En gammal tråd men i alla fall, frågeställningen är intressant. Därför att jag tycker att du missar en fråga Brumma. Nämligen vad pappan vill. Tror det är vanligare att pappan förväntar sig att hans nya ska ta en mammaroll i hans nya familj. Och att han dessutom är tydlig med det mot sitt ex.
Detta stämmer inte in i våran familj där jag är bonusmamma. Pappan har från första början sagt att han förväntar sig inte att jag ska ta hand som hans barn som att de vore mina. Dock så gör jag ju det eftersom jag älskar dom över allt annat ( och vi ska ha eget gemensamt så aldrig att jag kommer göra skillnad på dom) men aldrig att jag skulle trampa på mamman fötter och börja bete mig som mamma. Men att bete sig som en vuxen där barnen ska visa respekt och lyssna även fast jag inte är deras mamma.
Just "våran" biomamman skulle jag ändå ha svårt att visa sympati till då hon bettet sig som skit mot oss med massa hot och trakasserier samt använt barnen som spelpjäser i att få sin vilja igenom. Så det är inte alltid bonusmamman eller pappan som är boven.
Jag tror de flesta förstår att mamman kan tycka det är jobbigt. Jag tror däremot att det är många som har svårt att respektera en förälder som inte kan acceptera att en annan person står nära deras barn utan sätter sina egna känslor före barnets.
Och jag tror de flesta bonusmammor jävla kan bilda sig en uppfattning om mammans beteende. För även om pappan en gång betett sig illa mot mamman (vilket KAN stämma i vissa fall och INTE i andra) så har man ett ansvar gällande sitt beteende. OM pappan bettet sig illa mot mamman ngn gång ger det inte mamman rätt att i sin tur bete sig illa mot bonusmamman och - i förlängningen - sitt barn.
Ja, jag - liksom många med mig - vet om "varje sekund" av kommunikation mellan mamman och pappan. Av den mkt enkla anledningen att inget bestäms utan att man kommunicerar med sin partner först. Ändras umgänget- kolla av först. Planeras semester - kolla av först.
Det kan det vara. Men jag tror att de flesta förhållanden faktiskt baseras på öppenhet och att man är både ärliga och respektfulla mot varandra. Det finns alltid skitstövlar och förhållanden där den ena går bakom ryggen på den andra, men jag är övertygad om att det inte utgör merparten i alla förhållanden - vare sig det är i kärnfamiljer eller i bonusfamiljer.
Och ja, här funkar det så :) De har all kommunikation via sms, och han skickar inte iväg ngt innan jag läst det. Inte för att JAG vill det utanke för att han vill bolla sina svar. Det är även jag som sköter hämtning och jag som är ledig på helger och lov - alltså är det jag som tar den biten med mamman, och jag som får dubbelkolla med min man om mamman vill ändra ngt (hon frågar alltså mig först).
Vi är inte två mot en. Vi är en familj som planerar tillsammans och mamman gör likadant med sin nya man. DE samtalar och planerar om sitt liv och sin tid liksom vi gör med vår.
Ja hon valde att skaffa barn med min man (eller iallafall att inte göra abort när hon blev oplanerat gravid) men hon lever inte längre med min man. Liksom hon får acceptera att vi bestämmer tillsammans här får min man acceptera att hon och hennes man bestämmer hos dem.
Vi kom överens förr. Numera gör vi det inte alls.
I de fall jag varit med om har det snarare varor så att bonusmamman helt enkelt valt att engagera sig i sin partners barn. Behandla dem som sina egna barn. Dela på ansvaret för att underlätta vardagen för den egna familjen. Eller bara göra roliga saker med barnen.
Har många gånger undrat om det skulle vara bättre om bonusmamman istället behandlat barnet illa. Det HADE det ju såklart inte varit men det verkar så på vissa ibland..
Jag har aldrig skrivit att det måste vara antingen eller. Tvärtom har jag skrivit att det är en roll man måste få definiera själv tillsammans i familjen. Inlägget du citerade handlade om de fall där mammor beskyller bonusmamman för att försöka ta över deras roll som mamma. Och min erfarenhet att det varit fall då bonusföräldern engagerat sig lite extra. I de fall där bonusföräldern valt att ha en mer passiv roll har jag alltså inte hört att de blivit beskylla för att försöka utmanövrera mamman.
Jag tror tvärtemot dig att de flesta bonusföräldrar mkt väl förstår att mamman tillbringar mindre tid med sitt barn om hon inte lever med pappan än mammor som lever tillsammans med pappan. Det säger liksom sig själv :) Jag tror även de flesta är medvetna om att det är jobbigt att inte få vara med sitt barn på heltid. MEN jag tror att många anser att man som familj själv måste få lov att planera vardagen på det sätt som passar den egna familjen bäst - UTAN inblandning av utomstående (ja, faktiskt). Det är inte för att vara elak eller för att man anser att man är viktigare utan för att man - tillsammans med pappan - gör det som passar familjen näst.
Jag har aldrig skrivit att det måste vara antingen eller. Tvärtom har jag skrivit att det är en roll man måste få definiera själv tillsammans i familjen. Inlägget du citerade handlade om de fall där mammor beskyller bonusmamman för att försöka ta över deras roll som mamma. Och min erfarenhet att det varit fall då bonusföräldern engagerat sig lite extra. I de fall där bonusföräldern valt att ha en mer passiv roll har jag alltså inte hört att de blivit beskylla för att försöka utmanövrera mamman.
