Det finns många som har haft det mycket värre än dig, om som inte ens får en andra chans som du ändå fått med högskola och familj. Frågan är om du faktiskt ser och förstår det?
Du är lyckligt lottad och väldigt priviligierad som skapat ett bra liv utifrån dina förutsättningar. Ser du inte det?
Vad är det för funktion du tänker att barnets snippa skulle fylla i ditt liv?
Ens känslor är inte alltid rationella. När man har en dröm eller en föreställning av hur något ska bli, och det inte blir så, då blir man ju besviken oavsett vad det är egentligen. Men när det gäller kön på ett barn är detta något förbjudet. Det gör att känslorna aldrig får något utlopp och därmed går de hellre aldrig riktigt över. Du måste tillåta dig själv att sörja.
För min del fick jag bara ett enda barn. Jag har möjlighet att skaffa fler men ingen man finns i bilden längre och då har jag helt enkelt inte råd att vara fl. Nu är mitt barn 11 år och det är en sorg jag lever med att det aldrig blev syskon. De sista åren har jag äntligen sörjt färdigt och accepterat det. Men det har varit några jobbiga år inom mig. Mitt liv blev inte som det var tänkt, men jag har med åren insett att det faktiskt gäller de flesta människor. Nästan alla har en sorg med sig av något slag, eller något man ångrar. Din text bevisar detta ytterligare. Du fick aldrig någon dotter. Gråt, sörj, men gräv inte ner dig. Det vänder! Idag är jag så tacksam för mitt enda barn som är friskt och med många kompisar och det går bra i skolan. En aning bortskämd kanske, men det blir väl så. Idag tjatas det inte längre om syskon, och jag har insett att mitt barn inte känner den sorgen jag gör. Det hjälpte mig att gå vidare.
Du kommer att hitta dina strategier för att gå vidare när du sörjt färdigt.
Många kramar!
... Och om du inte kan relatera till dina barn som de små MÄNNISKOR som de är så mår de givetvis inte alls bra oavsett hur mycket du försöker övertyga dig själv. Att tro att barn inte skulle märka att mamma önskar att hon aldrig fått dem är obegripligt naivt.
Förstår dig ,TS,du har rätt att ha dina drömmar.Men du älskar ju dina barn.Och att kunna få friska barn är ochså en dröm.Dessutom blir inte livet alltid som man tänkt sig men det kan bli bra ändå!Lycka till!
Fattar inte hur vissa kan vara så hårda mot Ts. Vad faan!
Hon mår dåligt oavsett vad ni tycker. Har vi inte alla rätt känna som vi gör? istället för att visa en mobbingattityd (värsta av allt ni ÄR VUXNA MÄNNISKOR) peppa henne istället och ge råd hur hon kan ändra sitt tänk kring tre pojkar. Sitta bakom skärmen och vara taskiga löser ju inget. Får ju henne bara må sämre. Inte många vuxenpoäng för er där inte och läskigt att tänka att ni är föräldrar....
ALLTING ÄR RELATIVT.
Ts - oavsett mamma till en tjej eller kille så är mamma väldigt viktig person i barnets liv.
Ni kanske inte har samma intressen men du är ändå ytterst viktig för dem, du är deras mamma. Kanske kan du försöka hitta ett intresse tillsammans med dina söner som lockar både dig och pojkarna. Försök att hitta intresse i det pojkarna gör. Om de tex spelar fotboll bli fotbollsförälder. Det är faktiskt rätt kul! Du har två friska och fantastiska barn och ett underverk på väg. Tänk att få uppleva och vara med i deras liv.
Det bästa vore att du gick och pratade med psykolog och kurator för att bearbeta det du känner.
Jag hoppas du hittar glädje och lycka med dina söner.
Barn blir som man uppfostrar dem- sluta uppmuntra och beröm det "tuffa" och lär barnet att alla intressen är ok osv dvs uppfostra könsneutralt så ska du se att du slipper att sonen växer upp till en aggressiv kriminell person..... Jösses
Nej, att mobba är absolut inte OK. FL kan absolut ibland hantera vissa saker på ett märkligt sätt.
Nåväl, samtidigt så måste du förstå att din TS skulle kännas provocerande för en hel del människor.
Det jag t.e reagerade mest på var att du ursäktade dina tankar med att ingen kan förstå för de har inte haft det lika svårt. Där kan jag känna att det är ganska klumpigt att förutsätta att ingen annan som svarar har haft eller har det svårare än vad du har haft. Svårigheterna är en del av livet och de gör oss till de människor vi är, på gott och ont. Att hantera dessa är någonstans ett val. Att ta på sig eller ta av sig offerkoftan är också ett val.
