Jag vill inte ha 3 pojkar...

Jag har både och. Det var väldigt svårt. Det tog mer än 10 år att få första graviditeten.

Jag får väldigt ofta den här reaktionen när jag berättar att jag har en pojke och en flicka: "Åh, vad kul det måste vara att ha en av varje sort!" eller "Åh, jag har tre vuxna pojkar (!), jag önskar att jag hade en dotter som jag kunde gå och shoppa med!".

Då vet jag inte vad jag ska svara. Jag ler väl fånigt och går över till nästa ämne... Inte därför att jag blir illa berörd, utan därför att jag helt enkelt inte förstår resonemanget.

Mina barn av olika kön är så olika varandra till personligheten att könet är den minsta skillnaden! Jag tror mycket väl att sannolikheten blir större att jag i framtiden går ut och shoppar med min son och tar med min flicka på träning i amerikansk fotboll... Det ska bli spännande att se hur de utvecklas och vad de vill göra när de blir äldre. 

Innan jag fick barnen hade jag en tanke om att det skulle vara väldigt kul att ha en flicka för att hon kunde ärva mina klänningar och leksaker. "Sure!..." Hon har aldrig kunnat ha mina kläder - hon är för kraftigt byggd och som baby kräktes hon hela tiden, så det var inte lönt att sätta på henne något fint. Oftast hade hon mjukisbyxor och bar överkropp... Vem som blir intresserad av leksakerna återstår ju att se. Hittills är det bara sonen som leker med dockorna.

Har ni tänkt på hur mycket fördomar det finns i vårt samhälle och vilka kommentarer man kan ställas inför av ytligt bekanta (eller till och med obekanta) personer när man berättar vilket/vilka kön ens barn har!

Att ha barn av olika kön verkar vara ett slags social prestige, det är mitt intryck. Det finns många schablonartade, och i dagligt umgänge fullt accepterade föreställningar, om vilken framtid som väntar en pojk- respektive flickmamma.