Jag tror tvärtemot dig att de flesta bonusföräldrar mkt väl förstår att mamman tillbringar mindre tid med sitt barn om hon inte lever med pappan än mammor som lever tillsammans med pappan. Det säger liksom sig själv :) Jag tror även de flesta är medvetna om att det är jobbigt att inte få vara med sitt barn på heltid. MEN jag tror att många anser att man som familj själv måste få lov att planera vardagen på det sätt som passar den egna familjen bäst - UTAN inblandning av utomstående (ja, faktiskt). Det är inte för att vara elak eller för att man anser att man är viktigare utan för att man - tillsammans med pappan - gör det som passar familjen näst.
Fast vad är fel med att behandla alla barn i hushållet lika? När mina barn har kompisar hemma ger jag dem mat, tröstar dem om de gör illa sig och säger åt dem om de gör sådant de inte får göra.
Det betyder inte att jag vill ta föräldraskapet ifrån deras föräldrar, det betyder bara att jag ikläder mig rollen som ställföreträdande föräldraperson så länge deras riktiga föräldrar inte är närvarande.
Jag förväntar mig faktiskt att kompisarnas föräldrar gör detsamma för mina barn när jag inte är med.
Det finns ett afrikanskt ordspråk som säger att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, och jag tycker att det är adekvat.
Föräldrar som gastar om att bonusföräldern försöker ta deras plats har oftast andra problem, tex att de själva är så sårade att de inte förstår att de skadar sina barn genom att kräva att bonusföräldern ska ta avstånd från dem.
Barnen mår bäst av att vara omgivna av vuxna som bryr sig om dem och tar hand om dem, oavsett blodsband!
Däremot är det givetvis bioföräldrarnas ansvar i första hand, i alla lägen.
Tittar man rent lagligt så ska båda vårdnadshavarna vara delaktiga i större beslut som rör barnen. I min värld är att lägga till ytterligare en förälder ett väldigt stort beslut.
Fast just förälderns val av partner och val av hur man delar upp ansvar i sin familj går inte under den lagen.
Det har jag mkt svårt att tro. Så länge barnen inte far illa har man naturligtvis rätt att själva, inom familjen, välja vilken uppdelning av ansvar man har.
Däremot skulle umgänget förmodligen kunna ändras om den faktiska föräldern inte är närvarande vid umgänget (nu menar jag vid alla umgänget naturligtvis, inte då och då).
Hur tänker du kring de fall där barnet själv väljer att ty sig till bonusföräldern? Tex valde min bonusdotter att vara mkt med mig istället för pappan då vi har samma intressen samt att hon ansåg vissa saker var lättare att prata med mig om än med pappan. Från att hon var några år gammal valde hon att komma även de helger pappan arbetade.
Om hennes mamma sagt nej till barnets val, hade du sett att mamman hade mer rätt än barnet?
Det kan va svårt för den andra föräldern att hävda bristande omsorg då barnet faktiskt får vad det behöver av partnern.
Däremot så kan partnern hävda detta gentemot föräldern när denna fått ett oönskat ansvar dumpat på sig.
Jag tycker att det fallet är ganska solklart.
Mamman får arbeta på relationen med barnet på annat sätt. Inte genom att förvägras barnet en nära relation till andra och möjlighet att utöva ett intresse.
Skulle mamman använda sin föräldraroll för att hindra det anser jag att det är mamman som brister i sin föräldraroll.
Menar du på allvar att mamman där skulle begära att få delta i ett intresse bonusmamman och dottern delar?
På tävlingar - absolut. På träningar som sker på mammans tid. Självklart.
På aktiviteter som sker på pappans tid - nej.
Naturligtvis inte.
Men min åsikt är att om man begränsar sina barn pga SVARTSJUKA ser man inte till barnets bästa.
Men vart drar man annars gränsen.
Är det ok att sitta barnvakt åt partnerns barn en kväll?
Är det ok att en vh förälder bestämmer att boendeförälderns partner absolut inte får varken laga mat eller ens vistas ensam med barnet?
Jag anser inte att det går att detaljstyra den andras hem och val.
På din beskrivning lät det som svartsjuka- barnet delar ett intresse som mamman inte har möjlighet att delta i.
Vill man bygga relationen med sitt barn kan man göra det utan att begränsa barnets tid med sin andra familj.
Jag menar inte att man begränsar barnet för att barnet inte för göra som barnet vill. Jag menar att man begränsar barnet för att man förbjuder en aktivitet och ett intresse barnet har möjlighet att utöva och redan utövar, tillsammans med ngn i sin andra familj. Ja, jag har prioriterat bort saker men inte för att jag inte vill att barnet skall vara med sin pappa.
Mönsterexempel på hur alla predikar för att det ska gå till. Att man inkluderar alla barn och stimulerar deras intressen. Ändå duger det inte. Hur är det ett dilemma? Det är väl mammans ansvar att ordna så att hon har en bra relation med sin dotter. Hur kan det på något sätt vara pappan och den nyas "fel" att dottern trivs bra hos dem? Låter sjukt.