Du verkar ju ha ett väldigt bra liv. Självklart har du rätt till dina känslor men man måste också efter ett tag få lite perspektiv på saker o ting. Jag tycker att du borde absolut gå eller fortsätta gå till en psykolog för du verkar ändå ha en hel del ouppklarade saker från barndomen som dyker upp och påverkar dig. Tro mig, det hjälper mycket när man inser att man kan släppa sitt bagage! Jag tvekar inte en sekund på att du älskar dina söner och är en bra mamma men jag tror att du är lite naiv om du verkligen tror att inga av dina barn märker det som pågår inom dig. Barn är väldigt receptiva. Jag hoppas att du söker hjälp och kan lämna detta bakom dig och njuta av ditt liv och din fina familj.
Som sagt, lycka till!
Barn fattar, de har bara inte ord att sätta på det de känner. Vuxna tror de kan skydda barnen från svårigheter men barn känner med hela sig. De är känslomässiga små tentakler och antenner som suger in allt från lukter till rörelser och uteblivna blickar etc. Så säg inte tvärsäkert att dina barn inte ser och inte känner för det, ärligt talat, vet du inte. Krasst ja. Men sant. När de blir stora kan du fråga dem om de kände att du inte ville ha dem. Nu? Nu kan du inte veta.
När blev du själv medveten om din barndom och hur mådde du av den vetskapen?
Där har du en viss fingervisning om när dina barn kan bli medveten om vilken ångest och kamp du har inom dig och hur det speglar dina barns reaktioner.
För din skull och dina barns skull hoppas jag att du tar itu med det du bär på. För det kommer fler tillfällen i ditt liv där du omvärderar din egen barndom och uppväxt. Och hur det påverkar din familj då det kan du inte veta.
Nej chansen är inte obefintlig bara för att ni har pengar och bor i ett fint område och i en bra skola. Faktiskt!
Den är betydligt större om man bor i ett välbärgat område tex skattebrott i framtiden
Hej TS!
Du kan inte försöka att tänka precis tvärtom..? Jag har själv tre pojkar och erkänner villigt att jag varje gång hoppades på en flicka. Kanske delvis för att jag liksom du växte upp utan manliga förebilder - ensamstående mamma då min pappa försvann ur bilden tidigt. Sen har jag två systrar också så det var alltid bara tjejer under min uppväxt. Jag har ju förr alltid känt att jag förstår mej på flickor på ett helt annat sätt än pojkar.
Men jag ser det såhär nu - det "mansunderskott" jag led av under uppväxten när jag saknade en pappa och drömde dagdrömmar om att ha en pappa och allra helst även en bror - det mansunderskottet har vänt sig nu! Jag tycker det är fantastiskt att jag (som inte fick några relationer med pojkar/män som barn) kan få lyckan att få flera fina söner och följa och vara nära dem under uppväxten! Den tanken får mig att gråta av lycka,och det verkligen känns menat att jag skulle få mina fina killar.
Hur som helst, hoppas att du kan lyckas vända dina tankar så att du kan må bättre. Sista tillägg är att som mamma till tre pojkar får man TYVÄRR många tråkiga kommentarer av omgivningen. Jag blir alltid förbannad på de som insinuerar att det skulle va synd om mej som "bara" får pojkar, men jag förstår att såna kommentarer är än värre att få om man som du känner så väldigt stark längtan efter en dotter.
Din svärmor känner sig själv bäst därför tror hon att dina söner kommer få det likadant som hennes son eftersom hon inte kunde ge honom den kärlek han förtjänade som barn får hon igen det hon gav honom som barn nu när han är vuxen. Och hon misshandlar er son psykiskt av att prata så med honom. Hon bör inte träffa honom om länge hon snackar negativt om pojkar. Nästa gång kanske du ska säga till svärmor att så som man sår får man skörda och ha henne som skräckexempel hur du inte ska göra med dina söner än att önska en dotter och sedan bli som henne
Jag föraktar människor som dig TS.
Vem skrev aggressiv kriminell? Jag?
Denna tråden fascinerar mig. Den är så extrem. Att det finns människor på riktigt som anser att könet på deras barn är avgörande.
Dina känslor kan ju inte jag göra något åt.
Men dina barn kommer ju att påverkas av de känslor du sänder ut. Och att du inte skyddar barnen mot din svärmor är skrämmande.
En fråga som jag måste ställa är:
Ts, är du seriös på riktigt när du säger att du har haft otur i livet?
Jag fattar inte skillnaden på flicka å pojke mer än kissorganet - i tonåren visst - då kommer utseendet att förändras till kvinnligt å manligt men hur kan detta vara så viktigt - kategorisera efter längd, hårfärg, ögonfärg - gör ni det med och värderar i viktighet och önskemål ?