dig själv. I slutändan spelar saken ingen som helst roll.
Jag har inte fött barn själv, men vården verkar vara lite stressande för barnaföderskor. De stressar fram födsel i onödan, enligt vissa.
Det är nog inte din kropp det är fel på, utan det är vårdens arbetssätt.
Det finns inget positivt att vara besviken på en kropp som klarat av att bära två barn och som behövt lite hjälp. Ni hade stressiga veckor i slutet också. Sluta klanka ner på dig själv. I slutändan spelar saken ingen som helst roll.
Alltså. Jag blev båda gånger aå stressad av att tvingas in till sjukhus många gånger att jag fysiskt blev påverkad så jag darrat, spänt mig så folk sagt att det syns och liknande.
Får fortfarande stresspåslag av minnena, och då är första förlossningen nu 2,5 år sen, men minns ändå varje steg av den glasklart och hur jag mådde.
Å andra sidan, vad tjänar det till att fundera i dessa banor? Du kommer aldrig få svar, och det förändrar inte något...
Jag har fem barn. Med första var det på slutet så att han började må dåligt, så beslut fattades snabbt att ta till sugklocka. Det var det eller akutsnitt, men man tänkte att han var så långt ner i kanalen att klockan troligen skulle få ut honom snabbare. Och ut kom han. Jag gick som inte efter det och funderade på vad som var fel på mig. Vad förändrar det? Andra barnet - allt normalt. Men 3, 4 och 5 har varit sådana saker som skulle kunna få mig att fundera på vad i hela fridens namn som är fel på mig som gjort att det gick som det gick - men vad tjänar det till? Det förändrar ingenting alls.