Jag vill inte ha 3 pojkar...

du säger något om maximal otur . Och ja det är givetvis synd om dig som fått med dig en del krassa upplevelser från bandomen. Men på vilket sätt skulle en flicka kunna kompensera det du inte har i ditt liv?  Det skulle nog snarare vara väldigt jobbigt fr den flickan som då skulle få ett tungt ok att bära i form av dina drömmar och hon skulle känna det som en plikt att skapa det liv du inte kunnat växa upp med. Är inte det lite oschysst att göra mot en älskat dotter? Vem säger att hon har lust att förverkliga dina drömmar? 

Att växa upp under knappa ekonomsika förhållanden och som ensam mamma är en vardag för väldigt många och en del av hur samhället ser ut idag. Det skulle inte jag kalla för maximal otur direkt. Det var bara så det blev. 

Och din mamma har också en del i det eller hur? Hon har kanske kunnat välja ett annat liv för att ge dig något av det du känner att du saknat. Men hon valde att avstå. Och det kanske har sina orsaker. Har du ens funderat på det? Hon kanske insåg att hon inte hade något val än att prioritera dig och ditt liv? Hur kan du då idag sitta och döma din barndom ?, du som idag är vuxen och förstår vad det innebär att vara förälder och inte ha det så lätt i sin föräldraroll? 

Jag levde mina första månader i en pappkartong innan jag kom till sociala myndigheters kännedom och kom till ett barnhem. Jag har vuxit upp otrygg i diverse fosterfamiljer där jag blivit utsatt för alkoholism, barnmisshandel coh övergrepp. 

Jag är en av dom som ansökt om att få ersättning från staten för missförhållanden i fosterhemmen. (du har säkert läst om det i tidningar och sett nyheter)  Och jag var en av alla som fick avslag.  Att jag fått utstå övergrepp, misshandel och vandrat mellan olika dysfunktionella familjehem anses inte vara skäl nog för en ursäkt och ersättning från staten.

Min mamma var  prostituerad och levde på gatan. Jag har träffat henne en enda gång efter jag skildes från henne och då var hon hög på droger. Hon dog i ett trapphus för några år sedan av en överdos. Hon var missbrukare i över 30 år. Från och till försökte hon skärpa till sig men suget efter droger var viktigare än att leva. 

Jag dras med depressioner och självmordstankar och har avstått förhållanden och barn. Jag har fullt upp med att försöka överleva. Jag lever på socialbidrag och sitter i en sketen andrahandstvåa i stockholms förort. Men vet du, jag är tacksam för att jag lever. Jag hade kunnat sluta i samma öde som min mamma.  DET hade varit maximal otur. 

du säger något om maximal otur . Och ja det är givetvis synd om dig som fått med dig en del krassa upplevelser från bandomen. Men på vilket sätt skulle en flicka kunna kompensera det du inte har i ditt liv?  Det skulle nog snarare vara väldigt jobbigt fr den flickan som då skulle få ett tungt ok att bära i form av dina drömmar och hon skulle känna det som en plikt att skapa det liv du inte kunnat växa upp med. Är inte det lite oschysst att göra mot en älskat dotter? Vem säger att hon har lust att förverkliga dina drömmar? 

Att växa upp under knappa ekonomsika förhållanden och som ensam mamma är en vardag för väldigt många och en del av hur samhället ser ut idag. Det skulle inte jag kalla för maximal otur direkt. Det var bara så det blev. 

Och din mamma har också en del i det eller hur? Hon har kanske kunnat välja ett annat liv för att ge dig något av det du känner att du saknat. Men hon valde att avstå. Och det kanske har sina orsaker. Har du ens funderat på det? Hon kanske insåg att hon inte hade något val än att prioritera dig och ditt liv? Hur kan du då idag sitta och döma din barndom ?, du som idag är vuxen och förstår vad det innebär att vara förälder och inte ha det så lätt i sin föräldraroll? 

Jag levde mina första månader i en pappkartong innan jag kom till sociala myndigheters kännedom och kom till ett barnhem. Jag har vuxit upp otrygg i diverse fosterfamiljer där jag blivit utsatt för alkoholism, barnmisshandel coh övergrepp. 

Jag är en av dom som ansökt om att få ersättning från staten för missförhållanden i fosterhemmen. (du har säkert läst om det i tidningar och sett nyheter)  Och jag var en av alla som fick avslag.  Att jag fått utstå övergrepp, misshandel och vandrat mellan olika dysfunktionella familjehem anses inte vara skäl nog för en ursäkt och ersättning från staten.

Min mamma var  prostituerad och levde på gatan. Jag har träffat henne en enda gång efter jag skildes från henne och då var hon hög på droger. Hon dog i ett trapphus för några år sedan av en överdos. Hon var missbrukare i över 30 år. Från och till försökte hon skärpa till sig men suget efter droger var viktigare än att leva. 

Jag dras med depressioner och självmordstankar och har avstått förhållanden och barn. Jag har fullt upp med att försöka överleva. Jag lever på socialbidrag och sitter i en sketen andrahandstvåa i stockholms förort. Men vet du, jag är tacksam för att jag lever. Jag hade kunnat sluta i samma öde som min mamma.  DET hade varit maximal otur. 

Jag är född som 3 e flickan och har alltid vetat och känt vilken besvikelse jag varit för mina föräldrar. Mina föräldrar har naturligtvis aldrig såg det men vissa saker har jag ändå fattat själv. Som t.e.x hade de endast ett pojknamn när jag föddes och jag var flera veckor innan jag fick ett namn. Det och annat under uppväxten har gjort att jag alltid känt mig oönskad. Alla ni besvikna föräldrar tycker jag ska tänka på det ordet : OÖNSKAD