Jag vill inte ha 3 pojkar...
Jag antar att du inte har någon pappa, inga syskon och din mamma rökte ihjäl sig. Och inga andra släktingar. Och sedan toppen på det så kan du inte få några barn.
Jag antar att du inte har någon pappa, inga syskon och din mamma rökte ihjäl sig. Och inga andra släktingar. Och sedan toppen på det så kan du inte få några barn.
Jag Trodde inte jag kunde ha mer otur.
Dina barn har inte bett om att få födas. De föds in i en familj där de inte räknas för att de inte är flickor. Födda av en mamma som inte vill ha dom. Det är deras barndom. En barndom du ger dom. Hur kommer de må som vuxna?
Vem är det mest synd om tycker du? Dina söner eller du?
När jag var liten så drömde jag om 3 saker. En pappa, syskon och en dotter. Jag har inte fått något av det.
För då hade du intevarit så dömande. Och det är väl inte så stor chans att någon annan har maximal otur som mig.
Förstår TS. Barn skaffar de allra flesta för sin egoisms skull. Man har livsdrömmar, önskningar, förhoppningar... en bild av hur livet ska vara. Barn ska uppfylla en del av dessa behov och drömmar, och det kan vara allt från upplevelsen av föräldraskap som är viktigt till att få barnbarn och slippa sitta ensam på ålderns höst. Alla har sina skäl till varför de skaffar barn.
Jag vill också ha en flicka. Det är inte främst för att "jämföra snippor" som nån skrev. Pojkar har 4 ggr högre risk för autism, 8-10ggr högre risk för adhd och andra bokstavsstörningar. De är genomsnittligt aktivare, vildare, mer energiska och mer aggressiva än genomsnittliga flickor. Förnekas ofta (gärna med anekdot från någon som känner en lugn och pysslig pojke) men syns tydligt i forskning kring barns lek, riskbeteende, våldbenägenhet, skolresultat, kriminalitet, bilkörning, mäns resp. kvinnors prioritering av pengar etc. Vidare blir ca 85% av svenska kvinnor mödrar men bara ca 70% av männen blir fäder (SCB). Vill man ha barnbarn ger en dotter högre sannolikhet för det. Dessutom med högre sannolikhet för en tät relation, inte minst om barnbarnets föräldrar är skilda eller aldrig varit tillsammans. En dotter kan dessutom få barn genom insemination om hon är homosexuell eller inte hittar rätt partner.
Ganska rationella skäl mao. Att det sen dessutom är roligare att handla flickkläder är en bonus.
Självmord - män är mer än dubbelt så benägna som kvinnor. Beträffande våldsbrott så utövas det till 95% av män och män utgör 80% av alla våldsbrottsoffer. Män utgör 2/3 av alla som mördas. Mobbning: lika andel pojkar och flickor. Ungefär 7-8% av alla i skolan mobbas utan könsskillnad. Smalhetshets drabbar mest tjejer men då finns ju annat som mest drabbar killar, machokultur, droger mm. Sjukdomar drabbar båda könen, det är ju bara män som får prostatacancer tex. Generellt så lever män kortare, och för tidigt födda pojkar överlever i lägre grad än flickor och får fler skador. Biologiskt är flickor det starka könet. Socialt är de det svaga könet.
Men det spelar inte så stor roll. Frågan är vad som är viktigast för mig när jag väljer att bli förälder. Vilka chanser som väger tyngst och vilka risker. Risken att min dotter blir mördad av sin man är otroligt låg (17 kvinnor per år) mot chansen för barnbarn som är mycket hög (85%). Fick jag välja mellan ett barn med X risk för adhd och 85% chans för barnbarn och ett barn med 10X risk för adhd och 70% chans för barnbarn så väljer jag det första helt enkelt :) Hade det första varit en pojke så hade jag valt det men nu är det en flicka.
Det är inget fel att önska sig en dotter/son och självklart har man rätt att sörja det faktumet att det inte blev någon dotter/son.
Men det blir fel när livet blir avhängigt det saknade könet och det är inte okej att bli ett offer för omständigheterna. Då är man fel ute.
Jag har tre fantastiska pojkar och jag kan inte få fler barn. Det blev ingen dotter. Jag kan ibland sakna en flicka utifrån många perspektiv men jag inser att jag har triss i pojkar och jag har världens underbaraste söner.
Och mina söner har inga problem att hänga på det jag tycker är intressant i livet. Min äldsta son utbildar sig till bilmekaniker och tänker satsa på det yrket men har också under åren både dansat folkdans och spelat innebandy. Han är gärna med mig i köket och lär sig laga mat och har själv fattat grejen med jämställda förhållanden vad gäller hushållssysslor. Han har en underbar flickvän som han tänker flytta ihop med.
Min mellanson tänker bli veterinär och satsar stenhårt på att få upp betygen så han kommer in på gymnasiet och vidare till högskolan. Han har sedan 4 års ålder varit aktiv på 4H-gården där han nu är ledare för dom yngre barnen som kommer dit och tack vare mitt yrke med djur har han sett vad det innebär och det har hjälpt honom att bestämma sin framtid. Djurintresset delar vi på och han står mig nära på den punkten.
Min yngsta son är ûbermammig och är hela tiden mig i hasorna och är nyfiken på det jag gör . Han ska vara med när jag bakar och lagar mat, delar mitt musikintresse och jobbet jag gör inom kyrkan gör att han i alla fall just nu tycker att präst är ganska coolt yrke. Han är 8 år och bästis med mamma . Men är också extremt road av det liv pappa också står för. Pappa är brandman och det är häftigt och hög coolhetsfaktor bland skolkamraterna och vi åker mycket motorcykel och han älskar att få följa med på hojen och delar gärna det liv pappa och jag har i MC-världen.
Tre olika söner med tre olika liv , jag saknar inte en dotter . Mina söner står mig nära. Jag har också förmånen att få ha döttrar i mitt liv som bonusmamma och är glad att jag kan stötta och vara en god vuxen i deras liv. Och dom kompenserar inte på något sätt avsaknaden av en dotter. Icke.
När blev du själv medveten om din barndom och hur mådde du av den vetskapen?
Där har du en viss fingervisning om när dina barn kan bli medveten om vilken ångest och kamp du har inom dig och hur det speglar dina barns reaktioner.
För din skull och dina barns skull hoppas jag att du tar itu med det du bär på. För det kommer fler tillfällen i ditt liv där du omvärderar din egen barndom och uppväxt. Och hur det påverkar din familj då det kan du inte veta.
Nu har jag läst igenom alla svar och faktiskt fått en del bra och konstruktiva svar.
Igår hade jag en dålig dag. Min man åkte iväg med barnen och jag var ensam hemma och då kom allatankar. Som en del har sagt så är man inte alltid rationell när man är ledsen eller arg. Och då säger man saker man inte menar. Men man kanske har svårt att förstå det om man aldrig haft motgångar. Det finns mycket som får mig att se rött, tex gravida som röker men jag skulle aldrig hoppa på nån på det sättet jag har fått påhopp.
Undra även hur fl sköter vissa grejer. Jag fick ett påhopp där någon kallade mig för öknamn. Jag påpekade att det var mobbning. Det var mitt inlägg som blev raderat och jag fick en varning för jag måste tänka på vad jag skriver. Så det är ok att kalla någon för öknamn men inte påpeka att det är mobbning.
Och ni som säger att mina barn fattar då tror jag inte det. När jag var gravid sist Så hade jag jättebra kontakt med min bm och vi pratade mycket om det här och jag gick även hos en psykolog. Min son var med flera ggr hos bm och 1 gång hos psykologen. Båda sa samma sak att min son tyr sig till mig och att vi har en jättebra relation. Mina känslor syns inte utåt.
En snippa eller snopp gör inte dig lycklig TS . Det som också givetvis spelar in i hur ens barns uppväxt är det sociala arvet och den sociala miljön. Studier visar klart och tydligt på att den kopplingen är större och viktigare än man tidigare trott.
Det finns också studier som visar att uppväxtmiljö också kan GE barnen svårigheter i form av adhd, autism osv. Men dom ska man nog ta med en nypa salt misstänker jag , men väl värt att notera... (observera att det är studierna som säger detta och inte jag)
En flicka uppväxt i överklassen kan absolut hamna i rännstenen vid 22 års ålder likväl som en flicka uppväxt i betongförort kan bli en utmärkt forskare . En fin familj eller en betongfamilj utesluter varken det ena eller det andra. Den fina familjen kan ha mycket trasiga saker med sig som gör att familjen inte fungerar som den ska och den ensamma mamman i betongförorten har kanske gett sig fan på att hennes barn ska bli något och slippa samma öde som hon själv haft.
Allt handlar ju om vilken miljö man får med sig i sin uppväxt och vilken uppfostran man får och barnets egna begåvning och möjligheter.
Dina barn TS kommer att bli präglade av din egen uppväxt och dom släktingar du har omkring dig. Och den uppfostran barnen får. Och vad det för med sig vidare i livet ser du inte egentligen förrän barnen är nånstans i gymnasieåldern. Så där spelar ju inte könet någon roll eftersom barnen växer upp i samma familj.
Och hade en flicka vuxit upp i din familj och blivit särbehandlad pga din egen uppväxt så hade den flickan blivit extra utsatt för olika risker. En alldeles FÖR puschande och nitisk förälder kan resultera i anorexia tex, det har vi ju sett i många olika sammanhang när det handlar om barn som vill prestera för att föräldrarna inte fick chansen .